Marx menar att en varas värde realiseras först vid försäljning. Inte att varuvärdets existens först därmed blir till verklighet, men att det först då omsätts i pengar. Daniel Ankarloo ger slutreplik i debatten om värde.

I Parabol 4/26 har Anders Ramsay författat det som är hans andra påhopp på mig i anledning av den recension av boken Samtida marxistisk teori, som jag publicerat här i tidskriften. I sitt första inlägg beklagade sig Ramsay över min ”ganska oortodoxa” och i övrigt undermåliga citatteknik samt min straw-manargumentation. Ett påstående är ”märkligt”, ett annat ”obegripligt”. Ja, inte ens den upplaga av Marx Kapitalet jag citerar ur verkar riktigt duga, då den är ”mindre aktuell” och ”svårtillgänglig”. Inte många rätt från min sida, alltså. 

Nu anklagar Ramsay mig för självupptagenhet och intellektuell ohederlighet och för att ha ”förvridit” innehållet i hans ”bidrag till antologin”. Jag har inte ”något substantiellt att komma med” i sakfrågan, utbrister Ramsay, som uppenbarligen menar att han kan bedöma och ha ”invändningar mot” min ”förståelse av Marx värdeteori” endast baserat på en recension. Dessutom av en hel antologi, där han själv bara är en av 42 författare.  

Om vi vill främja marxismens vidare spridning i offentligheten, är det knappast en god idé att tvåla till en recensent som i grunden har givit en rosande recension av en bok. I stället bör kamrater behandlas som likställiga i debatten och inte i mästrande ton talas ned till som om de vore barn.

Det hela börjar bli absurt. Bortom alla proportioner. Min recension innehåller nämligen inte en kritik av något enda bidrag till antologin Samtida marxistisk teori. Inte heller Ramsays. Ramsays namn förekommer 0 (noll!) gånger i min recension. Jo, jag har använt en formulering som finns i det kapitel som Ramsay har skrivit, som utgångspunkt för min presentation av andra tolkningar av Marx än värdeformteorin, med syfte att vidga perspektiven för läsaren av Samtida marxistisk teori. Men hur det förstås som en ”polemik” mot Ramsays text som kan motivera den furiösa motattack som han i sin första artikel har kommit med – och där mitt namn nämns inte mindre än 21 (tjugoen!) gånger med knappt så smickrande tillmälen – det förblir mig en gåta. Jag har inte försökt övertyga någon om att just Ramsay har fel. Jag har rekommenderat alla och envar att läsa boken. 

Om vi vill främja marxismens vidare spridning i offentligheten, är det knappast en god idé att tvåla till en recensent som i grunden har givit en rosande recension av en bok. I stället bör kamrater behandlas som likställiga i debatten och inte i mästrande ton talas ned till som om de vore barn. Och till den potentiellt intresserade novisen i sakfrågorna bör vi vända oss i en ton som är öppen, prövande, uppbygglig och pedagogiskt inbjudande, inte föra debatten på det grälsjuka, kategoriska, nedgörande och otillgängliga sätt som Ramsay gör med sina inlägg.

Om vi vill främja marxismens vidare spridning i offentligheten, är det knappast en god idé att tvåla till en recensent som i grunden har givit en rosande recension av en bok.

I det ljuset är Emma Gustavssons bidrag till debatten här i Parabol mycket välkommet. Gustavsson klargör också viktiga aspekter av problemställningarna i sitt inlägg. Ändå präglas hennes argumentation av spekulationer om var jag står i sakfrågan och oklarheter om vad innebörden är av den ”syntes” som hon föreslår som lösning i den. Så i all uppmuntran till både Gustavsson och alla andra intresserade att fortsätta att orientera sig i frågan om Marx värdeteori, vill jag i sammanhanget passa på att göra några klargöranden.

