Den 11 maj publicerade New York Times en artikel om Israels systematiska sexuella övergrepp mot palestinska fångar. Redan nästa dag utkom en israelisk rapport med nästan samma namn som artikeln – men med fokus på sexuellt våld, Hamas och 7 oktober. Valley Ghanem reder ut trådarna i vad som blivit ett propagandakrig om sexuellt våld.

När Nicholas Kristof den 11 maj publicerade “The Silence That Meets the Rape of Palestinians” i New York Times; en lång och detaljerad genomgång av sexuellt våld mot palestinier i israeliska fängelser och förvar, hann det knappt gå 24 timmar innan samtalet i västerländska medier aktivt hade vänts tillbaka till sitt ursprungliga fokus.¹ En helt nyproducerad israelisk rapport, med den förbluffande snarlika rubriken “Silenced no more” hävdade att Hamas använt sexuellt våld systematiskt den 7 oktober. Kristofs artikel hamnade i skymundan.²

Det liknar ett välbekant mönster där varje gång Israels eget agerande börjar granskas på allvar dyker det upp något som vänder anklagelserna tillbaka mot palestinierna. Med en precision som är svårt att tolka som något annat än kalkylerad informationsstrategi.

När New York Times publicerade “The Silence That Meets the Rape of Palestinians”, hann det knappt gå 24 timmar innan en helt nyproducerad israelisk rapport, med den förbluffande snarlika rubriken “Silenced no more” hävdade att Hamas använt sexuellt våld den 7 oktober.

Frågan är därför inte bara vad rapporten säger, utan varför den publicerades just då. Det är också här den journalistiska granskningen borde ha börjat men istället såg man nästan motsatsen i västerländsk media. Rapporten återgavs snabbt och relativt okritiskt av bland andra Associated Press, Le Monde, New York Times, CNN, BBC m fl, som ännu ett bevis på Hamas, och i förlängningen palestiniernas, brutalitet.

Men bevisläget är långt mer komplext än rubrikerna antyder. Låt oss backa tillbaka bandet:

Kristof är inte någon marginalfigur. Han är en av USA:s mest etablerade opinionsskribenter och har under decennier belyst krig, folkmord och människorättsbrott världen över. Därför blev det också särskilt betydelsefullt när han i en av världens mest inflytelserika tidningar publicerade detaljerade vittnesmål om palestinier som beskrev brutala våldtäkter, sexuella övergrepp, nakenförnedring och tortyr i israeliska fängelser och under militär kontroll.

Kristof är inte någon marginalfigur. Han är en av USA:s mest etablerade opinionsskribenter och har under decennier belyst krig, folkmord och människorättsbrott världen över.

Artikeln hänvisade inte bara till enskilda berättelser. Kristof refererade även till rapporter från FN, B’Tselem, Breaking the Silence, Committee to Protect Journalists och andra organisationer som under lång tid dokumenterat övergrepp mot fängslade palestinier. Han beskrev hur sexuellt våld enligt dessa rapporter blivit ett växande och normaliserat inslag inom delar av den israeliska säkerhetsapparaten.

I sin drygt 3 700 ord långa krönika dokumenterar Kristof allvarliga former av sexuell tortyr, upprepade avklädningar, grova misshandlar mot genitalierna och penetrering med föremål. Som stöd för sin bild av ett utbrett mönster citerar Kristof bland annat en undersökning från Save the Children av barn mellan tolv och sjutton år som suttit i israeliskt förvar, där mer än hälften uppgav att de bevittnat eller utsatts för sexuellt våld. Han hänvisar även till en enkät från Committee to Protect Journalists, som visade att tre procent av de 59 frigivna palestinska journalisterna uppgett att de våldtagits och 29 procent att de utsatts för andra former av sexuellt våld. Kristofs övergripande slutsats är att sexuellt våld blivit ett inbyggt inslag i det israeliska fångvårdssystemet; inte som enskilda avvikelser utan som en del av en institutionell kultur.

