Gabriel Rockhills nya bok Who Paid the Pipers of Western Marxism? är en uppgörelse med så kallad ”västerländsk marxism” i allmänhet och Frankfurtskolan i synnerhet. Tesen är att dessas teorier backades upp av CIA och kapitalistiska intressen och bidrog till att förhindra en verklig anti-imperialistisk politik. Mikael Lövgren har läst.

Vad var det framförallt som hindrade den imperialistiska expansionen under 1900-talet? Gabriel Rockhill menar att det inte handlar om den teori som genererades av den intellektuella arbetararistokratin vid våra universitet eller om den vänster som har flörtat med Nietzsches eller Heideggers reaktionära filosofi – utan reellt existerande socialistiska stater. Rockhill hävdar därför att en framgångsrik antiimperialistisk politik historiskt har löpt parallellt och i symbios med expansionen av dessa stater.

Så kallad kritisk teori som primärt premierar mera och ytterligare mera teori framför samhällsförändrande och emancipatorisk praktik för flertalet, är utifrån det här resonemanget knappt loppor i pälsen på imperiet. Detta är en aspekt av den så kallade västerländska marxismen som Rockhill utforskar genom att följa Frankfurtskolan och den kritiska teorins främsta namn i hälarna.

Rockhill visar hur man i Washington ville spä på den split som redan existerade mellan en prosovjetisk och antisovjetisk vänster.

Precis som sin husgud, den italienske filosofen Domenico Losurdo, kan Rockhill med denna bok sägas ha föresatt sig att presentera en pusselbit som förklarar vad den postsovjetiska världen innebär och hur den möjliggjordes. Frankfurtskolans — eller kanske mera korrekt ”Washingtonskolans”—roll i detta belyses utifrån öppnade arkiv från det kalla kriget och CIA-gubbar som Tom Braden som påstod att det i 1950-talets Europa endast var delar av ”vänstern” som brydde sig om att bekämpa kommunismen.

Med utgångspunkt i de starka vänstervindar som fascisternas förlust i det andra världskriget möjliggjorde visar Rockhill hur man i Washington ville spä på den split som redan existerade mellan en prosovjetisk och antisovjetisk vänster, eller som dessa grupper också benämndes i dessa kretsar: den icke-kompatibla och kompatibla vänstern. Den vänster som är respektabel och kompatibel med Washington är utifrån detta resonemang fientlig vad gäller all betydande realsocialism. Det kan sägas vara iögonfallande att antikominternpakten, som initierades 1937 av nazisterna, hade samma motiv.

Rockhill erbjuder måttfulla och trovärdiga politiska biografier av några av Frankfurtskolans mest kända namn. Mest krut läggs på att blottlägga den så kallade nya vänsterns gudfader och guru: Herbert Marcuse. Rockhill tydliggör hur nära band Marcuse hade i sitt arbete på statsdepartementet i Washington till CIA. Det ska också nämnas att USA är den enda nationen av betydelse som inte har ett utrikesdepartement. För statsdepartementet i Washington är dock hela världen ett nationellt intresse.

Rockhill tydliggör hur nära band Marcuse hade i sitt arbete på statsdepartementet i Washington till CIA.

I rapporter som skrivs i denna kontext förespråkas främjandet av den icke-kommunistiska vänstern, tillsammans med demoniseringen och isoleringen av Sovjetunionen. I ett strategidokument, som hade beställts av CIA och som författades av en statlig kommitté, The Committee on World Communism, med säte i Washington,  som Marcuse chefade över, var det uttalade målet att marginalisera kommunismen i Västeuropa som var lojal mot Moskva och att öka kommunisternas oberoende i tredje världen från Sovjetunionen.

Sannolikt finns det svenska aspekter på vad Rockhills bok avtäcker. En sak som kan sägas är att analysen av Marcuse i mångt och mycket stödjer sig på en bok av Tim B. Müller (Krieger und Gelehrte: Herbert Marcuse und die Denksysteme im Kalten Krieg) som i Sverige endast återfinns i Myrdalbiblioteket i Varberg.

Jan Myrdal, som är upphovet till detta för Sverige helt unika bibliotek, har, som Gabriel Rockhill gör i den här boken, skrivit en hel del om den mellan 1950 och 1966 CIA-finansierade och antikommunistiska Kongressen för kulturens frihet till vilken inte minst Myrdals far, Gunnar Myrdal, var kopplad.

Jan Myrdal har också skrivit uppskattande om journalisten Harrison E. Salisbury, som blurbade Myrdals första översatta bok till engelska, Report from a Chinese village. Boken gavs ut 1965 av New York-förlaget Pantheon Books, som också har publicerat flera av Gunnar Myrdals böcker. Att Salisbury, som var korrespondent för New York Times, också hade band till CIA kände Myrdal förmodligen inte till. Apropå vad Rockhill avtäcker i sin bok kan man fråga sig om Myrdals internationellt mycket omskrivna bok fyllde en politisk funktion som författaren inte nödvändigtvis var medveten om.

Inte minst öppnar boken upp för vägar bort från den så kallade västerländska marxismens teoretiska kullerbyttor och pessimism där arbetarklassen inte längre tycks spela någon roll.

Det finns många anledningar att läsa Rockhills bok. Inte minst öppnar boken upp för vägar bort från den så kallade västerländska marxismens teoretiska kullerbyttor och pessimism där arbetarklassen inte längre tycks spela någon roll.

Ett av bokens starkaste teman är den självkritik som författaren själv levererar. Boken kan därför rekommenderas till alla som skaffade sig en politisk orientering under det kalla kriget och som idag ställer självkritiska frågor, som exempelvis Tom Carlson gör i sin mycket varma och fina bok Hur jag blev den jag blev från 2026. I boken skriver den forne ordföranden för Folket i Bild/Kulturfront följande: ”Jag delade uppfattningen att Sovjet var det stora hotet. Idag är jag inte lika säker på vad som var rätt.”