Marx förklarade att han skulle utveckla frågan om produktionssätt senare. Det gjorde han inte, och det har inte någon annan heller. Vilket är det ideala produktionssättet, frågar sig Kerstin Eldh.

Man måste veta vad man önskar sig för att få vad man vill ha, sjöng Hoola Bandoola. Vilket samhälle önskar sig vänstern? Jag saknar en diskussion om det centrala marxistiska begreppet produktionssätt, som handlar om hur människor organiserar sig för sin försörjning. Om det begreppet, sa Marx: ” Jag ska utveckla det senare.” Men det gjorde han inte och egentligen ingen annan heller. 

De produktionssätt som Marx nämner är urkommunism, asiatiskt produktionssätt, antikt produktionssätt, feodalism, kapitalism och socialism, kommunism. Finns det fler?

Under de 22 år som jag jobbade på Kvarnby folkhögskola var ett av mina undervisningsämnen historia och jag funderade en del på det begreppet, utan att bli speciellt mycket klarare över hur det skulle kunna utvecklas. 

De produktionssätt som Marx nämner är urkommunism, asiatiskt produktionssätt, antikt produktionssätt, feodalism, kapitalism och socialism, kommunism.  Skillnaderna och gränserna mellan de båda senare är oklara och motsägelsefulla.   

Borde vi definiera andra produktionssätt? Att tala om att Ryssland hade ett halv-asiatiskt produktionssätt som Marx gör, tyder på att gränserna mellan produktionsätten inte är klara. 

Produktionssätten definieras av: produktionsförhållanden, distributionsförhållanden, utbyte, konsumtion, skrev han.  

Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande.

I förordet till ‘Till kritiken av den politiska ekonomin’ skrev Marx: “I sitt livs samhälleliga produktion träder människorna i bestämda, nödvändiga, av deras vilja oberoende förhållanden, produktionsförhållanden, som motsvarar en bestämd utvecklingsgrad av deras materiella produktivkrafter. Summan av dessa produktionsförhållanden bildar samhällets ekonomiska struktur, den reella bas, på vilken en juridisk och politisk överbyggnad reser sig och vilken motsvaras av bestämda former av det samhälleliga medvetandet. Det materiella livets produktionssätt är bestämmande för den sociala, politiska och andliga livsprocessen överhuvudtaget. Det är inte människornas medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande”.

I Speglingar av det förflutna beskriver Göran Burenhult (som definitivt inte är marxist, tvärtom) fyra olika exempel på samhällsorganisation som arkeologer hämtat från etnologin. 

Jag tycker att det är en tänkvärd uppdelning, som är värd att ta hänsyn till.  

Den första kännetecknas av växlande ledarskap baserat på skicklighet. Den som är bäst på viss verksamhet leder de andra och olika personer leder olika verksamheter. Inga speciella statussymboler förekommer och inga skillnader märks i gravarna. Gruppstorleken beror på tillgången på föda inom ett visst område men är ofta ca 50 personer. Gruppen är i allmänhet nomadiserande och lever av insamling av växter, jakt och fiske. 

Växlande ledarskap baserat på skicklighet. Den som är bäst på viss verksamhet leder de andra och olika personer leder olika verksamheter. Inga speciella statussymboler förekommer och inga skillnader märks i gravarna.

Big men (en term från Melanesien) förekommer i grupper på 40 till 300 personer som bor i bofasta bysamhällen med god livsmedelstillgång. Det kan förekomma mindre omfattande jordbruksverksamhet. De personliga egenskaperna är avgörande för positionen, som inte är knuten till någon arvslinje och som inte märks i gravskicket. Stor generositet och förmåga att lösa konflikter är viktiga för positionen. Att samla olika grupper till fester är en viktig uppgift. En big man kan inte befalla eller döma andra människor. 

Byhövdingar förekommer i stabila jordbrukssamhällen med 80 till 300 personer som bor i byar. Positionen är ärftlig och kännetecknas av statussymboler som också delvis märks i det arkeologiska materialet. Det är inte råvaran som sådan som värderas i de föremål som är statussymboler utan den nerlagda arbetstiden. Byhövdingens hus är större än andras och han har större familj och ofta fler fruar. Han leder rituella ceremonier och agerar domare. Till hans uppgifter hör att hålla kontakt med andra byar, reglera varuutbytet och arrangera fester. 

Det fjärde exemplet är det gudomliga hövdingadömet, där skillnaden från ett kungadöme är hårfin. Överhuvudet härskar över en lång rad byar, som var och en har en hövding som han är släkt med. Makten är ärftlig och symboliseras med regalier som är tabubelagda för gemene man och som följer med i praktgravar. Den gudomlige hövdingen är religiöst överhuvud och har rätt att döma och utdela straff, t.o.m. dödsstraff. Det handlar om ett jordbrukssamhälle med tydliga sociala skillnader.