Sedan folkmordets början har anklagelser om sexuellt våld från Hamas den 7 oktober fått stort utrymme i västerländska medier. Samtidigt har rapporter om övergrepp mot palestinier kraftigt marginaliserats eller presenterats med betydligt större skepticism. Exempelvis har israeliska kvinnor och gisslan som senare frigivits från Gaza och offentligt beskrivit ett helt annat beteende från sina fångvaktare i stort sett ignorerats. Flera vittnesmål har återkommande betonat att Hamas-män undvek fysisk beröring av kvinnor av religiösa skäl, och att de i situationer där kontakt var nödvändig uppges ha använt handskar eller försökt minimera kroppskontakt. Några tidigare gisslan har även sagt att de aldrig utsattes för sexuella övergrepp under sin tid i Gaza.³

Kristofs artikel bröt därför ett viktigt tabu och riktade det moraliska strålkastarljuset mot Israel självt.

Med andra ord har Kristofs reportage en sådan tyngd att det för Israel blir en prioriterad hasbara-åtgärd att slå tillbaka mot anklagelserna och att göra det snabbt. Men ser man bortom rapportens sensationella rubrik och omslag; som pryds av en tecknad kvinna som slår armarna om sig själv och gråter blod istället för tårar, visar sig Israels svar vara anmärkningsvärt svagt vilket har bemötts i flertalet källor:

Associated Press, en av världens mest etablerade nyhetsbyråer, skrev uttryckligen att rapportens uppgifter inte kunnat verifieras oberoende. AP noterade också att rapporten byggde på vittnesmål, videomaterial och tidigare insamlat material snarare än nya rättsligt prövade bevis eller transparenta internationella undersökningar.⁴ Rapporten presenterar inte några avgörande nya bevis utan återanvänder främst äldre, omstridda och tidigare kritiserade berättelser.⁵

I en uppmärksammad artikel i The Guardian framgår hur kraftfull den israeliska reaktionen blev efter Kristofs reportage i NYT och noterade dessutom den politiskt laddade tajmingen. Man rapporterade dessutom att Israel hotade med att stämma New York Times för förtal, medan Benjamin Netanyahu beskrev reportaget som en “blodsanklagelse” (en antisemitisk trop). Samtidigt försvarade New York Times sin journalistik och betonade att Kristofs reportage genomgått rigorös faktagranskning samt byggde på intervjuer med offer, vittnen, jurister och människorättsorganisationer.⁶

Israels tidigare särskilda sändebud för bekämpning av antisemitism, Cotler-Wunsh, hävdade att Nicholas Kristofs artikel om sexuellt våld mot palestinier överskuggade den israeliska rapporten om Hamas sexuella övergrepp. Samtidigt finns inga tecken på att Kristof rimligen kunde ha vetat att rapporten skulle publiceras dagen efter.

Israels tidigare särskilda sändebud för bekämpning av antisemitism, Cotler-Wunsh, hävdade att Nicholas Kristofs artikel om sexuellt våld mot palestinier överskuggade den israeliska rapporten om Hamas sexuella övergrepp. Samtidigt finns inga tecken på att Kristof rimligen kunde ha vetat att rapporten skulle publiceras dagen efter. Kritiken framstår därför som ett desperat uttryck för frustration över att de israeliska övergreppen kom upp till ytan.⁷

Vad som däremot är närmast utom tvivel är att Israel hade kännedom om Kristofs reportage långt innan publicering. Resor till Västbanken, kontakter med människorättsorganisationer, israeliska advokater och namngivna intervjupersoner är inte verksamhet som bedrivs i skymundan; i synnerhet inte under överinseende av en säkerhetstjänst som Shin Bet, känd för sin systematiska bevakning av journalister och aktivister i området.

Debatten kring den nya israeliska rapporten kan heller inte förstås utan den tidigare kontroversen kring FN:s särskilda representant för sexuellt våld i konflikter; Pramila Patten, och hennes rapport om sexuellt våld den 7 oktober. Mycket av den internationella berättelsen om Hamasvåldtäkter har nämligen vilat på hur Pattens uttalanden tolkats och återgivits i medier.

