Vad blir en kyrka om den inte längre är en kyrka? Hur sekulär kan kristendomen bli, och kan konsten fylla det andliga tomrummet efter Gud? Dan Jönsson rapporterar från årets Manifestabiennal i tyska Ruhr.

Ur den slingrande härvan av slangar strömmar en flämtande svanesång ut i ett skrotupplag av tillbucklade gamla orgelpipor. Abbas Zahedis mäktiga ”Ouranophobia” i Duisburgs Liebfrauenkirche tornar upp sig mot de strama betongvalven som ett apokalyptiskt ruinlandskap. Jag har sällan varken sett eller hört något liknande. De skamfilade orgelpiporna och de trötta, men trotsiga toner som mer eller mindre slumpmässigt ljuder ur dem bildar en muterad, musikalisk organism som flåsar sina kraftlösa hymner till den ödsliga, postsekulära himlen. En konstgjord andlighet, hopsatt av kasserade och övergivna beståndsdelar till en väsande, på en gång ömklig och hotfull gudsmaskin. Magnifikt och melankoliskt.

I Manifestabiennalen vänds alltså blicken tillbaka, mot kyrkan själv. Det var trots allt inte så länge sedan kristenhetens gudshus ännu ansågs fylla en central funktion i den moderna samhällsväven. Vad hände?

Årets upplaga av den nomadiska Manifestabiennalen äger rum i tolv avkristnade, före detta kyrkobyggnader runtom i det västtyska Ruhrområdet. Några av dem har en äldre historia, men i de flesta fall handlar det om mindre, enkla byggnader, uppförda efter andra världskrigets bombräder som lade stora delar av det industritäta området i ruiner. Under femtiotalets återuppbyggnad prioriterades kyrkorna som både andliga och sociala samlingspunkter för de överlevande invånarna, och många av dessa enkla kvarterskyrkor – så kallade ”Pantoffelkirchen” – står idag mer eller mindre övergivna, som en följd av sekularisering men också en stor invandring från främst muslimska länder. Somliga har fått en ny funktion som kulturhus, men i andra har förfallet gått så långt att bara rivning återstår.

Manifesta 16 riktar ljuset mot en stor och genomgripande förskjutning i den moderna, västliga kulturen. Man talar sedan länge om konstmuseerna som vår tids katedralbyggen: monument där den senkapitalistiska makten investerar sitt ekonomiska överskott och sin politiska prestige. Det ligger mycket i den jämförelsen.

På vägen hem från Ruhr passerar jag danska Århus där konstmuseet Aros just har invigt amerikanen James Turrells senaste ”Skyspace” – en gigantisk underjordisk kupol med en cirkulär öppning mot himlen som med jämna mellanrum sluts till för en stämningsfull, kolorerad ljusshow. Onekligen sublimt, men också just ett gudlöst tempel av precis det slag som i första hand tillfredsställer en sorts andligt basbehov, helt utan komplicerande konfessionella plikter och besvärande etik.

I Manifesta vänds alltså blicken tillbaka, mot kyrkan själv. Det var trots allt inte så länge sedan kristenhetens gudshus ännu ansågs fylla en central funktion i den moderna samhällsväven. Vad hände? Konstens katedraler i all ära; de fenomen som idag har tagit över religionens roll som samlande kraft är kanske ändå snarare sådant som sport, masskonsumtion och popkultur, och det är väl denna massmediedrivna kulturförändring man vill komma åt här. De övergivna kyrkorna i Ruhr har möblerats om med finurliga basketplaner, politiska hoppborgar och uppblåsbara himlavalv. Kyrkor har i alla tider varit rum för konst, och att visa samtidskonst i kristendomens tempel är ju heller ingen nyhet. Men hur påverkas den profana konsten av att visas i ett från början andligt rum? Finns det en gräns för hur sekulär en kyrkobyggnad kan bli?

Det gör nog det. Den kristna föreställningsvärlden, med sina ceremonier, sin ikonografi, sina berättelser och moralkoder är så djupt rotad i den europeiska kulturen att en kyrka någonstans förblir en kyrka, oavsett vad man försöker göra om den till – och faktiskt oavsett hur man bedyrar motsatsen, som här i utställningens själva huvudtitel: ”Das ist keine Kirche”. Ja, kanske särskilt då. För vad är det annars? Den rest av religiositet som sätter sin prägel även på de övergivna kyrkorummen tvingar konsten till underkastelse, vare sig den vill det eller ej. Även en avkristnad kyrka är trots allt fortfarande just en kyrka.

Den rest av religiositet som sätter sin prägel även på de övergivna kyrkorummen tvingar konsten till underkastelse, vare sig den vill det eller ej.

