Den prisbelönta franska författaren Marie-Hélène Lafon skriver tätt och exakt där varje ord bär betydelse. På drygt hundra sidor kan hon teckna hela livsöden och föra läsaren nära sina gestalter, trots att hon nästan helt avstår från intrig och yttre dramatik. Gunnel Engström har läst tre av Lafons böcker.

Ibland lägger jag ifrån mig ytterligare en roman på 500 sidor och tänker att en redaktör borde ha varit flitigare med saxen. Då är det en stor lättnad att i stället vända sig till Marie-Hélène Lafon. Hennes böcker är korta, nästan helt utan intrig eller yttre dramatik, men de är skrivna på ett så vackert språk att man bara vill dröja kvar och njuta av varje sida. Hon beskriver det själv med att hon inte i första hand är en historieberättare – une raconteuse d’histoires – utan en ordets hantverkare, une travailleuse du verbe.

Ibland lägger jag ifrån mig ytterligare en roman på 500 sidor och tänker att en redaktör borde ha varit flitigare med saxen. Då är det en stor lättnad att i stället vända sig till Marie-Hélène Lafon.

Att läsa Marie-Hélène Lafon är att stiga in i en värld där det outtalade får samma tyngd som det som faktiskt sägs. Hennes romaner rymmer ingen traditionell dialog, men gestalterna är så sanna och mänskliga och miljöerna så intensivt och levande skildrade att läsningen engagerar hjärta och sinnen mer än tanke och analys.

I flera av Lafons böcker befinner vi oss i Cantal – ett kargt, bergigt och avfolkningsdrabbat område i södra Frankrike, ett landskap som sätter sin prägel på människorna som lever där eller kommer därifrån. Jag vill försöka beskriva min läsupplevelse genom de tre av hennes böcker som på olika vis utgår från Cantal.

Annonsen (2009)
Det är i Annonsen (2009) som vi först får uppleva detta landskap och det sker genom en utomståendes blick. Vi möter den 37-åriga Annette som, tillsammans med sin elvaårige son Éric, flyr ett destruktivt liv i en sliten industristad i norr för att börja om. Hon besvarar en äktenskapsannons från Paul, en 46-årig ungkarl och ostbonde som lever på en isolerad släktgård i Cantal tillsammans med sin dominanta syster Nicole och två gamla morbröder.

Det här är en kärlekshistoria helt utan billig romantik eller stora gester. I stället blir det en varm och trovärdig berättelse om två helt vardagliga människor som försöker nå varandra och hitta en gemenskap för att orka med tillvaron. Men lätt är det inte. Annette möter en sluten, nästan ogenomtränglig och fientlig värld. Nicole beskrivs som en “översteprästinna” i en kultur som värnar om sin egen isolering; här blir en främling på sin höjd tolererad, men aldrig välkomnad. Det finns till en början varken vilja eller förutsättningar för förändring.

Dessa händer skulle vara över henne, varma, vila på henne, tungt; dessa händer hade lidit brist, hade öppnat sig i tomma intet, hade väntat, visste att vilja.

Lafon låter läsaren dela personernas upplevelse, inte genom att sätta ord på vad de säger eller tänker, utan genom att använda sinnesintryck. Vid deras allra första möte lägger Annette särskilt märke till Pauls händer, och de blir en symbol för den trygghet och värme hon längtar efter. När hon sitter på tåget hem efter deras alla första möte i november framträder de i hennes halvslummer: ”Dessa händer skulle vara över henne, varma, vila på henne, tungt; dessa händer hade lidit brist, hade öppnat sig i tomma intet, hade väntat, visste att vilja.”

När Annette flyttar ihop med Paul, blir kontrasten total mellan den glesbefolkade landsbygden och hennes bakgrund i det lite nedgångna industrisamhället Bailleul. För henne som nykomling blir landskapet nästan fysiskt hotfullt, och Lafon låter mörkret i bergen bli som ett levande rovdjur: ”Mörkret här i Fridières föll inte, det anföll, tog husen djuren människorna i besittning, vällde in från alla håll samtidigt, sipprade fram, dränkte tingens och kropparnas konturer i bläck, svalde träden, stenarna, utplånade stigarna, suddade, svärtade.”