För det första, jag hämtar mina argument från den tolkningstradition inom modern marxistisk ekonomikritik som kallas TSSI (”den temporära enkelsystemstolkningen”) med ekonomer som Alan Freeman och Andrew Kliman som mest kända företrädare. Jag har i ett nummer av Fronesis från 2008 introducerat TSSI för en svensk publik och i det sammanhanget preliminärt kontrasterat den tolkningen mot den värdeformteori som företräds av filosofen Chris Arthur.¹ Detta är viktigt att påpeka, dels eftersom spekulation om var jag står i sakfrågan är onödig, dels därför att huvudpoängen i TSSI inte är värdeformteorin, eller värde i sig (på till exempel osålda bananer) utan hur man kan konstruera en tolkning av Marx ekonomikritik som gör den logiskt konsekvent. Detta som förutsättning för att kunna bemöta den vanligaste grunden för att avfärda Marx; påståendet att Marx är logiskt inkonsekvent i sin värdeteori, sin teori om profitkvotens fallande tendens och kapitalismens skapande av ”den industriella reservarmén”.

Det är endast i det ljuset, som jag både här i Parabol och i andra sammanhang – inte minst i en omfattande kritik av den internationellt omtalade boken Stum Tvang, författad av filosofen Søren Mau – har påtalat, det jag menar är bristerna i värdeformteorin.² Och det är just det faktum att värdeformteoretikernas tolkning av Marx, inte minst Heinrich och Maus, enligt deras egna utsagor, kommer fram till slutsatser om Marx teoribyggnad som ”ambivalent”, ”logiskt inkonsekvent” och till och med, i vissa fall, bestående av slutsatser som ”strängt taget inte kan underbyggas”.³

Det framför allt Kliman i sammanhanget har argumenterat för, är att den tolkningen är omotiverad, då det finns en annan tolkning av Marx värdeteori som undviker den ”ambivalens” och logiska inkonsekvens som tillskrivs Marx. Och han menar att när man ska välja mellan vilken av två möjliga tolkningar av en författares verk, man ska omfatta, så bör man välja den logiskt konsekventa tolkningen framför en tolkning som gör verket erkänt inkonsekvent.⁴

Så det som Gustavsson framställer som en ”syntes” är bara en specifik position inom värdeformteorin. Och den ärver, menar jag i likhet med Kliman, bara ambivalensen i Marxtolkningen.

Det perspektiv som Gustavsson framför har sitt mest prominenta uttryck i filosofen Patrick Murrays tolkning av Marx. Murray hävdar att varuvärdet förvisso ”latent” och ”som potential” existerar innan utbytet, men att det ”realiseras” fullt ut först i och med utbytet. En position som han kallar ”samkonstitutiv värdeformteori” och som han menar undgår ensidiga produktions- eller utbytescentrerade perspektiv på Marx värdeteori.⁵ Saken är bara den att Murray är en erkänd och självutnämnd värdeformteoretiker. Liksom för övrigt Isaac Illic Rubin och Ricardo Bellofiore, som Gustavsson också nämner. Så det som Gustavsson framställer som en ”syntes” är bara en specifik position inom värdeformteorin. Och den ärver, menar jag i likhet med Kliman, bara ambivalensen i Marxtolkningen. 

Sådana inkonsekvenser kan ses i Gustavssons påstående att ”Marx vill alltså äta kakan och ha den kvar”, då Marx förment skulle hävda att värde både finns innan utbytet, och samtidigt inte kan finnas innan utbytet. Liksom i konklusionen: ”Ankarloo och Moseley fångar att värdet redan finns i varan som en normativ standard. Ramsay och Heinrich fångar att värdet är en samhällelig bestämning som förverkligas i bytet.” Båda dessa påståenden tycks svårförenliga med Marx Kapitalet i dess helhet, då de reproducerar en läsning, där en motsättning i Marx uppstår. Men den finns där inte – i en annan läsning. 

Låt oss ta det Marxcitat som Gustavsson anger som bevis för att jag (och Moseley) delvis har rätt. Det lyder i sin helhet: ”Det är inte penningen som gör varorna kommensurabla. Tvärtom. Emedan alla varor såsom värden är förkroppsligat mänskligt arbete och därmed i och för sig kommensurabla, kan deras värden gemensamt mätas i samma specifika vara, varigenom denna förvandlas till gemensam värdemätare eller till pengar. Penningen som värdemätare är den nödvändiga uttrycksformen för varornas immanenta värdemått, arbetstiden.”⁶ 

Den sista meningen citeras dock inte av Gustavsson, men den är avgörande för att motbevisa den position som hävdar att varans värde skulle vara orealiserat (endast potentiellt existerande) innan utbytet. Marx talar i den meningen om arbetstiden, det vill säga tiden för det arbete som i tid föregår och är förutsättning för varje varuutbyte (ett bröd måste bakas, innan det kan säljas) som varornas immanenta värdemått. Immanent betyder här inneboende och självtillräckligt, vilket gör påståendet att det senare utbytet skulle krävas för varuvärdets fulla existens överflödigt. Det är en missvisande tolkning av Marx poäng här. 

