Hon avslöjade Macchiarini: Så upptäcker du en bedragare

Kajsa Ekis Ekman och Benita Alexander.

Benita Alexander är journalisten som var central i avslöjandet av vår tids största medicinska skandal: Macchiariniaffären. Hennes berättelse om sitt förhållande med honom chockerade världen. Nu är hon på Sverigebesök och berättar om sin sju år långa kamp för att få Macchiarini fälld.

Plats: Le Café Entré, Åhléns city, Stockholm. Åt: Fiskgryta med aioli (Ekis) Fiskgryta utan aioli (Benita) Drack: Cappuccino (båda)

Det är alltid spännande när Benita Alexander är på besök i Sverige. Inte bara det att hon varje gång ger intervjuer till tv och poddar, alltid iklädd dräkt i matchande färger, men också det att en grupp kvinnor flockas kring henne vart hon går. De här kvinnorna är helt olika sinsemellan men har dragits till Benita Alexander för att de relaterar till hennes upplevelse. Hur hon som framgångsrik och prisbelönt journalist fick uppdraget att göra en dokumentär om stjärnkirurgen Paolo Macchiarini och blev förälskad. Hur han lovade henne äktenskap och ett nytt liv i Barcelona, ett bröllop på ett slott i Rom med påven som äktenskapsförrättare, Obama som gäst och Elton John som underhållare. Och hur hon sedan, när biljetterna var köpta, insåg att allt var fejk.

Men det är inte det som gör att Benita fungerar som en magnet på kvinnor världen över. Det är att hon beslutade sig för att berätta sanningen offentligt, avslöja Macchiarini och bidra på ett avgörande sätt till hans fall. Hade det inte varit för hennes historia, som backades upp med bildbevis och sms, så hade världen förmodligen haft svårare att se igenom lögnen med plaststruparna som kom att orsaka flera människors död. Under de sju år som gått sedan hon gick ut med sin berättelse har hon ägnat sitt journalistiska kunnande åt att lägga pussel kring Macchiarinis alla lögner. Hon närvarade vid båda rättegångarna i Sverige; i tingsrätten där han fick villkorligt och i hovrätten där han dömdes till fängelse i två år och sex månader för tre fall av grov misshandel.

Vad känner du efter domen?

Det är äntligen något som i alla fall liknar rättvisa för offrens familjer. Det räcker inte, men jag inser att det var svårt att kunna bevisa uppsåt och jag applåderar Sverige för att ha dömt Macchiarini. Fram tills för två månader sedan hade rättvisa inte skipats. Han gick runt som en fri man, och man kan bara inte få förstöra folks liv utan konsekvenser! Nu kan han inte fly längre. Högsta domstolen har inte tagit upp hans överklagande, och han kommer sitta bakom lås och bom. Jag önskar att straffet varit längre än 2,5 år. Det jag hör är att han försöker fixa så han ska kunna avtjäna straffet i Spanien istället där man tydligen har rätt att åka hem på helgerna. Vad är det, sommarläger?

Vet du om han fortfarande är tillsammans med den där spanska kvinnan som bodde i huset han sa att ni skulle bo i?

Ingen aning. Han sa i hovrätten att han var frånskild. Jag tror han är skild från italienskan och jag har hört att spanjorskan lämnat honom nu. Hon skulle vara dum om hon inte gjorde det. Men i Netflix-dokumentären kommer ett nytt vittnesmål fram. Samtidigt som han var tillsammans med mig, så var han även tillsammans med en annan italiensk kvinna. Mamman till en av hans avlidna patienter.

Paolo dödade hennes son. Sedan förförde han henne när hon var förbi av sorg. Och det är uppenbart att han gjorde det för att han stod anklagad för dråp på sonen.

Det här är något av det värsta i hela Paolos karriär. Paolo dödade hennes son. Sedan förförde han henne när hon var förbi av sorg. Och det är uppenbart att han gjorde det för att han stod anklagad för dråp på sonen. Han förförde henne så att hon skulle släppa anklagelserna. Och sedan gjorde han henne gravid.

Herregud! Vad är människan förmögen till?

Det är så fruktansvärt. Jag har vetat om henne länge, men jag har hållt hennes identitet hemlig. Paolo har hotat henne. Nu har hon för första gången talat ut. Hon kontaktade mig efter artikeln i Vanity Fair. När hon läst den konfronterade hon Paolo. Han påstod att jag ljög om allt. Men bilderna från vår semester talade sitt tydliga språk så hon säger: Vad gjorde du med henne på en gondol i Venedig? Eftersom han hade åkt med henne på en gondol i Venedig.