Personerna i boken har svårt att nå varandra med ord. Sina problem och bekymmer försöker de lösa själva i tysthet. Ändå är boken förtröstansfull: så småningom kommer nog de ovälkomna främlingarna att godkännas. Det förstår läsaren, även om Lafon inte skriver fram ett uttalat lyckligt slut. Det är de små stegen som räknas, och på en bondgård är handlaget med djuren det avgörande språket. Annettes son, Éric, och den normalt reserverade hunden Lola blir oskiljaktiga, och slutligen får pojken morbröderna att kapitulera när han med sin vackra handstil skriver namnskyltar till gårdens alla kor. Det krävs inga stora ord – det är genom de små, konkreta handlingarna som livet långsamt ordnar sig.

En sons historia (2020)
I En sons historia är Cantal bara inledningsvis den fysiska miljön, men personerna bär med sig sina minnen och familjehemligheter därifrån till sina nya liv. Romanen spänner över hundra år, från 1908 till 2008. I stället för en rak, kronologisk berättelse kastar författaren oss fram och tillbaka i tiden. Vi får själva lägga ett pussel av tillbakablickar och minnen för att förstå familjen Lachalmes historia, som sträcker sig från Cantals magra, ogästvänliga landsbygd till det anonyma, frigörande Paris och det solvarma Figeac i Lotdalen.

Romanen börjar år 1908 med en tragisk olyckshändelse. Under en tvättdag blir den femårige Armand Lachalme skållad i familjens kök. Den lille pojken dör först efter flera dagar fyllda av plågor, och minnet av hans lidande blir ett mörkt, nedtystat arv för familjen. Tragedin stannar kvar hos dem som upplevde den trots att de aldrig sätter ord på den.

Runt tio år senare möter vi Armands sextonårige tvillingbror Paul som nu går i internatskola i Aurillac, huvudort i Cantal. En vinterdag badar han i isblandat vatten och följden blir svår bronkit. Han bäddas ner i skolans sjuksal och där ser han – och attraheras av – skolsköterskan Gabrielle. Lafon skriver: ”Han visste om att han var stilig, han var glupsk och han var ung, och det såg hon, denna inte fullt så unga kvinna.” Avsnittet slutar med en scen där en påtaglig sexuell laddning uppstår mellan de två – helt okommenterad av författaren men omöjlig att missa för läsaren.

Här släpper Lafon den sammanhängande tidslinjen, och hon låter även perspektiven skifta mellan olika personer. Utan några förklarande utläggningar rör sig berättelsen över decennierna, där författaren skildrar de olika karaktärernas tillvaro i utvalda ögonblick.

Här släpper Lafon den sammanhängande tidslinjen, och hon låter även perspektiven skifta mellan olika personer. Utan några förklarande utläggningar rör sig berättelsen över decennierna, där författaren skildrar de olika karaktärernas tillvaro i utvalda ögonblick. Av dessa avgränsade scener får vi själva sammanfoga helheten.

Om vi sorterar händelseförloppet kronologiskt, ser vi att Paul efter skolan flyttar till Paris för att läsa juridik och att Gabrielle följer efter. Deras förhållande varar i fyra år. När Paul tröttnar är han ovetande om att Gabrielle precis upptäckt att hon är gravid. Som ogift mor väcker hon skandal hemma i Cantal, men Gabrielle struntar i konventionerna. Hon föder barnet, lämnar sonen André hos sin syster i Figeac och återvänder till sitt självständiga liv i Paris.

