Regeringen slår sig för bröstet som kvinnofridens främsta försvarare. De föreslår en kriminalisering av psykiskt våld som tros gå igenom i sommar. Men lagen är en skrivbordsprodukt utan koppling till verkligheten, skriver Jenny Westerstrand, som varnar för allvarliga konsekvenser i mötet med en könad värld och rättsprocess.

Regeringen har föreslagit att psykiskt våld ska kriminaliseras.¹ Den 1 juli i år blir det med all sannolikhet verklighet. Tillåt mig oroas och frukta. Propositionen vilar på en förståelse som visserligen är adekvat i inbunden bok, men lagstiftningen ska också möta verkligheten. En könad verklighet som lämnas oadresserad i den utredning som föregått straffbudet.

Den samtida våldspolitiken är starkt inriktad på straffbud och är i allt som allt könsneutralt formulerad. En stark förskjutning bort från den könade och sammanhållna förståelse av mäns våld mot kvinnor som präglade 90-talets reformer har anförts av den borgerliga ”Alliansen” och beseglades i samband med dess regeringsövertagande 2006.² Trots att dessa förändringar var djupgående och kommenterades i vissa dokument så har de knappt genererat någon som helst politisk debatt. Tvärtom har svensk politik på området mäns våld mot kvinnor sedan mer än tjugo år förts utan kontrovers mellan blocken.

Ageranden som till sin natur är manipulerande och begångna utan hjälp av fysiskt våld aktualiserar mycket komplexa tolkningsfrågor. Vem ska bestämma vad som hänt? Vems ord bestämmer världen?

Det sticker därför ut att den utredning och proposition som föregått kriminaliseringen av psykiskt våld ger uttryck för en våldsförståelse som i mångt måste kallas sammanhållen.³ Det psykiska våldets sätts i ett sammanhang som visar dess kraft och allvar och det relateras till mäns våldsutövning mot kvinnor de lever i relationer med. Samtidigt, och här ligger den stora knuten, förbigår förarbetena den könade verklighet där det psykiska våldet inte bara utövas utan också ska tolkas, anmälas och lagföras. Det vill säga – någon ska erkänna det som skett som psykiskt våld. Tunga normer om kön och våld kommer att betyda svårigheter för kvinnor att få gehör för sina tolkningar.

Det kan bli farligt att formulera en radikal förståelse av våld och samtidigt frikoppla det från den värld som ska tolka och beivra. Jag menar att det öppnar för stora risker för kvinnor.

Vad är våld – och vem får definiera det?
I ett tidigare forskningsprojekt stötte jag på ett dokument som är talande. I en förundersökning fanns en flera sidor lång utskrift av ett avlyssnat telefonsamtal. En man skäller ut sin fru. Han anklagar henne, förnedrar henne och beskriver under flera minuter vad han ska göra mot henne: berätta för dottern vilken hora hon är, skämma ut henne inför andra, komma till hennes bostad och skrika utanför dörren så att alla hör hur dålig hon är.

Kvinnan säger nästan ingenting. Hon hummar. Först långt in i samtalet säger hon:
”Nej, nu räcker det.”

Mannens svar kommer omedelbart:
”Va? Hotar du mig?!”

Mannens reaktion blottar något centralt. Psykiskt våld handlar inte bara om vad som görs. Det handlar om hur vi tolkar det som människor gör. När fråga är om ageranden som till sin natur är manipulerande och begångna utan hjälp av fysiskt våld aktualiseras mycket komplexa tolkningsfrågor. Vem ska bestämma vad som hänt? Vems ord bestämmer världen? Detta är en grundfråga som det psykiska våldet ofta är en direkt intervention i: det handlar om att bemäktiga sig den andres tolkningsrum. Men hur förstår vi detta våld i en värld där kvinnors tolkningsutrymme redan är villkorat?

Äntligen, upplever mängder av män, ska de få sin våldsutsatthet att synas!

Frågan om psykiskt våld kan inte skiljas från frågan om rätten att uttolka vad som utgör sådant våld och det rör med nödvändighet i sin tur vid starka och kulturellt förankrade processer. I dessa processer kan den som angriper framställa sig som utsatt. Den som försöker sätta en gräns kan göras till förövare. Den som bryts ned kan göras ansvarig för det som sker. Det syns i materialet från förundersökningen. Det syns i varje kommentarsfält i dikussioner om att kriminalisera psykiskt våld: Äntligen, upplever mängder av män, ska de få sin våldsutsatthet att synas!

Regeringens proposition bygger på att rättsordningen kan se och bena i dessa processer. Min invändning är att denna förmåga inte kan tas för given. Den kanske till och med möter utmaningar på en ontologisk nivå – det vill säga att den krockar på djupet med konstruktioner av kön och sätter kvinnor i en farlig sits. Det bör vi i så fall inte bejaka.

