Debatten om vad marxism är och inte är går vidare. I förra numret av Parabol hävdade Peter Sundborg att antologin ”Samtida marxistisk teori” presenterar enbart ett fåtal marxister och desto fler revisionister. Här svarar Carl Wilén, en av bokens redaktörer.

I skrivande stund fyller boken Samtida marxistisk teori (SMT, Daidalos, 2025) ett år. När jag och övriga redaktörer påbörjade vårt arbete var vi medvetna om att den globala renässans för marxistisk teori som vi har kunnat bevittna i kölvattnet av finanskrisen 2007–2008 också hade gjort avtryck i Sverige. 

Strax före jul 2025 stod klart för oss att det intresse för marxistisk teori som vi hade sett växa fram i Sverige var betydligt större än vi hade förväntat oss. Första upplagan om 1,000 exemplar hade sålt slut. 

Inför den tredje upplagan kanske vi borde överväga titeln ”Samtida renegater”?

Idag kan vi konstatera att SMT även har bidragit till att ett fördjupat samtal om den marxistiska traditionens många förgreningar, styrkor och svagheter har börjat ta form genom recensioner, panelsamtal, läsecirklar, studiematerial och debatter, inte minst genom Parabols försorg. 

Det senaste Parabolinlägget, signerat av Peter Sundborg, har titeln ”Det finns bara en marxism”. Det handlar om vårt urval av marxistiska teoretiker, vilket är en ett angeläget problem. 

Eftersom vi ägnade mycket tankemöda åt denna fråga under arbetet med boken är det emellertid med viss förvåning som vi tar emot nyheten om att av de 37 teoretiker som presenteras i SMT är ”endast ett fåtal … verkligen marxister”. Inte ens kapitlen om välkända teoretiker som Robert Brenner, Vivek Chibber och Kevin B. Anderson hör hemma i boken, får vi lära oss av Sundborg. 

Inför den tredje upplagan kanske vi borde överväga titeln ”Samtida renegater”?

Smolket i bägaren för Sundborgs egen del är att han genom denna kombination av strategi och måttstockar verkar ha lyckats med konststycket att underkänna sitt grundläggande ärende: att övertyga oss om att det bara finns en marxism. 

Även om vi nog skulle föredra att behålla den ursprungliga titeln blottlägger Sundborgs inlägg att oenigheten i det här fallet inte i första hand gäller vilka specifika teoretiker som borde ha inkluderats i SMT, utan frågan om vad marxismen är och hur den bör förstås och användas, både som teori och praktik.

För det första ger Sundborg uttryck för vad vi inspirerade av hans eget språkbruk skulle kunna kalla för generalstabsmarxism i förhållande till den strategiska frågan om hur fler ska kunna lockas ta sig an den marxistiska traditionen. Att detta förhållningssätt skiljer sig i grunden från våra ambitioner med SMT stämmer bra.

För det andra förbinder han sig, när han försöker skilja sanna från falska marxister, till ett recept bestående av tre teoretiska måttstockar. Vi kan kalla dessa för analytisk purism, idealism och mekanistisk reduktionism, samt tillägga att ingen av de författare som vi presenterar i SMT skulle acceptera dem. 

Smolket i bägaren för Sundborgs egen del är att han genom denna kombination av strategi och måttstockar verkar ha lyckats med konststycket att underkänna sitt grundläggande ärende: att övertyga oss om att det bara finns en marxism. 

Av detta följer emellertid inte nödvändigtvis att Sundborg inte är marxist. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. För att pröva hypotesen om att han undergräver sin egen idé om att det bara finns en marxism måste vi först undersöka hans strategiska förhållningssätt och teoretiska måttstockar lite närmare, i tur och ordning.

Även om det är oklart om Sundborg själv ingår i generalstaben eller dess trupper råder det inte några tvivel om att han tagit på sig uppdraget att uppträda som en marxismens trosväktare. 

Trots att Sundborg inte försvarar sin generalstabsstrategi öppet löper den som en röd tråd genom hela texten. Kritiken mot SMT bygger på idén om att marxismen är ”en monism och eftersom det bara finns en verklighet kan det bara finnas en marxism”. I det här sammanhanget betyder monism att den marxistiska teoribildningen ytterst bara kan tolkas på ett enda sätt. 