André växer upp omgiven av kärlek hos sin moster och morbror, men han bär ändå på ett tyst tomrum – en diffus saknad efter den far han inte vet något om. Trådarna knyts ihop först långt senare, när sanningen om faderskapet kommit fram. Hundra år efter den första tragedin står Andrés son, Antoine, vid familjen Lachalmes gravmonument i Cantal. Det handlar inte om att André postumt ska tas upp i släkten. Det viktiga är erkännandet av André som egen person. Vid graven för Antoine sitt vanliga tysta samtal med sina döda föräldrar och han inser att han nu: ”…kommer att kunna berätta att det hädanefter är känt att André Léoty, son till Paul Lachalme och Gabrielle Léoty, har funnits till här i världen, och att man kommer att minnas honom.”

Källorna (2023)
Det grundläggande behovet av att bli sedd och erkänd som människa är också kärnan i Marie-Hélène Lafons nästa roman, Källorna (2023). Både Annonsen och En sons historia slutar i försoning, och det gör faktiskt även Källorna, men vägen dit är betydligt mer smärtsam.

Berättelsen tar sin början under två heta junidagar 1967 på en ensligt belägen, välmående gård i Cantal, tusen meter över havet. Här möter vi en namnlös, trettioårig kvinna som lever under sin make Pierres ständiga hot och våld. Utåt sett har de det gott ställt, men bakom stängda dörrar präglas tillvaron av skräck.

Hennes historia berättas visserligen i tredje person, men vi hör nästan bara hennes egen oavbrutna inre monolog – hon vänder och vrider på allt i den tysta, instängda oro som ständigt präglar hennes vardag.

Boken är uppbyggd i tre olika avsnitt, där modern, fadern och en av döttrarna är huvudpersoner i varsitt. I den första delen är det hustruns upplevelser som helt styr perspektivet. Hennes historia berättas visserligen i tredje person, men vi hör nästan bara hennes egen oavbrutna inre monolog – hon vänder och vrider på allt i den tysta, instängda oro som ständigt präglar hennes vardag. Den enda stunden av fred på dygnet är de tidiga morgontimmarna då maken är i ladugården för att mjölka. Inte heller hos den egna familjen finner hon stöd; hennes systrar undviker att hälsa på av rädsla för svågern, modern tycker att hon borde rycka upp sig och fadern är alltför svag för att ingripa.

Trots att hon har barnen är hon helt ensam och isolerad, smärtsamt medveten om att inte ens kunna skydda dem. Hon ångrar sitt äktenskap och har hela tiden upplevt tillvaron som ”en sorts ändlös vinter”. Hon lever nästan som i ett fängelse, helt utlämnad åt sin kärlekslöse man: ”… hon ska fylla trettio och hennes liv är ödelagt, det är hon medveten om, hon sitter i kläm, sitter fast med de tre barnen, han är de tre barnens far, han ser knappt åt dem men han är deras far, han är hennes man och han har rättigheter.”

Denna förlamande känsla av att sitta fast bär den unga kvinnan med sig när hon, mannen och barnen åker ner från gården på berget till söndagsmiddagarna hos hennes föräldrar. Inte ens våren når riktigt fram till henne. På väg till en av dessa familjeträffar är hon helt avstängd från naturens liv; hon ser de lysande prästkragarna längs vägen ”utan att se” dem.

Men under just den här middagen i barndomshemmet sker ett plötsligt brott i mönstret. Nu när sonen Gilles för en gångs skull kan sitta trygg och lugn i morbrors eller morfars knä, ser hon sin situation utifrån. I en stund av plötslig klarhet och beslutsamhet söker hon upp sin mor och meddelar det till synes omöjliga: hon tänker aldrig mer återvända till sin man.

I romanens andra del, en majdag 1974, får maken Pierre komma till tals. Han lever ensam efter skilsmässan och i hans bittra monolog möter vi en man som sörjer förlusten av den kvinna han en gång kontrollerade totalt. Avsnittet avslutas med en laddad men dubbeltydig scen: Pierre sitter i en balja i köket med kalsongerna på, medan döttrarna turas om att tvätta hans rygg. Det är en bild som på en och samma gång rymmer hans ynkliga utsatthet och hans fortsatta, tysta grepp om döttrarna – ett grepp som han kanske tror är kärlek.