Och när vi började jämföra våra berättelser visade det sig att han har flygit henne till New York, gått runt och sightseeat med henne – det finns bilder, hon var väldigt vacker på den tiden – och sedan låter han henne åka till flygplatsen själv och säger att han ska jobba. I själva verket var han med mig. Sedan tar han mig till Italien, lämnar mig på hotellrummet och går och träffar henne. Sådär höll det på. Han parallellkörde relationerna.

Bilder från Investigation Discoverys film “He Lied About Everything.”

Hur hade han ens tid att operera?

Vi känner fortfarande inte till hela bilden. Jag har nu kontaktats av familjemedlemmar till patienter som dött och det finns en italiensk journalist som håller på att gräva i vad som hänt på italienska sjukhus. Före Italien var det Paris, Barcelona och Italien igen. Jag skulle inte bli förvånad om det finns en rad döda patienter överallt. Det är inte bara plaststruparna.

Medan alla har fokuserat på plaststruparna, har Paolos verksamhet med donerade strupar varit precis lika katastrofal. Vi vet till exempel att i Barcelona har de orsakat stort lidande. Ändå fortsätter dessa operationer att göras i England. Varför har man enkom fokuserat på plaststruparna?

För att den delen är så extrem. Man kan inte byta ut ett organ mot en bit plast. En donerad strupe har åtminstone en hypotetisk möjlighet att fungera eftersom det är ett organ. Det innebär inte att man kan skippa djurförsöken. Men det var inte bara Paolo som ägnade sig åt försök med donerade strupar.

Efter att ha suttit dig igenom två svenska rättegångar, i Solna tingsrätt där vi ju satt tillsammans, och i hovrätten, vad drar du för slutsatser om det svenska rättsväsendet? Hur skiljer det sig från det amerikanska?

På ett komiskt sätt. De är helt annorlunda. Det amerikanska är lite livligare. Tänk Johnny Depp-rättegången. Här ska det vara värdigt och formellt. Det fanns stunder under rättegångarna då jag fick uppbåda all min självbevarelsedrift för att inte hoppa över glaset och ropa: Kan jag få säga något?

I USA hade de använt mig som karaktärsvittne. Här är det tydligen inte brukligt. De utmanade heller aldrig Paolo på allvar, som de hade gjort i en amerikansk domstol. Det frustrerade mig. Där hade åklagaren satt tänderna i honom, men här fick han lama frågor och fick en plattform för att bara mala på och säga vad han ville. Jag sitter där och tittar på honom och tänker: du ljuger ju som en häst travar.

Men jag respekterar systemet och det blev i alla fall en dom till slut. Det var inte ett enkelt fall.

Det jag tror skiljer det amerikanska systemet från det svenska är att det amerikanska är som stoltast när det fäller någon och det svenska när det friar någon. Särskilt uppenbart blir det i kända fall. I USA följde domar på journalistiska gräv som i fallen R Kelly, Weinstein, Cosby osv. I Sverige kan rättssystemet tvärtom vilja visa sitt oberoende just om ett fall är medialiserat.

Om han hade varit i USA, med all den här uppmärksamheten, då hade han varit rökt. Helt rökt! En annan sak som störde mig med det svenska systemet är att han inte satt häktad före och efter rättegången. Han går in och ut som en fri man. Men som sagt, något är bättre än inget. Jag har kämpat för detta i sju år.

Nu har du åkt runt i sju år och talat om relationen med Macchiarini. Hur är det för dig att vara så upptagen av en smärtsam period i livet? Känner du inte ibland att du bara vill lämna det hela bakom dig?

Mitt inledande mål med att offentliggöra vår relation var att avslöja honom. Det var inte hämnd, det var inte någon vendetta, det handlade faktiskt inte ens om att berätta min egen historia. Utan när jag insåg att han var farlig och måste stoppas. Han är kirurg och har människors liv i sina händer! Vid det laget hade jag ingen aning om visselblåsarna på Karolinska eller att Bosse Lindquist höll på med en dokumentär. Jag trodde att jag var den enda i världen som visste att Paolo Macchiarini var en bedragare.