Det är inte lätt att ta sig igenom Sundborgs nålsöga. Redaktörerna låter ”revisionisterna” ta över. ”Sympatiska” men ”omarxistiska” åsikter breder ut sig över sidorna. 

Intrycket av Sundborgs renhållningsiver skruvas upp ytterligare ett varv när han väljer att göra bruk av ett språk hämtat från den borgerliga militärens område. ”Liksom det inom det militära bara kan finnas en generalstab”, som det heter i texten, ”kan det i varje land bara finnas ett revolutionärt parti och varje parti vaskar fram sitt eget program.” Det är denna analogi som ligger till grund för skiljelinjen mellan SMT:s meningslösa marxistiska teori som genom att stanna “på universitetet” och misslyckas med att ”förenas med arbetarrörelsen” och den meningsfulla marxismen – det vill säga Sundborgs egen och en handfull andras).

Även om det är oklart om Sundborg själv ingår i generalstaben eller dess trupper råder det inte några tvivel om att han tagit på sig uppdraget att uppträda som en marxismens trosväktare. I den rollen vill han vägleda dem han kallar ”utomstående”, så att de inte faller offer för marxismens falska profeter. 

Vårt eget förhållningssätt i arbetet med SMT vägleddes av helt andra idéer. I vår redaktionella inledning skriver vi att vi tror att olika, ibland oförenliga, tolkningar av Marx tänkande kan hjälpa oss att vässa våra teoretiska och politiska verktyg. På så vis ville vi att vår bok skulle fungera som en inbjudan till läsaren att på egen hand och tillsammans med andra utforska den marxistiska teorins överfulla skattkista, för att kunna pröva sina fynd i praktiken och i förhållande till annan teori. 

I vår redaktionella inledning skriver vi att vi tror att olika, ibland oförenliga, tolkningar av Marx tänkande kan hjälpa oss att vässa våra teoretiska och politiska verktyg.

Vi skriver även att vi av just den anledningen inte har valt att begränsa vårt kapitelurval till teoretiker som vi själva delar uppfattning med och att vi inte har haft som ambition att skilja rättroende marxister från kättare. 

I stället var vi intresserade av hur andra skulle svara på vår inbjudan att medverka i boken genom att förklara vad de ansåg vara viktiga bidrag till den marxistiska traditionen. Eftersom vi varken hade som mål att vara heltäckande eller att göra en antologi som bara presenterade marxister som vi redaktörer uppskattar, beslutade vi oss för att sprida en öppen inbjudan både inom och utanför universitetet om att medverka i boken. 

Vi skrev i vår inbjudan att vår förhoppning var att personer som trots olika politiska lojaliteter och teoretiska preferenser ändå skulle kunna bidra, och att vi på så sätt samla den samtida marxismens olika förgreningar inom ramen för en enda bok. Resultatet av vår inbjudan blev ett femtiotal kapitelförslag. Vi hade onekligen inte räknat med att vi skulle få inför många förslag. 

Sundborg hade tveklöst valt en annan väg, men vad hade resultatet blivit? En pamflett bestående av ett läxförhör med facit samt två kapitel om David Harvey respektive Samir Amin, de två teoretiker som Sundborg placerar i centrum för sin egen kanon?

Av dessa val följer emellertid inte att vi påstår att frågan om definitioner skulle vara irrelevant eller att all marxistisk teori skulle vara lika bra. Vi bedömde bara att om vi i just det här sammanhanget skulle sätta den typen av överväganden i förgrunden skulle vi riskera att motverka våra syften – att få fler att upptäcka och göra bruk av marxistisk teori. 

Sundborg hade tveklöst valt en annan väg, men vad hade resultatet blivit? En pamflett bestående av ett läxförhör med facit samt två kapitel om David Harvey respektive Samir Amin, de två teoretiker som Sundborg placerar i centrum för sin egen kanon?  Att den boken hade hittat fram till någon större läsekrets är långt ifrån självklart. Att många av de marxistiska idéer som presenteras i SMT i högre grad än Sundborgs egna är förenade med arbetarrörelsen framstår inte heller som en särskilt svårbevisad hypotes.

Om vi nu kan sluta oss till att Sundborgs strategi kan beskrivas som generalstabsmarxism återstår frågan om hans måttstockar, vilka den som givit sig in i striden om verkliga och overkliga marxister inte klarar sig utan. Sådana förser Sundborg sina läsare med; vissa uttalade och andra underförstådda. 