Den sista, mycket korta, delen utspelar sig en oktoberdag 2021. Dottern Claire, 59 år gammal, besöker den numera sålda gården för att skriva under köpebrevet – det sista steget som klipper banden till barndomshemmet. Genom att lämna gården räddade modern sig själv, och Claire har kunnat skapa sig ett eget liv på egna villkor. När hon lägger sin handflata mot husväggens roströda lav minns hon sin uppväxt men känner ett lugn. Hon har funnit sin egen väg och försonats med det som varit. Gården är inte längre hennes rötter utan en källa.

Det är här titeln Källorna får sin betydelse, inte som en plats för stillastående vatten, utan som en utgångspunkt. Medan roten binder oss fast vid marken och riskerar att få oss att gå under om den rycks upp, är källan ett ursprung som rör sig, strömmar vidare och söker nya vägar ut i världen.

Orden som ett fysiskt hantverk
Marie-Hélène Lafon återkommer ofta i intervjuer till hur hennes bakgrund har format hennes hantverk. Hon hittar inte på, säger hon, utan ”återvinner” miljöer, gester och den tysta vardagen från uppväxten som bonddotter på höglandet i Cantal. Att hon blev författare och lärare i klassiska språk var en nödvändig väg för att erövra orden och bearbeta den tystnad hon växte upp i. Hon arbetar med orden som med ett konkret, fysiskt material – som ett rent hantverk.

Lafon skriver konsekvent sina romaner utan sentimentalitet eller nostalgi. Viktigt för henne är att böckerna inte skildrar en förlorad idyll, utan en hård och krävande verklighet. Dessutom vägrar hon att moralisera eller sätta sig till doms över sina gestalter.

Lafon ser sig själv delvis som en krönikör över den stora förändringen under 1900-talet: att den traditionella franska bondekulturen helt håller på att försvinna. Hon skriver konsekvent sina romaner utan sentimentalitet eller nostalgi. Viktigt för henne är att böckerna inte skildrar en förlorad idyll, utan en hård och krävande verklighet. Dessutom vägrar hon att moralisera eller sätta sig till doms över sina gestalter. I Källorna skildras till och med en våldsam man som Pierre med en sorts lågmäld ömhet; författaren låter oss förstå att han är känslomässigt stympad utan att för den sakens skull ursäkta hans handlingar.

Efter att ha läst dessa tre romaner slås jag av hur Lafon lyckas göra sina böcker så olika, men ändå så lika. Språk och stil skiljer sig från bok till bok, men författarrösten är alltid densamma – den är omisskännligt hennes. Hon skriver tätt och exakt; det finns inga transportsträckor eller tomma ord. På drygt hundra sidor lyckas hon ge liv åt hela livsöden och låta oss komma personerna riktigt nära trots den koncentrerade formen.

Det är i det outtalade, som Marie-Hélène Lafons författarskap blir som allra starkast. Hos henne är tystnaden aldrig tom; den är fylld av spänning och dramatik. I stället för att förlita sig på traditionella dialoger lämnar hon utrymme för att vi som läsare själva ska uppfatta och tolka allt det som inte sägs: de handfasta handlingarna på gården i Annonsen, familjetragedin och faderskapet man aldrig talar om i En sons historia, och de ständiga inre monologerna i Källorna.

Fem böcker av Marie-Hélène Lafon har hittills getts ut på Elisabeth Grate Bokförlag, i svensk översättning av Anna Säflund-Orstadius. För den som vill läsa vidare vill jag tipsa om att hennes senaste roman, Hors champ, är en direkt uppföljare till Källorna, men den finns ännu inte tillgänglig på svenska.

I oktober kommer Lafon till Sverige och det är med stor förväntan jag ser fram emot att få höra henne berätta om sitt författarskap.