Men Marx skriver ju också på ett ställe, som Gustavsson framhåller, att varors värde ”förverkligas endast genom utbytet, som faktiskt likställer produkterna av olika arbeten”. Så är det inte en inkonsekvens? Nej, menar Kliman.⁷ Och jag håller med honom. Det gör jag, dels, som jag ska återkomma till, för att ordet ”förverkligas” här kan likställas med ”realiseras”, som i ekonomitermer har en annan betydelse än att ”bli till verklighet”, dels eftersom det Marxcitat som anges bör sättas i det sammanhang i vilket det är skrivet. Då blir Marx teori konsekvent (han kan få ha sin kaka i fred…). 

Marx skriver nämligen i sammanhanget det som kan verka som samma sak, men med en ytterligare avgörande poäng: ”Först inom sitt utbyte erhåller arbetsprodukterna till att börja med en från deras sinnligt olikartade existens som bruksföremålsenligt åtskild, samhälleligt likartad värdeexistens. Denna uppspaltning av arbetsprodukten i nyttigt ting och värdeting konsoliderar sig praktiskt så snart som utbytet redan vunnit tillräcklig utbredning och betydelse, så att nyttiga tingproduceras för utbytet, alltså att bruksföremålens värdekaraktär kommer i fråga redan vid själva produktionen. Från och med detta ögonblick erhåller producenternas privatarbeten en dubbel samhällelig karaktär.”⁸

För kommer det inte fram, är det ju inget brev. Den enda instans som skulle bli glad av en sådan uppfattning är Postnord, som skulle kunna skryta med en hundraprocentig succégrad i leverans av brev.

För att ytterligare kontextualisera här, kan vi ta följande textstycke från andra bandet av Kapitalet, där Marx skriver: ”När man betecknar en ekonomisk samhällsform som penninghushållning eller kredithushållning, lägger man inte huvudvikten vid produktionsprocessen utan framhäver säregenheterna i kontakterna mellan de olika producenterna inbördes. […] I själva verket är varuproduktionen den allmänna formen för kapitalistisk produktion. Men att så är fallet och att utvecklingen alltmer går i denna riktning, beror på att arbetet självt har förvandlats till en vara, och att arbetaren säljer sin arbetskraft till ett pris, som vi antar bestämmes av reproduktionskostnaderna. I samma utsträckning som arbetet blir lönarbete, blir producenten industrikapitalist. Därför uppnår den kapitalistiska produktionen – och därmed också varuproduktionen – sin fulla utveckling, först när även jordbrukaren blir lönarbetare. Penningförhållandet mellan kapitalist och lönarbetare, deras ömsesidiga förbindelse som köpare och säljare, ligger inneslutet i själva det kapitalistiska produktionssystemet. Men detta förhållande beror på produktionens samhälleliga karaktär, inte på sättet för utbytet, vilket tvärtom beror på produktionssättet.”⁹

För det är det Marx menar med att en varas värde realiseras, först vid försäljning. Inte att varuvärdets existens först därmed blir till verklighet, men att det först då omsätts i pengar.

Så vad är en rimlig tolkning av vad Marx säger? Jag menar att det som ser ut som en inkonsekvens upplöses om vi tolkar Marx så här: Kapitalismen kan bara existera och växa i omfång i ett samhälle där produktion för utbyte, det vill säga varuproduktion för marknaden, blir den allmänna logiken för samhällsekonomin. Det kräver ett ökat utbud av arbetskraft, arbetsmarknadens alltmer omfattande existens: ”jordbrukaren blir lönarbetare” och ”producenten industrikapitalist”. Men när den kapitalistiska ekonomin således har etablerats, då kommer den enskilda varans existens och värdets immanenta mått ”i fråga” redan vid själva produktionen av den. Det vill säga, oberoende om den senare blir såld eller ej.