Vid det laget hade jag ingen aning om visselblåsarna på Karolinska eller att Bosse Lindquist höll på med en dokumentär. Jag trodde att jag var den enda i världen som visste att Paolo Macchiarini var en bedragare.

Och som journalist visste jag hur jag skulle avslöja honom. Det var inte lätt! Jag skämdes, jag var hjärtekrossad, förödmjukad, hela livet var upp och ner. Det hade varit lättare att bara hålla tyst om allt. Men jag kände att nej nu har jag ett ansvar. Det jag trodde var att jag skriver en artikel och sen är det över. Låt världen få veta att Paolo Macchiarini är en bedragare och sen: klart!

Det visade sig vara fel av flera anledningar. Två veckor efter artikeln så kom Bosse Lindquists dokumentär ut, som bekräftade mina värsta farhågor.

Du visste inget om att plaststruparna inte fungerade, att han inte gjort djurförsök, att många dött?

Nej nej! Det enda jag tänkte var: om han ljuger så här för mig, till den här graden-

Om påven och allt….

så är det helt omöjligt att han är hederlig i sitt yrkesliv. Och då när Bosses dokumentär kom ut som visade att han använde människor som försökskaniner, att han ljög som en häst travar, så insåg jag att det var mycket värre än jag anat.

Ja men vem skulle kunna ha inbillat sig något sånt?

Det som överraskade mig var att när jag gick ut med min berättelse så började det komma meddelanden från kvinnor över hela världen. De tackade mig, vilket jag kände mig lite överraskad av, men alla sa: du har fått mig att känna mig lite mindre ensam och lite mindre dum. De sa att jag var modig. Jag kände mig inte modig då. Och eftersom de var så många till antalet tänkte jag: det kanske är så att någon måste ta tag i det här och prata om det. Eftersom det händer så många smarta framgångsrika kvinnor att vi faller offer för bedragare. Tänk om det var därför det hände mig, för att jag skulle tala om det? Och nu har det hela blivit en mission, en grej i sig. Därför gör det inte längre mig något att tala om det.

Jag har vissa ögonblick när det känns lite övermäktigt. Nu när Netflix-dokumentären kommit ut och trendar i världen, och min inkorg svämmar över av meddelanden, så känns det ibland som om folk tror att jag är CIA. De skriver: ”Kan du hjälpa till att hitta min bedragare?” Jag är EN kvinna, jag hinner inte ens svara på alla!

Haha! Som att du skulle bara ”Självklart. Jag kommer att ägna tre månader åt att leta upp din förrymde bedragare helt gratis!” Jag menar, du skulle inte hitta honom ändå!

Och det andra är att det är utmattande att behöva berätta min historia om och om igen för alla journalister från A till Ö. Det tar två timmar. Jag måste ta ett djupt andetag. Jag skulle kunna berätta historien i sömnen. Ibland känner jag bara: jag orkar inte mer, vet du, läs på istället!

Det var det jag var ute efter med frågan. Har du något sätt att skydda dig, när du berättar din historia, så att du inte behöver återuppleva händelserna varje gång?

Jag tar ett djupt andetag. Jag går in ett skal. Jag måste på något sätt ta betäckning. Men om jag inte ger dem två timmar, då fattar de inte och då blir det inte bra artiklar eftersom de har kvar sina fördomar. Det var en journalist nyligen från Telegraph. Artikeln var bra. Men det fanns en mening där: ”Även om Benita kan verka förvirrande naiv i dokumentären, så är det tydligt att hon är en intelligent kvinna när man ser henne på zoom.”

Vad nedlåtande.

Varför behöver man ens säga det? Och den andra texten som jag blev knäckt av, var en journalist på Rolling Stone som inte ens kontaktade mig, men som recenserade Netflix-dokumentären. Det är det äckligaste, mest kvinnohatande personangrepp du kan tänka dig. Han är nasty. Han är ute efter att riva ner min trovärdighet. ”Det är omöjligt att känna någon sympati för henne” skriver han. (Chris Vognar, reds. anm) Visselblåsarna får däremot hjältestatus. Av alla människor som blev lurade av Paolo, så är det bara kvinnan som är löjlig.

Jag kan ta näthat, troll, vad som helst men det där var under bältet. Hans budskap var att jag inte hörde hemma i dokumentären. Men visselblåsarna vet att om det inte vore för mig skulle inte bluffen avslöjats på det sätt den gjorde. Paolo skulle kanske inte ens vara dömd nu. Det var min historia som gjorde att folk fick upp ögonen för att Paolo var en narcissistisk, manipulativ bedragare.

