Den 4 april avgick 20 segelbåtar från Marseille på väg mot Gaza. Återigen ska aktivister försöka bryta Israels blockad. Matilde Anxo besökte hangaren när volontärerna höll på med förberedelserna inför resan.

Det blåser kuling när vi anländer till hangaren vid hamnen i l’Estaque där förberedelserna av båtarna för Thousands Madleens to Gaza har varit i gång i snart en månad. Vid ingången står två poliser, två poliskaptener och en herre med tilltufsad uppsyn och små runda glasögon som ska visa sig vara en delgivningsman från Marseilles hamn. ”Vilken monstruös oreda”, mumlar en av poliskaptenerna och blickar ut över hangaren som rymmer verkstäder, kassar och kartonger med förnödenheter, arbetsutrymmen, symaskiner, ett uppdukat frukostbord och all tänkbar utrustning som krävs för att navigera på havet. 

Delgivningsmannen ber att få tala med den ansvarige för föreningen De l’amitié entre les peuples och i handen bär han en tjock bunt med juridiska dokument. Ordförande befinner sig i Paris men en av båtmekanikerna träder in i hennes ställe. Utbytet dem emellan är vänligt och artigt. Den 14/4 kommer en polisinsats och utrymmer stället, förklarar delgivningsmannen. Båtmekanikern upplyser att de redan kommer att ha lämnat Marseille då planerad avgång är i början på april. ”Och allt det här?” undrar poliskaptenen och slår ut med armarna för att indikera det han uppfattar som en monstruös oreda. ”Allt kommer att vara borta” försäkrar båtmekanikern. Delgivningsmannen verkar lättad över att avresan är förlagd innan den fjortonde och han kommer med råd kring hur de ska gå till väga framöver. Det är tydligen inte första gången polisen kommer på besök men myndigheterna och personen som äger hangaren ska enligt kollektivet ha tolererat närvaron i tysthet. 

Vid ingången står två poliser, två poliskaptener och en herre med tilltufsad uppsyn och små runda glasögon som ska visa sig vara en delgivningsman från Marseilles hamn. ‘Vilken monstruös oreda’, mumlar en av poliskaptenerna och blickar ut över hangaren.

Generellt har bemötandet varit mycket välkomnande, förklarar Izia (Alla namn och pronomen är fingerade) när hen möter upp mig. ”När vi kom för en månad sedan organiserade sig de boende i l’Estaque genom att starta en lokalbefolkningsgrupp med över 100 personer som erbjuder husrum, duschar och toaletter. Tack vare dem har vi kunnat ha tak över huvudet, för båtarna rymmer inte alla. En kväll organiserade vi en middag här med över 500 personer.”

Estaqueborna erbjuder inte bara husrum utan kommer på besök varje dag, ibland har de med sig mat, ibland gåvor och i kvarteren syns banderoller med palestinska flaggor.

Rörelsen Thousands Madleens to Gaza uppstod i samband med att Freedom Flotilla Coalitions (FFC) båt Madleen bordades av Israel i juni 2025 på internationellt vatten. Båten döptes efter Madleen Kullab som är Gazas första kvinnliga yrkesfiskare. Ombord fanns bland annat Greta Thunberg och EU-parlamentarikern Rima Hassan som tillsammans med de tio andra passagerarna arresterades och senare utvisades från Israel. 

Idén som växer fram under sommaren är att man möjligen kan stoppa en båt men inte tusen, därav namnet på aktionen.  Ett stort internationellt samarbete med delegationer från flera länder mobiliserar för att samla in pengar för att finansiera projektet. I Frankrike har man lyckats få ihop närmare 500.000 euro. Enligt en person på plats som är ansvarig för samordningen är 80 procent självfinansierat via lokala frivilligorganisationer över hela Frankrike som samlat in pengar genom olika evenemang, crowdfunding och försäljningar. ”En snubbe från en Parisförort lyckades ensam samla ihop 13.000 euros genom att sälja palestinska flaggor – uppslutningen har varit mycket lyckad”, säger han. Övriga 20 procent kommer från  stiftelser, så som Danielle Mitterrand-stiftelsen som främjar solidaritetsaktioner. Själva segelbåtarna är antingen köpta eller donerade av privatpersoner. De har renoverats från grunden och utrustats med internetkoppling via StarLink och solpaneler.

Idén som växer fram under sommaren är att man möjligen kan stoppa en båt men inte tusen, därav namnet på aktionen.