Byhövdingar förekommer i stabila jordbrukssamhällen med 80 till 300 personer som bor i byar. Positionen är ärftlig och kännetecknas av statussymboler som också delvis märks i det arkeologiska materialet.

Marx skriver om urkommunism som följs av asiatiskt produktionssätt. 

Den första kategorin ovan med växlande ledarskap kan väl inordnas under rubriken urkommunism. 

Det kan kanske den andra med Big men också, eftersom det inte är fråga om att tillgodogöra sig ett socialt överskott utan snarast att visa stor generositet och dela med sig. Men det finns ändå något som skulle kunna vara ett embryo till en klassuppdelning.

Den tredje kategorin med byhövdingar med privilegier har en klar klassuppdelning och kan tydligt inte inordnas under produktionssättet urkommunism. Men det är inte fråga om ett komplicerat samhällsbygge som vid det asiatiska produktionssättet. 

Inte heller när det gäller den fjärde kategorin är det fråga om ett tillräckligt avancerat samhällsystem för att kallas asiatiskt produktionsätt, även om hövdingen här likt härskaren i det asiatiska produktionssättet är religiöst överhuvud och har rätt att döma dödsstraff. 

Under det asiatiska produktionssättet bygger samhället på stor jordbruksproduktion som åstadkoms med konstbevattning och ofta terrassbyggen, alltså stora offentliga arbeten som kräver många människor och samordning. Det har funnits på många ställen runt jordklotet. 

Under det asiatiska produktionssättet bygger samhället på stor jordbruksproduktion som åstadkoms med konstbevattning och ofta terrassbyggen, alltså stora offentliga arbeten som kräver många människor och samordning.

Det bördiga jordbruket ger möjlighet att försörja många fler än dem som brukade jorden, vilket ger underlag för ett utpräglat klassamhälle.  

All produktion tillhör guden och fördelas av överklassen. Även om det inte finns någon privategendom utöver personliga tillhörigheter som kläder skiljer sig levnadsstandarden mellan dem som brukar jorden och överklassen. Den består av präster eller ideologer som motiverar samhällssystemet med religionen eller ideologin. Det kan också finnas en överstepräst eller kung som säger sig vara son till solen. 

Överskottet från jordbruket gör att de kan försörja hantverkare och konstnärer som producerar lyxföremål. Detta överskott gör det också möjligt att försörja soldater, för krig är inte ovanliga. Skrivare finns också för bokföring av resurser och för gudasagor. Skriftspråk uppkommer hos alla dessa kulturer (utom inka, som hade ett speciellt bokföringssystem med knutar på flerfärgade snören, kallat quipu). 

En del av befolkningen bor i städer. Stora byggnadsverk som pyramider och praktgravar är också vanliga. Avlidna överklasspersoner blir ofta mumifierade.   

I Sovjet fanns inga präster men väl en partielit med privilegier. Stalin var visserligen inte ”son av solen”, som många av härskarna under det asiatiska produktionssättet, men han betraktades närmast som helig.

Guld och silver används till smycken och dekorationer. Brons kan användas till vapen och redskap men är ovanligt och dyrt. De flesta redskapen är gjord av trä och sten.

Stalin kallade inte, likt Marx och Lenin, samhällsorganisationen i Tsarryssland halv-asiatiskt produktionssätt. Han rensade utbegreppet asiatiskt produktionssätt ur ”marxism- leninismen”, den kodifierade ideologin, som gällde i Sovjet och inte fick ifrågasättas. Kanske tyckte han att det fanns likheter mellan sovjetsystemet och det asiatiska produktionssättet.  Varken i Sovjet eller i det asiatiska produktionssättet var marknaden bestämmande för vad som producerades. 

Utmärkande för det asiatiska produktionssättet var också att dessa samhällen styrdes av en elit som formulerade en ideologi som legitimerade deras styre. I Sovjet fanns inga präster men väl en partielit med privilegier. Stalin var visserligen inte ”son av solen”, som många av härskarna under det asiatiska produktionssättet, men han betraktades närmast som helig. Den privata äganderätten var mycket begränsad. En annan likhet med det asiatiska produktionssättet är att Lenin och en del andra höga politiker mumifierades i Sovjet. 

Kontrasterna mellan de olika produktionssätten hjälper oss att se vårt eget produktionssätt. 

Genom att betrakta vilka former som mänskligt liv tagit sig under årtusendena man kan se hur tillfälliga och godtyckliga de livsformer är, som vi idag betraktar som självklara och de enda möjliga. Även om historien inte ska kopieras är det genom att studera hur mänsklighetens samlevnads- och produktionsformer har gestaltat sig, som man kan skapa bilder av vilka former, som kan vara möjliga. Historien innehåller sprängstoff, som kan ge framtiden en annorlunda inriktning.

Kontrasterna mellan de olika produktionssätten inbördes och till vårt eget produktionssätt hjälper oss att analysera hur vi skulle kunna organisera ett socialistiskt produktionssätt med parollen:

Av var och en efter förmåga, till var och en efter behov.