Patten angav i sin rapport att det fanns “skälig grund” att tro att sexuellt våld kan ha förekommit den 7 oktober; ett begrepp som ligger långt under den juridiska ribban för faktiska bevis. Det är en avgörande distinktion som ofta försvinner i mediarapporteringen. Trots att rapporten explicit fastslår att “Uppdragsteamet kunde inte fastställa förekomsten av sexuellt våld och drar slutsatsen att den övergripande omfattningen, räckvidden och den specifika ansvarsfördelningen för dessa övergrepp skulle kräva en fullständig utredning” togs rapporten emot i västerländska medier som ett officiellt FN-godkännande.⁸

Rapporten, som presenterades för FN:s säkerhetsråd i mars 2024, har dessutom mött metodologisk kritik från flera håll. Uppdraget saknade formellt utredningsmandat. Patten erkände själv att “Vi genomförde ingen utredning” och “Gaza besöktes aldrig, vilket innebar att informationen uteslutande kom från israeliska institutioner. Inte en enda överlevare av sexuellt våld intervjuades direkt, med motiveringen att de genomgick “specialiserad traumabehandling””.⁸

Pattens uppdrag är att rapportera om och politiskt driva på frågor om sexuellt våld i konflikter; inte att vara den instans som fastställer om brott begåtts.

Uppdraget var dessutom utan motstycke för Pattens kontor och tillkom efter påtryckningar från den israeliska regeringen, trots att hennes mandat aldrig var avsett för denna typ av fältuppdrag. Pattens uppdrag är att rapportera om och politiskt driva på frågor om sexuellt våld i konflikter; inte att vara den instans som fastställer om brott begåtts. Det skapade en grundläggande trovärdighetsproblematik i hur hennes rapport kom att användas i den offentliga debatten. Samtidigt blockerade Israel FN:s undersökningskommission, som hade det faktiska juridiska mandatet att utreda, från att bedriva sitt arbete⁹,¹⁰Hamas, vars perspektiv aldrig undersöktes på plats, avfärdade rapporten som grundlös: “baseless and only aimed at demonizing the Palestinian resistance.”¹¹.Vad däremot rapporten tydligt uttryckte var oro över sexuellt våld och övergrepp mot palestinier i israelisk fångenskap, något som fick betydligt mindre medial uppmärksamhet.

Sammantaget skapades alltså ett demoniserande medialt och politiskt narrativ om det palestinska motståndet baserat på ensidiga källor och utan direkta bevis. Ett narrativ som kom att fylla en politisk funktion långt större än vad dess bevisunderlag motiverade. Det narrativet har sedan dess levt sitt eget liv, spridits som ett rykte utan fast grund, och ger nu legitimitet åt den aktuella rapporten; som i sin tur presenteras på samma sätt.

Särskilt kontroversiell har den ledande personen bakom den nya rapporten, Cochav Elkayam-Levy varit, som även var med och drev på och indirekt påverkade Patten och FN:s rapport 2024.¹²Hon har under lång tid fungerat som en talesperson kring anklagelserna om systematiskt sexuellt våld den 7 oktober, men hennes arbete har omgärdats av betydande kritik och återkommande frågor kring trovärdighet och bevisning.¹⁰

Kritiken handlar inte bara om politiska motsättningar utan om konkreta exempel där sensationella berättelser spreds internationellt innan de verifierats.

Kritiken handlar inte bara om politiska motsättningar utan om konkreta exempel där sensationella berättelser spreds internationellt innan de verifierats. Ett av de mest uppmärksammade fallen rörde påståenden om gravida kvinnor som fått sina magar uppskurna och foster utdragna ur kroppen. Historier som spreds globalt under krigets första månader och användes för att förstärka bilden av Hamas som exceptionellt barbariskt. Trots den enorma mediala spridningen kunde sådana berättelser senare inte verifieras, och flera journalister samt faktagranskare fann att uppgifterna saknade stöd.¹³

Liknande problem uppstod kring andra dramatiska vittnesmål om massvåldtäkter och organiserade sexuella övergrepp. Många berättelser byggde på andrahandsuppgifter, rykten eller vittnesmål som förändrades över tid. Även israeliska journalister och källor har tidigare uttryckt oro över hur snabbt vissa påståenden presenterades som fakta utan transparent dokumentation eller rättslig prövning.⁵

Trots denna kritik har alltså många västerländska medier fortsatt att behandla Elkayam-Levys påståenden med en tillit som palestinska vittnesmål aldrig ges.