Journalisten skulle aldrig angripa en man på det sättet! Det fanns en snorkig mening i texten: ”hey kids, ligg inte med era källor.” Ursäkta, men fuck you!

Chris Vogner från Rolling Stone tycker att man inte ska ligga med sina källor.
Enligt uppgift från säkra källor har ingen källa velat ligga med honom.

Ångrar du att du träffade Paolo? Tänker du såhär, hur hade mitt liv varit om jag inte träffat honom?

Faktiskt har jag aldrig ens tänkt på det. Jag har aldrig fått frågan heller. Intressant fråga. Jag tror anledningen till att jag aldrig tänkt på det är: jag skulle aldrig vela leva om det här, jag önskar inte någon att behöva gå igenom det, men jag känner som om det hände mig av en anledning. Eftersom jag är journalist och jag har kunskapen, verktygen och målmedvetenheten att avslöja honom. En annan kvinna kanske inte hade haft det. De kunde ha brutit ihop, men på något förvridet sätt så är det som om… det är det här jag är menad att göra.

Tycker du om att göra det?

Det gör jag. Att känna att jag hjälper andra kvinnor är en vacker känsla. Jag vet att jag berör människor. Jag vet att jag gör det rätta. Haters kan dra åt helvete.

Haters är det bästa kvittot på framgång.

Bruce Dickinson från Iron Maiden var på tv med mig igår. Han sa: alla har haters. Det värsta är att folk tror att jag tjänar pengar på det här. Det gör jag inte alls. Mitt mål var inte att bli rik, utan att avslöja Paolo.

Det jag gillar med amerikanska överlevare av till exempel sexuellt våld eller misshandel är att de utgör en stark och synlig kraft i samhället. De skapar foundations och hjälper andra, de skaffar en agent och ger stora konferenser. Det skulle aldrig hända här.

Inte?

Nej, här skriver man om möjligt en bok, ger en intervju på TV4 och sen är det slut. Det är inte många som skapar egna organisationer och blir en samhällsförändrande kraft.

Som sagt, jag gör inte detta för mig själv. Jag vill bara hjälpa andra. Det som är irriterande nu är att det nu gjorts en spelfilm om hela historien, Doctor Death, där de använder mitt riktiga namn, Paolos riktiga namn, men jag har inte konsulterats eller fått någon ersättning. De filmade till och med i mitt kvarter. Skådespelaren som spelar mig, Mandy Moore, har inte ens kontaktat mig. Jag har inte ens fått se filmen, tänk om de har ändrat på saker?

Är det verkligen lagligt?

Det är lagligt då vår historia är offentliggjord, men det är varken etiskt eller moraliskt. De tar min historia, där jag är offret, och gör mig till offer igen. Det här är mitt LIV. Att bara ta det och lämna mig utanför…. oförklarligt.

Finns det ett säkert sätt att känna igen en bedragare eller narcissist, skulle du säga?

Om vi talar om kärleksförhållanden, så är den första varningssignalen en man som vill gå för fort fram. I alla relationer gäller att det tar tid och lära känna en annan människa. Visst finns eufori, oxytocin och allt detta som hör förälskelsen till men det är ändå en utveckling som går steg för steg. De här männen säger ”jag älskar dig” alldeles för tidigt. De hoppar över steg. Precis som han gjorde i sitt yrke: han hoppade över djurförsöken.

Den andra varningssignalen är att de letar upp ens svaga punkter. Jag gick igenom en sorgeprocess där min exmake höll på att dö av cancer. Jag grät ut mot Paolos axel och han var en så bra lyssnare. Han verkar omtänksam, han brydde sig om min lilla dotter som han inte kände, men om man är uppmärksam så märker man att det han gör är att samla information om dig medan han berättar ytterst lite om sig själv.

Och det här faller kvinnor för eftersom många andra män bara pratar om sig själva. Men hur kan man känna skillnad mellan en autentisk lyssnare och en narcissist?

En autentisk lyssnare kan också berätta något om sig själv. Om du frågar frågor kommer han inte svara undvikande.