Det är ingen ambivalens, men påståenden som rör sig på två olika nivåer. Lite som att säga att för att brev ska bli en allmän form för skriftlig kommunikation, behövs ett alltmer utvecklat postväsen, som skickar brev från skribent till adressat. Men givet existensen av detta postväsen får ett brev reell existens som brev redan när det skrivs – oberoende om det sedan kommer fram till adressaten eller ej. Givet postväsenets existens kan det finnas brev som inte skickats med posten ännu. Ja, till och med brev som inte skrivits färdigt ännu. Och inte minst, brev som skrivs, sänds, men aldrig kommer fram (tack för det, Postnord!). Kort sagt, givet postväsendets existens, själva den instans som är nödvändig för ”ett brevskickande samhälle”, då kan det finnas både ännu inte skickade brev och brev som skickas men som aldrig kommer fram och som försvinner med posten. Men likväl – brev.

Med ett påstående att ett brev bara existerar eller realiseras som brev fullt ut när det kommer fram (den analoga motsvarigheten till idéen att en vara bara existerar när den verkligen blir såld) och annars blott är en bit papper med text på, men ännu inget brev (motsvarigheten till idéen att tinget ännu inte är en vara med värde, utan blott ett ting med bruksvärde, innan utbytet), kan det inte finnas oskickade brev, eller brev som aldrig kommer fram. För kommer det inte fram, är det ju inget brev. Den enda instans som skulle bli glad av en sådan uppfattning är Postnord, som skulle kunna skryta med en hundraprocentig succégrad i leverans av brev. Det som emellertid definierar ett brev, är om det skrivs för att skickas eller ej – inte om det kommer fram till adressaten eller ej. 

Det som emellertid definierar ett brev, är om det skrivs för att skickas eller ej – inte om det kommer fram till adressaten eller ej. Överfört till frågan om värdets existens i det varuproducerande samhället, är mitt ursprungliga påpekande om ”osålda varor” begrepp för det faktum att en produkts existens som varuvärde definieras utifrån om den produceras för att säljas, är till salu, eller ej – inte om den blir såld eller ej.

Överfört till frågan om värdets existens i det varuproducerande samhället, är mitt ursprungliga påpekande om ”osålda varor” begrepp för det faktum att en produkts existens som varuvärde definieras utifrån om den produceras för att säljas, är till salu, eller ej – inte om den blir såld eller ej. Att detta verkligen är Marx egen uppfattning om varans existens, oberoende av det faktiska utbytet av den, förstärks om vi kikar i andra bandet av Kapitalet. Här konstaterar Marx utan omsvep: ”Produkten lämnar produktionsprocessen som vara.”¹⁰ Vilket motsäger idéen att produkten lämnar produktionen endast som produkt med bruksvärde och först senare, i utbytet, fullt ut realiseras som vara med värde.  

Dessutom talar Marx i sin genomgång av ”lagringskostnader” och ”förrådsbildning”, i kapitel 6 i samma skrift, om ”varor som ligger osålda” och ”osäljbara varor” som kostar kapitalisten pengar i orealiserade, det vill säga icke i pengar omsatta, värden. För det är det Marx menar med att en varas värde realiseras, först vid försäljning. Inte att varuvärdets existens först därmed blir till verklighet, men att det först då omsätts i pengar. ”Realisering” i ekonomiska bokföringstermer betyder att en varas redan existerande och immanenta värde omsätts i pengar vid försäljning av den. Försäljning av till exempel aktier eller fastigheter realiserar deras värden och utlöser samtidigt en ”realisationsvinstbeskattning” av de pengar som omsätts. Inget konstigt med det. Ingen ambivalens och inga inkonsekvenser.

Således har jag redogjort för den tolkning av Marx jag omfattar, vad gäller just denna del av hans teorier. Det som började med en recension av en inbjudande bok, har nu blivit något av en Marxexeges för de närmast sörjande. Ändå hoppas jag att detta mitt sista inlägg för den här gången fungerar som inbjudan till både Gustavsson och de av Parabols läsare som följt med så här långt att fortsättningsvis delta i den marxistiska teoriutvecklingen framöver.