Konsten på årets Manifesta förhåller sig både smidigt och motsträvigt till den dynamiken. Här finns exempel på platsspecifika verk som öppet ansluter sig till den kristna motiv- och idévärlden, som Miroslaw Balkas stenkolsmadonna utanför Christ-König i Bochum och Halil Altinderes ”Security Tree” av sammansvetsade övervakningskameror i Essens St Gerstrudskirche – en samtidsdystopisk tolkning av det allseende gudsögat. Andra konstnärer gör innovativt bruk av den kyrkliga inredningen. Pravdoliub Ivanov har exempelvis förvandlat ett av St Gertruds glasfönster till en enorm febertermometer, och i Christ-Königs sakristia visar Aline Bouvy fram kyrkans överblivna gudstjänstrekvisita som ett slags museala kvarlevor.

Nästan överallt har också de gamla kyrkbänkarna på olika sätt använts som material för nya skulpturala verk. Här blommar verkligen den postkonfessionella snickarglädjen: i St Gertrud har Nasan Tur ställt dem på höjden framme vid altaret som mörka pelare.

Nästan överallt har också de gamla kyrkbänkarna på olika sätt använts som material för nya skulpturala verk. Här blommar verkligen den postkonfessionella snickarglädjen: i St Gertrud har Nasan Tur ställt dem på höjden framme vid altaret som mörka pelare; i Markuskirche i Essen har de byggts om till ett högt torn varifrån man får en närmare blick på Lilli Lakes installation, som med knappt synliga kopparinläggningar markerar de punkter i kyrkans tak där konstruktionen börjat röra sig. Och så är det orglarna förstås – dessa kyrkorummens lungor som här läggs i samtidskonstens respirator och blir till något helt nytt, som i Zahedis redan nämnda installation. Eller som i St Ludgerus i Bochum, där det katalanska kollektivet Cabosanroque anlagt en normbrytande basketplan och kyrkans orgel börjar spela med varje skott som missar korgen.

Men kanske är all denna postkristna respektlöshet ändå något av ett villospår. Vad det i grunden handlar om här är nog inte så mycket kyrkorummen i sig som hela den urbana miljö de är en del av. Vad fyller idag dessa byggnaders tidigare funktion som samlande, sociala nav? Hur kan ett vidsträckt, centrumlöst storstadsområde som det i Ruhr annars bindas ihop – kulturellt, arkitektoniskt, symboliskt? Likt flera tidigare Manifestabiennaler (senast den i Barcelona för två år sedan) är även detta en utställning som medvetet, närmast demonstrativt sprider sig i geografin på ett sätt som gör den ganska krävande att tillägna sig för en tillfällig besökare. Den vänder sig, åtminstone enligt programförklaringen, heller inte i första hand till de internationella konstturisterna utan till den bofasta publik som rent konkret har varit och förblir drivkraften i områdets historia.

Vallfärdar ungdomen till kyrkan för att spela omvänd orgelbasket mot de preparerade korgarna?

Det är en fin tanke, rentav lite motvalls i denna tid av expanderande kulturturism. Men fungerar det? Vallfärdar ungdomen till kyrkan för att spela omvänd orgelbasket mot de preparerade korgarna? Tar sig folk till St Bonifatius i Gelsenkirchen för att göra tepåsar i den tillfälliga örtagården? Tveksamt. Å andra sidan – just i St Bonifatius får den lokala förankringen en stark konsthistorisk tyngd genom den omfattande utställning som visas där med verk av konstnärer ur den övervägande turkiska immigrantkoloni som sedan sjuttio- och åttiotalen satt sin prägel på Ruhrområdet. Det är en konst som tidigare knappast synts i den här sortens sammanhang men som åtminstone för mig ger ett fängslande, subjektivt perspektiv på den industrihistoria som också är ett genomgående tema på flera håll. Stenkolsbrytningen, stålverken, miljöförstöringen och migrationen.

Här finns fina verk som Metin Talaymans mörka, suggestiva ”The dead without graves”, eller Akbar Behkalams stora ”Abendmahl” från 1978 – en målning som tycks placera kristendomens nattvardsmysterium bland den moderna kapitalismens rotlösa underklass. Precis som det ska vara, tänker jag. Det moderna, sekulära Västeuropa må ha gjort kyrkorummen överflödiga, men deras symboler och berättelser lever vidare likt frön som bara väntar på en ny tid att slå rot i. Danska konstnärsgruppen Superflex visar i St Marienkirche i Essen en rörande liten video med titeln ”Sleeping Jesus”, och det slår mig att den nog i all sin enkelhet faktiskt slår huvudet på spiken. Kristus är varken död eller uppstånden. Han bara sover.