Och sedan har en bedragare alltid sista minuten-undanflykter. Ni har planerat något och sen är det: min hund dog, min dotter är på sjukhus, jag bröt benet, alltid dramatiska ursäkter. De är drama queens. Anledningen till att ursäkterna är så dramatiska är att om du klagar över att ni inte kan gå på bio, så ser du ut som en egoist: hur kan du bry dig om det nu när det här har hänt mig?

Jag skulle också säga, en viss perfektionism. De är aldrig nöjda. Bor de på hotell ska de klaga på rummet. Äter de på restaurang är det fel på maten.

Precis så var Paolo! Jag lärde mig med tiden att sätta mig i lobbyn varje gång vi tog in på hotell. För han skulle alltid stå i receptionen i en halvtimme och försöka uppgradera rummet. Inget rum var gott nog.

En annan sak jag la märke till i din första dokumentär, ”He Lied About Everything”, var att kärleksbevisen var så arketypiska, eller ska vi säga klichéartade. Rosor, gondoler, diamanter, choklad, hjärtan, till och med hans ord till dig var typiska…

Stopp ett tag, vet du vad det där betyder? Alla de överraskningar han kom med, som att strö rosenblad på stigen fram till sängen, handlar om hans ego. Att jag skulle tacka honom, skryta om honom inför min familj, bli imponerad… Därför filmade han alltid mina reaktioner.

Jag skulle säga att röda rosor är en varningssignal. En riktig autentisk man som har riktiga autentiska känslor, skulle göra något eget.

De behöver inte vara det, men vet du att den man jag träffar nu har inte gett mig några rosor och det känns skönt.

Det jag menar är att män som inte har känslor, eftersom de är kalla inuti, måste imitera kärlek. Om en utomjording kom hit och frågade sig: vad är kärlek? Så skulle den iaktta människorna och dra slutsatsen att det handlar om rosor, och därför göra likadant.

Exakt! Det är precis så det är! De är som utomjordingar i kärlekens värld. Jag tror inte män som Paolo är förmögna att känna äkta kärlek. De är bra skådespelare. De ser på film och härmar. Som när jag slutligen konfronterade Paolo med alla hans lögner. Jag kunde se på honom att han visste att tillfället krävde en ursäkt. Så han fick fram ett halvhjärtat ”förlåt”. Men han kände det inte. Det är exakt så, jag har inte hört det så förut men det är som en utomjording!

Vad skulle du säga är äkta kärlek?

Det är väldigt enkelt. Den som känner äkta kärlek gör inte illa någon på det sättet. Man går inte in i en relation med illvilliga avsikter. Jag tror inte bedragare kan älska eller tror att någon kan älska dem.

Såg du Tinder Swindler?

Ja, och de flesta bedragare är ungefär som Tinder Swindler. De är ute efter pengar. Paolo var annorlunda. Han var inte ute efter pengar. Han slösade pengar. Vad var hans motiv?

Ja, vad har du kommit fram till?

Några saker. När han siktade in sig på mig, så hade anklagelserna mot honom ännu inte blivit offentliga. Omvärlden kände inte till vad som försiggick på Karolinska. Paolo visste dock själv att skiten snart skulle träffa fläkten. Han tänkte nog att det skulle vara bra att ha en journalist vid sin sida. Jag tror att det var planerat från dag ett. På samma sätt som han förförde Anna, den italienska mamman, för att hon skulle lägga ner anmälan om dråp mot hennes son. Han var som en spindel som vävde ett nät runt sina offer. Man hamnar i det, men man vet inte vad som händer eftersom man inte ser trådarna. När man inser att man inte kan röra sig är man redan fast.

Horizontal rules

Vill du se mer om Benita Alexander och Paolo Macchiarini? Netflix-dokumentären “Bad Surgeon” släpptes i december – dock inte i Sverige än, men kan ses på utländsk Netflix. Investigation Discoverys “He Lied About Everything” är delvis gjord av den svenska journalisten Johannes Wahlström. Bosse Lindquists dokumentär och bok behandlar själva den medicinska skandalen. Den första artikeln i Vanity Fair, där Benita talar ut, finns här.

Kajsa Ekis Ekman
Författare och journalistekis@parabol.press

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.

Fondant, vår konstshop!

Tillsammans med Blundlunds har vi öppnat Fondant, där du kan stödja Parabol genom konstköp för fortsatt verksamhet. Här erbjuds exklusiva konstverk med ständigt aktuella teman.

Till Fondant