En första konvoj avseglade i september 2025 med 143 mannar som bestod av läkare, journalister, politiker, artister och andra frivilliga men denna stoppades av Israel i oktober och samtliga ombord arresterades. 

Volontärerna som befinner sig i Marseille ingår därför i den andra vågen som ska resa mot Gaza. Antalet båtar blev dock inte tusen men man har nått målet som var hundra och blir därmed dubbelt så stor som den första konvojen. Tjugo segelbåtar kommer att utgå från Marseille och de andra båtarna befinner sig bland annat i Barcelona och Turkiet. Den första uppsamlingen kommer att ske i Italien. Det stora antalet båtar kräver noggrann koordinering och ett tätt samarbete i förberedelserna, förklarar Izia.

Den internationella prägeln märks av även i hangaren: frivilliga från delegationer från Danmark, Sydkorea, USA och Italien språkar på brytande engelska eller franska.  Åldersspannet bland volontärerna sträcker sig mellan 25 och 45 år och alla bidrar utifrån sina kompetenser i olika arbetsgrupper. Grupperna består alltifrån samordnare, kommunikationsansvariga, kockar, inköpare av material och nya grupper uppstår allt efter behov. Överlag ser man en tydlig arbetsdelning som harmonierar mot samma mål.

För mig symboliserade havet frihet, men med tiden har jag insett att det är ett fängelse, för mig var havet livet men idag associerar jag det med död.

Kim har arbetat till sjöss under många år inom turismsektorn och ingår i båtmekanikergruppen. De är lättast att identifiera då ansiktena och händerna är solbrända och idag har Mistralvinden dessutom friserat håren i alla möjliga riktningar. Frustrationen över ett jobb ”som inte alls passar mig”-parad med övertygelsen att det var ens plikt att bidra med sina kompetenser inför den kommande aktionen gjorde att Kim lämnade sin arbetsplats i norra Frankrike för att sluta sig samman med andra i Marseille. Framtidsplanen är att helt lämna turismsektorn och arbeta med humanitära insatser på havet. ”För mig symboliserade havet frihet, men med tiden har jag insett att det är ett fängelse, för mig var havet livet men idag associerar jag det med död”, berättar Kim och syftar på alla som förlorat sina liv när de försökt att ta sig över Medelhavet. 

Arbetet har varit intensivt i en månads tid. Arbetsdagarna börjar varje dag vid 09.30 med ett morgonmöte där olika behov ventileras och arbetsuppgifter delas ut. Vid 14 samlas man igen för en uppdatering och arbetsdagen kan sträcka sig långt in på kvällen. ”När jag har bockat av en sak är det minst tre nya saker som jag inser behöver göras!”, utbrister en volontär som går runt med en dator för att samla in information över vad som behövs för båtarna. Segelbåtarna förväntas rymma sju till nio personer och minst en i besättningen ska ha segelvana.

Längst in från hangarens mittersta del står kartonger uppstaplade och kassar utspridda med olika förnödenheter, mediciner, gaskompresser, kläder, hygienartiklar och mat men även färgpennor, leksaker, skrivböcker m.m. En grupp volontärer går runt bland kartongerna och gör en inventering av allt som finns. Izia berättar att man inte bara vill skänka saker för att överleva men för att möjliggöra för palestinier att leva ett drägligt liv och därför ser man sig inte som en humanitär organisation. ”Den humanitära hjälpen finns redan vid gränsen, det är bara en fråga om att låta den släppas in på riktigt”.  

Tanken att det inte ska handla om enbart överlevnad återspeglas i båtarna som alla har ett särskilt tema som relaterar till Palestina och ett färgglatt segel som illustrerar det. Flera segel är även dekorerade med tatreezmotiv, som är ett traditionellt palestinskt broderi.  Det är kontaktpersoner på plats i Gaza som informerat om vad de behöver och insamlingen har skett utifrån Gazabornas önskemål. Det finns en båt med jordbrukstema och båten kommer lastas med säd från Palestina som hämtats från Libanon, och verktyg för jordbruk. Andra teman som återfinns är utbildning, barndom, journalistik, sjukhuspersonal och fiske och varje båt fylls med objekt som relaterar till temat. Journalistbåten är döpt efter den palestinska journalisten Bisan Owda. ”Ett viktigt tema är den palestinska nyckeln som blivit symbolen att en dag få återvända” förklarar Izia, ”När palestinierna jagats från sina hem alltsedan Nakba har det blivit en tradition att ta med sig hemnyckeln, det handlar om rätten till ett återvändande”.     