Sundborgs första måttstock består av en analytisk och puristisk idé om hur vi ska se på teori både i förhållande till Marx och marxismen. Sundborg anser som bekant att det bara kan finnas en marxism. Dessutom hävdar han att även Marx i egen hög person ansåg att det bara finns en marxism, samt att bara marxister som har ”en dialektiskt-materialistisk syn på världen” kan betraktas som verkliga marxister. 

För den som försvarar (det i sig besynnerliga påståendet) att Marx själv ansåg att det bara finns en marxism och vill använda sig av honom som obefläckat rättesnöre är det till att börja med lite olyckligt att uttrycket ”dialektisk-materialistisk” saknas i hans oeuvre. Av samma anledning är det besvärande för Sundborg att hans förhållningssätt till teori inte påminner särskilt mycket om Marx eget. 

Den analytiska purism som Sundborg använder sig av för att bedöma vem som hör hemma i hans monistiska uppfattning om den marxistiska traditionen vittnar om ett djupgående ointresse för hur antikapitalister ska kunna flytta fram sina positioner och bidra till en social revolution.

Olikheten grundar sig i att Sundborg, för att kunna fälla sina omdömen om vem som faller inom ramen för den dialektiska materialismen, behandlar teori som en koherent samling idéer bestående av premisser och propositioner, oberoende av det sociala sammanhang som de är förankrade i, vilka man antingen kan förhålla sig troget eller otroget till.

Oavsett om denna ansats betraktas som en svaghet eller styrka satte Marx själv sällan frågan om samhälleliga villkor och makt inom parentes för att kunna identifiera enkla och koherenta premisser som antingen kan försvaras eller avfärdas när han förhöll sig till andra teoretiker, oavsett om det rörde sig om Aristoteles, G. W. F. Hegel eller Adam Smith. 

I en liknande anda betonar många av teoretikerna i SMT att Marx eget tänkande inte ska betraktas som slutet och färdigställt eller fullkomligt transparent, samt att det måste förstås historiskt och som föränderligt snarare än abstrakt och isolerat från det samhälle det uppstod i och syftade till att förändra. Andra har undersökt motsägelser i hans verk och de tolkningskonflikter som givit upphov till olika marxistiska skolbildningar.

Även om Sundborgs teorisyn förmodligen är vanligare bland antimarxister än marxister finns likväl viktiga undantag. Bland avvikelserna kan vi nämna den så kallade analytiska marxismen som Erik Olin Wright brukar förknippas med. Sundborg har emellertid redan låtit meddela att han ställer sig tveksam till om Olin Wright ens ska kallas för marxist. 

land avvikelserna kan vi nämna den så kallade analytiska marxismen som Erik Olin Wright brukar förknippas med. Sundborg har emellertid redan låtit meddela att han ställer sig tveksam till om Olin Wright ens ska kallas för marxist.

Ännu viktigare än Sundborgs närhet till Olin Wright och avstånd till Marx är att det utifrån idén om teori som en samling koherenta premisser som Sundborg kan ge sig på vad han betraktar som SMT:s falska marxism. Sundborg menar exempelvis att den som hävdar att ”sexuella eller etniska minoriteters kamp” kan vara viktiga i ”striden om kapitalismen” inte tillhör den marxistiska traditionen. 

Det är förvisso korrekt att många teoretiker i SMT menar att sexualitet och rasifiering, samt att marxister bör förhålla sig till sådana maktrelationer för att kunna avskaffa kapitalismen. Lika sant är att de har återvänt till Marx och den marxistiska traditionen för att kunna utveckla dessa analyser.

På ett liknande sätt vittnar SMT om att ett utbrett intresse för andra frågor som upptog Marx vid sidan av hans ekonomikritik, såsom naturen, staten, rätten, imperialism, olika former av social makt och ideologi, med mera. Detta betyder inte att det inte finns samtida teoretiker som med hjälp av Marx tänkande har kommit fram till den motsatta slutsatsen, vilket också uppmärksammas i SMT: att kapitalismens i sista instans inte definieras av ideologi, rasifiering, könsförtryck eller en viss form av stat.

Brukar inte så kallade verkliga marxister anse att det är den ekonomiska basen som är väsentlig och den ideologiska överbyggnaden som är oväsentlig? 

