Debatten om Samtida marxistisk teori fortsätter. Nu svarar Peter Sundborg och menar att problemet med antologins författare är att de tycks se marxismen som enbart teori, istället för en analysmetod för en kämpande arbetarklass.

Carl Wiléns inlägg i Parabols oktobernummer stärker mig i uppfattningen att det finns en avgörande skillnad mellan mig och Wilén. Vi befinner oss i två olika marxistiska traditioner. Carl Wilén befinner sig inom den akademiska traditionen där marxismen revideras och vantolkas utan att någon höjer på ögonbrynen. Boken Samtida marxistisk teori är bra exempel på hur den akademiska traditionen arbetar. Därmed är inte sagt att all akademisk marxism är revisionistisk, det finns också akademiker som vidareutvecklat marxismen. 

Marxismen var ursprungligen en teori och analysmetod för ett kommunistiskt parti och förblev det under en lång tid. Ända fram till andra världskrigets slut var marxismen någonting som i stort sett bara förvaltades av den revolutionära arbetarklassen. Av olika orsaker förändrades situationen efter andra världskriget. Då uppstod det en så kallad marxism som var helt frikopplad från arbetarrörelsen och som frodades på universitet och högskolor. Denna nu fritt svävande teoretiska marxism började leva sitt eget liv, ofta helt och hållet inom de akademiska kretsarna, i stort sett oberoende av klasskampens utveckling. 

Ända fram till andra världskrigets slut var marxismen någonting som i stort sett bara förvaltades av den revolutionära arbetarklassen. Efter andra världskriget uppstod en så kallad marxism som var helt frikopplad från arbetarrörelsen och som frodades på universitet och högskolor.

Perry Anderson har beskrivit den här processen i boken Om den västerländska marxismen. Anderson skriver att det främsta och mest grundläggande kännetecknet för den efterkrigstida, akademiska marxismen har varit den strukturella skilsmässan från den politiska praktiken. I den klassiska marxismen fanns en organisk enhet mellan teori och praktik, skriver han, men efter andra världskriget försvann denna och den västerländska marxismen blev enbart teori.¹ ”I fortsättningen skulle den tala sitt eget chifferspråk, på allt större avstånd från den klass vars bestämmelse den formellt sökte tjäna och artikulera”.² Som ett av många exempel nämner han Herbert Marcuses Den endimensionella människan, i vilken författaren frånkänner ”industriarbetarklassen någon som helst aktiv socialistisk potential.”³ Det här var naturligtvis förödande. Anderson menar att det är i föreningen med arbetarklassen som allt ”marxistiskt teoretiskt arbete får sin yttersta mening”.⁴ Immanuel Wallersteins författarskap betecknar Anderson som ”inte helt och hållet marxistiskt”.⁵ Samma sak gäller, vad jag förstår, för Robert Brenners författarskap som nämns i samma stycke. Både Brenner och Wallerstein har sina kapitel i Samtida marxistisk teori.   

När marxismen enbart existerade inom arbetarrörelsen fanns ett behov av att bekämpa olika revisionistiska idéer eftersom de hade inverkan på den praktiska politiken. Men inom den akademiska marxismen fanns inte alls det behovet. Därför salufördes en massa mer eller mindre revisionistiska teorier under beteckningen marxism. Däremot växte det fram andra behov. Ett sådant var att skilja mellan å ena sidan vetenskapsmannen Marx och å andra sidan politikern Marx. Det gör till exempel Sven-Eric Liedman i boken Karl Marx: En biografi.⁶

När marxismen enbart existerade inom arbetarrörelsen fanns ett behov av att bekämpa olika revisionistiska idéer eftersom de hade inverkan på den praktiska politiken. Men inom den akademiska marxismen fanns inte alls det behovet. Därför salufördes en massa mer eller mindre revisionistiska teorier under beteckningen marxism.

Carl Wilén menar att denna fritt svävande, akademiska marxism mycket väl kan spela en roll i klasskampen. Han skriver i artikelns avslutning att den akademiska marxismen kan hjälpa oss att vässa våra ”politiska verktyg”. För Wilén verkar det inte existera någon revisionism över huvud taget. För honom är den marxistiska teorin (oavsett om den går emot Marx själv på en rad punkter) en överfull skattkista där var och en kan göra sina fynd. 

Problemet är dock att när en verkligt revolutionär rörelse utvecklas och börjar använda marxismen som ett teoretiskt verktyg så uppstår frågan vilken av alla dessa olika, och ofta motstridiga, marxismen man ska använda sig av. Ett politiskt parti kan inte hålla sig med en mer än en marxism. Och att vara en teori för det revolutionära partiet var marxismens ursprungliga syfte. Det finns otaliga historiska exempel på hur vantolkning och revideringar av marxismen lett till allvarliga nederlag för arbetarrörelsen. Ett av de värsta exemplen är när i stort sett hela Andra Internationalen, på grund av sin revisionistisk-reformistiska urartning, säckade ihop vid första världskrigets utbrott.  

För Carl Wilén verkar det inte existera någon revisionism över huvud taget. För honom är den marxistiska teorin (oavsett om den går emot Marx själv på en rad punkter) en överfull skattkista där var och en kan göra sina fynd.

I den marxistiska tradition jag anser mig befinna mig i ansluter jag till Perry Anderson definition, det vill säga att marxismen är en teori och analysmetod som ska tjäna den revolutionära arbetarrörelsens politiska kamp. Min uppfattning är Marx verksamhet som vetenskapsman och som politiker är två sidor av samma sak, de går inte att skilja åt. Vetenskapen utvecklades därför att den var nödvändig i den politiska kampen. Marxismen föddes och mognade i den politiska polemiken. Marx bedrev under sitt liv en ständig idéstrid mot olika, i hans tycke, felaktiga teorier och analyser, till exempel i Den heliga familjen, (i manuskriptet) Den tyska ideologin, i Filosofins elände mm. Även Kapitalet är en polemisk skrift, den har underrubriken Kritik av den politiska ekonomin, och Marx kritiserar olika nationalekonomer framför allt i de många och utförliga noterna. 

Idéstriden fortsatte efter Marx och Engels bortgång. Till en början inom de socialdemokratiska partierna. Så småningom kom striden att stå mellan de nybildade kommunistpartierna och de reformistiska socialdemokraterna. Det var en kamp som inte bara utkämpades mellan partierna, utan också inom folkrörelser som fackföreningsrörelsen och hyresgäströrelsen. Utifrån sina olika ideologiska ståndpunkter företrädde kommunisterna och socialdemokraterna olika politiska linjer inom rörelserna, men de kunde också enas i många frågor. Idéstriden fick sin sista uppblomstring i Sverige under 1960- och 70-talen. Men sedan dess ligger den i stort sett nere.