Idén om att skicka båtar i protest mot Israels blockad initierades av ”Free Gaza Mouvement” som 2008 skickade två mindre segelbåtar i trä till Gaza och sedan dess har flera aktioner gått i dess spår. En av de mest uppmärksammade aktionerna skedde under 2010 då flera i ekipaget på det största fartyget Mavi Marmara sköts ihjäl av israelisk militär. 

Det är viktigt att folk förstår att folkmordet börjar i Europa och att det går att påverka: genom bojkott, demonstration och förbud mot vapenhandeln med Israel.

Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Institutet för forskning om migration vid Linköpings universitet, deltog i solidaritetsaktionen 2011. Han förklarar att blodbadet under den första flottiljen ledde till att det blev en mycket stor mobilisering där över tio länder var inblandade. 

För Stefan Jonssons del utgick resan från Sverige mot samlingspunkten som var Aten. “Under resan dit angjordes hamnar där det hölls demonstrationer och ordnades konserter. Opinion bildades alltså under vägen dit. Syftet var detsamma då som nu: att göra det mest självklara, hjälpa palestinierna som var instängda och förtryckta och skapa opinion mot och kunskap om Israels olagliga blockad av Gaza och ockupation av Palestina”, förklarar han.

Men det skulle visa sig att resan inte kunde bli av. ”Freedom Flotilla utsattes för ett storpolitiskt sabotage. Israel och USA:s regering tvingade den grekiska att helt enkelt inte släppa iväg oss.” och båtarna blev kvar i Atens hamn. Stefan Jonsson menar att frihetsflottan “är en av de smartaste och mest självklara solidaritetsaktioner som någon kommit på: att skicka hjälp över haven; det har alltid gjorts, och ingen borde vara emot det.”

Syftet med båtresorna till Gaza är även för Thousands Madleens att få Israel att upphäva blockaden samt att stoppa det pågående folkmordet. ‘Vår aktion ska i första hand ses som en katalysator för att skapa mobilisering’, upplyser Izia.

I Estaquehamnen guppar segelbåtarna på det klarblå vattnet och de röd-vit-svarta vimplarna rör sig i takt med den ihärdiga vinden.

Syftet med båtresorna till Gaza är även för Thousands Madleens att få Israel att upphäva blockaden samt att stoppa det pågående folkmordet.¹ ”Vår aktion ska i första hand ses som en katalysator för att skapa mobilisering”, upplyser Izia. ”Anledningen till att hangaren är öppen för alla och att den som vill får hjälpa till skriver in sig i en bredare kamp om att medvetandegöra och mobilisera så många som möjligt. På våra sociala medier syns inga ansikten för vi vill inte personifiera rörelsen, vi utgör ett internationalistiskt kollektiv där alla medborgare är välkomna att delta.” Izia fortsätter, ”Det är viktigt att folk förstår att folkmordet börjar i Europa och att det går att påverka: genom bojkott, demonstration och förbud mot vapenhandeln med Israel. Hoppet med vår aktion är att skapa en språngbräda för en mer strukturerad mobilisering på land.”

Vi är inte martyrer eller självmordsbenägna men jag kan inte föreställa mig att tänka: sorry jag vågar inte resa i rädsla av att bli dödad –  när det faktiskt pågår ett folkmord.

Det geopolitiska läget har förändrats sedan de första båtarna skickades ut i september i och med Israels invasion av Libanon och bombningarna av Iran. ”Numera är havet en krigszon” säger flera personer jag talar med. När de får frågan om de känner sig rädda för att resa ser svaren olika ut. Kim uttrycker mer oro för att bli våldtagen ”är man död så är man – men en våldtäkt är ett trauma inskrivet i ens kropp”, en annan menar att då hen är rasifierad är risken stor att bli sämre behandlad än vita av den israeliska militären, en tredje har börjat överväga att inte följa med hela vägen.

Izia å sin sida uttrycker ingen oro. ”Vi är inte martyrer eller självmordsbenägna men jag kan inte föreställa mig att tänka: sorry jag vågar inte resa i rädsla av att bli dödad –  när det faktiskt pågår ett folkmord”. 

Ett folkmod mot ett folkmord med andra ord.