Sundborg menar därtill att den som inte delar hans egen tolkning av Marx arbetsvärdelära har gjort sig förtjänt av revisionistepitet. Därmed bortser han inte bara från att SMT klargör att frågan om arbetsvärdeläran och värdets form representerar en central tolkningsstrid inom den marxistiska traditionen, utan även att det är just den frågan som debatterats i tidigare Parabolinlägg.

Vad som är gemensamt för samtliga författare som står i centrum i SMT är att de behandlar såväl olika teoretiska angreppssätt som olika teoretiska och samhälleliga problemområden som levande och värda att ta på största allvar, snarare än som färdigpaketerade och eviga sanningar vars syfte är att skilja marxistiska idéer från omarxistiska. 

Detta gäller oavsett om de försvarar den analytiska marxismen, Marx eget förhållningssätt till teori, ett eller annat argument angående arbetsvärdeläran, tesen att kapitalismen inte skulle klara sig utan maktrelationer baserade på kön och rasifiering, eller uppfattningen att den inte är beroende av sådana maktrelationer.

Förklaringen är enkel: den som vill bidra till en revolution som avskaffar kapitalismen har lika lite råd att dödförklara frågorna om hur vi ska förstå våra teoretiska verktyg och det borgerliga samhällets maktrelationer i en bred mening som att betrakta Marx som ett allvetande orakel. Den vägledande frågan för författarna som uppmärksammas i SMT är därför hur Marx ska tolkas, vilka idéer som är mest övertygande, hur de behöver kompletteras och hur de kan användas i praktiken. 

Den analytiska purism som Sundborg använder sig av för att bedöma vem som hör hemma i hans monistiska uppfattning om den marxistiska traditionen vittnar om ett djupgående ointresse för hur antikapitalister ska kunna flytta fram sina positioner och bidra till en social revolution. Den typen av teoriuppfattning riskerar att göra våra revolutionära verktyg slöa. 

Sundborgs andra måttstock består av en idealistisk uppfattning om ideologi som förklaring till varför arbetare i samtiden inte är mer kampbenägna. Han skriver att det är den ”reformistiska ideologin” som tillsammans med ett ”otal mot arbetarklassen riktade lagar och avtal” har resulterat i att ”arbetarna i till exempel Sverige inte varit mer kampbenägna än de varit under de senaste decennierna”. Därtill får vi reda på att utan ”en marxistisk analys har inte de revolutionära rörelserna överlevt”. 

Även om man kanske inte vill förkasta den här förklaringen fullt ut kan det nog finnas marxister som anser att den ändå är förvånansvärt oortodox. Brukar inte så kallade verkliga marxister anse att det är den ekonomiska basen som är väsentlig och den ideologiska överbyggnaden som är oväsentlig? 

Någon annan kanske skulle föreslå att de i alla avseenden mindre idealistiska teorier om ideologi som vi behandlar i SMT hade kunnat vara till hjälp i sammanhanget. Oavsett vilket skulle mer materiella aspekter som den globala våg av klasskamp ovanifrån, känd som den nyliberalism som slog igenom fullt ut mot slutet av 1970-talet, kunna vara relevanta i det här sammanhanget, även för marxister. Eller de kapitalistiska kriser som vi har bevittnat under den konjunktur som följt efter de så kallade rekordåren. Eller den öppna imperialismens och fascismens återkomst under det senaste decenniet. 

Vi redaktörer vill gärna tro att de flesta som läser SMT landar i slutsatsen att dessa frågor kräver vår uppmärksamhet, snarare än i föreställningen att marxistisk teori är som en möbel inhandlad på IKEA, vars bruksanvisning man antingen kan lyckas eller misslyckas med att följa.

Sundborgs tredje måttstock, slutligen, består av en reduktionistisk och mekanistisk idé om bas och överbyggnad, vilket kanske kan lugna den läsare som inte uppskattar idealism. Teori som är Marx trogen hävdar att den ”rent ekonomiska strukturen är basen i systemet”. Att det är ”människans ställning i produktionen som skapar hennes medvetande”. Att övergången från ett produktionssätt till ett annat är ett resultat av ”systemens inre motsättningar”. Att det är ”industriarbetarna”, snarare än arbetarklassen eller proletariatet i vidare mening, som i kraft av sin ställning i produktionen har en revolutionär potential. Och att ”politiska handlingar” uppstår ur ”motsättningarna i produktionsprocessen”.