Det allestädes närvarande våldet
Den sammanhållna våldsförståelsen som utvecklats inom feministisk forskning kan kokas ner till en brutal insikt: ett latent psykiskt våld mot kvinnor är ständigt närvarande. Det handlar inte om enskilda handlingar utan om en omgivande struktur där våldets olika former flyter in i varandra – där det fysiska, sexuella och psykiska aldrig är åtskilda utan ömsesidigt förstärkande.

Sociologen Liz Kelly formulerade det som “våldets kontinuum”.⁴ Det handlar om mängden våld, dess närhet och dess ständiga hot. Om rädslan som inte behöver uttalas eftersom den redan är inbyggd i situationen. Och det handlar om ett samhälle som gång på gång gör våldet osynligt: reducerar det till skämt, estetiserar det som porr, avfärdar det som ett misstag eller vänder det mot kvinnan själv. Detta är en form av psykiskt, om inte våld, så press. En ständig press. Kanske kan den faktiskt kallas för en form av våld, som vi i sådant fall i stor omfattning har normaliserat. 

En man skäller ut sin fru. Han ska berätta för dottern vilken hora hon är, skämma ut henne inför andra, komma till hennes bostad och skrika utanför dörren så att alla hör hur dålig hon är. Till slut säger kvinnan: Nu räcker det. Han utbrister: Va? Hotar du mig?

Zoomar man ut ytterligare syns hur det allestädes närvarande våldet hänger samman med synen på och skapandet av kön, synen på kvinnor och män och deras respektive platser i samhälle, liv och tillvaro. Våldet hänger tätt samman med processer där kvinnor kontrolleras och där de lätt kan stämplas. Som horor, som “fel” och som ovärdiga.

Propositionen berör detta indirekt. Den konstaterar att psykiskt våld ofta förekommer som en del av mäns våld mot kvinnor och att våldet kan leda till att den utsattas livsutrymme gradvis minskar. Men den stannar där. Den drar inte ut konsekvenserna av vad detta innebär för rättens tillämpning och dess förmåga att uttolka vad som är att betrakta som våld och vem som är förövare.

Jämställdhetsdiskursen och återkomsten av kvinnan som förövare
Det paradoxala är att det omfattande våld som män utövar mot kvinnor i vår tid har gett upphov till en omvänd retorik. Forskaren Katarina Tollin talar i sin avhandling om en särskild svensk genusdiskurs av jämställdhet.⁵ Enligt vilken också män ska få det som kvinnor ges, i namn av jämställdhetsarbete!

När mäns våld mot kvinnor har uppmärksammats politiskt, kulturellt och rättsligt har det, beskriver Tollin, vuxit fram ett behov eller en vilja av att i jämställdhetens namn också sätta männen i centrum som utsatta. Vi ska, så att säga, dela på våldet. Under förra jämställdhetsministern, Paulina Brandberg, växte direktiven och förslagen på hur mäns utsatthet för kvinnors våld kunde undersökas och lyftas. Nu var det deras tur. Och mäns våldsutsatthet heter psykiskt våld.

Gamla kvinnofigurer träder fram i ny språkdräkt: kvinnan som manipulativ, svekfull, psykiskt destruktiv. Mannen sägs slå, kvinnan sägs förstöra själar. Detta är en urgammal trop – en återkommande berättelse – och en livsfarlig sådan för kvinnor.

I denna trend träder gamla kvinnofigurer fram i ny språkdräkt: kvinnan som manipulativ, svekfull, psykiskt destruktiv. Mannen sägs slå, kvinnan sägs förstöra själar. Detta är en urgammal trop – en återkommande berättelse – och en livsfarlig sådan för kvinnor. Det är här riskerna med en kriminalisering av psykiskt våld måste förstås: Den bjuder in en urgammal kvinnobild och gömmer det dessutom i namn av progressivt arbete.

Den som får omgivningens gillande – den vars berättelse om förövaren av ”psykiskt våld” stämmer in i kulturella föreställningar om kön – kommer att vinna gehör för just denna berättelse. En berättelse som appellerar till det vi inte fullt ut kan se eller höra utan måste föreställa oss. Den öppnar slussar till idéer som många redan bär på tungspetsen och on top of mind. Den öppnar för att i ett jämställt samhälle få kanalisera ett kvinnoförakt som ”inte hör hemma” och därför skaver extra men som likväl är en del av den luft vi andas.  

Den som får omgivningens gillande – den vars berättelse om förövaren av ”psykiskt våld” stämmer in i kulturella föreställningar om kön – kommer att vinna gehör för just denna berättelse.

Processerna kring psykiskt våld följer inte bara juridikens linjer. De följer djupare stigar i kulturen. De följer invanda sätt att förstå kön, skuld, trovärdighet och värde. Just eftersom psykiskt våld är osynligt, så undflyende och mångfacetterat och samtidigt starkt könat är en kriminalisering av sagda våld en mycket farlig konstruktion för kvinnor. Vill vi verkligen ge det kortet att spela, i en värld med allt mindre förstående för kvinnors rätt att leva?