Jag är inte ute efter att förneka att det har funnits reduktionistiska marxister med en förkärlek för mekanistiska förklaringar. 

Precis som de borgerliga filosofer som hävdar att människans medvetande är en enkel mekanisk avspegling av hennes sociala villkor (så kallad empirism) har vissa marxister likt Sundborg reducerat människans medvetande till hennes ställning inom produktionen, även om de är ovanligare än vad många har fått för sig. 

Inte heller skulle jag få för mig att ignorera de marxister som i Adam Smiths efterföljd har skrivit under på uppfattningen om att historien består av olika stadier som förändras enligt ett mekaniskt mönster utan mänsklig påverkan, eller de som anser att det blott och enbart är industriarbetarna som är revolutionära. 

Jag hävdar bara att i samtliga fall pågår det betydelsefulla strider om hur man ska tolka de här idékomplexen, inklusive frågan om huruvida de överhudtaget är rimliga. Mot den bakgrunden kan man ställa sig frågan om det är rimligt att förkasta dem tout court, som om sista ordet vore sagt, som om bara falska marxister skulle få för sig att ha en annan idé om människans medvetande, historiska stadier och de arbetare som får lön genom arbete inom industribranschen än de som Sundborg förfäktar? 

Vi redaktörer vill gärna tro att de flesta som läser SMT landar i slutsatsen att dessa frågor kräver vår uppmärksamhet, snarare än i föreställningen att marxistisk teori är som en bruksanvisning till en möbel inhandlad på IKEA, som man antingen kan lyckas eller misslyckas med att följa.

Analytisk-puristisk, idealistisk och reduktionistisk-mekanistisk generalstabsmarxism – även om jag inser att det inte är en tilltalande benämning ur stilistisk synvinkel bedömer jag inte att vi behöver säga så mycket mer om Sundborgs uppfattningar. 

Men låt oss ändå för ett ögonblick acceptera att a) det bara finns en marxism och att b) Sundborg själv är marxist.

Men låt oss ändå för ett ögonblick acceptera att a) det bara finns en marxism och att b) Sundborg själv är marxist. För oss som trots allt anser att det är rimligt att kalla exempelvis Chibber, Anderson eller Brenner för marxister återstår i det scenariot bara två alternativ: antingen kan vi hävda att det inte stämmer att Sundborg är marxist, eller så får vi hitta ett annat namn för de teorier som inte kvalar in i hans urval.

Lyckligtvis har Sundborg för egen maskin med all önskvärd tydlighet visat att det inte bara finns en marxism. Dels skiljer sig hans strategi för att välkomna nyfikna läsare till den marxistiska teoritraditionen från många andra marxisters, vår egen inbegripen. Dels består hans marxism av ett teoretiskt triumvirat, hans tre inte nödvändigtvis kompatibla måttstockar, som ingen av de marxister man kan läsa om i SMT skulle skriva under på, Harvey och Amin inbegripna. 

Men eftersom marxism i Sundborgs tappning är lika verklig – vilket inte ska sammanblandas med lika inflytelserik eller lika närvarande i arbetarrörelsen – som annan reellt existerande marxism är det fullt i sin ordning att vi även fortsättningsvis betraktar honom som marxist. Något annat namn för hans avfällingar behöver vi inte heller bekymra oss om. Frågan om Sundborgs marxism är meningslös bara för att arbetarrörelsen inte verkar ha förstått dess styrkor får han svara själv på. 

Sist men inte minst är det värt att upprepa vad vi skriver i SMT om den marxistiska teorins begränsningar. Vad vi skulle behöva allra mest är att den marxistiska teorins renässans följs av en renässans för ”organisationer och rörelser som – till skillnad från dem vi sett komma och gå sedan finanskrisen 2007–2008 – kan överleva längre än några månader eller år och som kan ta sig an, omtolka, erövra och omsätta den marxistiska teorin i konkret politik i riktning bort från förtryck, exploatering och dominans.” 

För den som håller med oss om behovet av sådana rörelser och organisationer står det fritt att välja bland de strategiska resurser som står till buds: Sundborgs marxism i singular eller något av de alternativ som SMT syftar till att öppna dörren för, som i sin tur kan leda vidare till hela den rika floran av marxistiska teorier som inte fick plats i vår bok.