Även flera journalister och forskare har pekat på problem kring delar av den tidiga rapporteringen efter den 7 oktober. Ett antal mycket spridda berättelser visade sig senare vara obekräftade, motsägelsefulla eller sakna tydligt stöd. Vissa drogs tillbaka, som berättelsen om 40 halshuggna bebisar som Joe Biden påstods ha sett på foto innan Vita huset tvingades dementera uttalandet, andra kunde aldrig verifieras. Trots detta fortsatte narrativet om systematiska massvåldtäkter att cementeras i offentligheten långt innan några oberoende utredningar slutförts.

Även flera journalister och forskare har pekat på problem kring delar av den tidiga rapporteringen efter den 7 oktober. Vissa drogs tillbaka, som berättelsen om 40 halshuggna bebisar som Joe Biden påstods ha sett på foto innan Vita huset tvingades dementera uttalandet.

Och Sverige utgör inget undantag i denna propagandistiska härva.

Trots omfattande internationell kritik återgav Aftonbladet Israels rapport från 12 maj slutsatser närmast okritiskt som fakta vilket är ett av exempelen på hur svensk media i många avseenden faktiskt förhåller sig mindre israelkritiskt än delar av både israelisk och internationell press.

Aftonbladet gjorde ingen ansats att redovisa den omfattande debatt som finns kring bevisningen, tidigare felaktiga uppgifter eller kritiken mot centrala personer bakom rapporten¹⁴

Detsamma gäller Svenska Dagbladet, som den 25 maj publicerade en ledare av Tove Lifvendahl där hon drar ännu högre växlar. Förutom att återge rapportens innehåll som “plågsam” och “outhärdlig” fakta lutar hon sig mot ytterligare en kontroversiell källa; Magnus Ranstorps bok Hamas från 2024, som stöd för sina slutsatser.¹⁵Lifvendahl återger rapportens argument om att Hamas sexuella våld kan klassas som folkmordshandlingar och drar kopplingar till Förintelsen. Liksom i Aftonbladet lyser varje kritisk granskning av rapportens bevissvaga grund med sin frånvaro.

Medan den israeliska rapporten fick snabb och okritisk spridning möttes Kristofs reportage i stort sett av tystnad i svensk media. Att en tvåfaldig Pulitzerpristagare rest till Västbanken för att dokumentera palestiniers vittnesbörd om systematiska sexuella övergrepp, och publicerat resultatet i New York Times, ansågs uppenbarligen inte utgöra tillräcklig nyhet. De få gånger reportaget överhuvudtaget nämndes var det i anslutning till Israels hot om att stämma tidningen och inte för dess innehåll.

Medan den israeliska rapporten fick snabb och okritisk spridning möttes Kristofs reportage i stort sett av tystnad i svensk media. Att en tvåfaldig Pulitzerpristagare rest till Västbanken för att dokumentera palestiniers vittnesbörd om systematiska sexuella övergrepp, och publicerat resultatet i New York Times, ansågs uppenbarligen inte utgöra tillräcklig nyhet

Anklagelserna mot Israel i samband med Global Sumud Flotillan ger Kristofs reportage ett obehagligt stöd. När de 428 aktivister som försökte bryta blockaden mot Gaza greps av israeliska styrkor i internationellt vatten i maj 2026 dokumenterade flotillans organisatörer minst femton fall av sexuella övergrepp; däribland anal våldtäkt och penetrering med ett skjutvapen. Den palestinska människorättsorganisationen Adalah, som företrädde aktivisternas vittnen, uppgav att detta var “det allvarligaste våld och de allvarligaste övergrepp vi stött på under tio år av att företräda flotillaktivister”.¹⁶Det anmärkningsvärda är att offren den här gången inte var palestinier vars vittnesmål lätt kunde avfärdas utan västerlänningar med pass, advokater och medial synlighet. Ändå var Israels respons densamma som i fallet med Kristofs krönika: ett blankt förnekande. Det Kristof dokumenterade som ett systembeteende mot palestinska fångar tycks ha upprepat sig inför ögonen på hela världen.

Det hela måste också förstås i sitt politiska sammanhang. Palestinierna är till stor del avhumaniserade och saknar röst i konventionella medier. Hamas som palestiniernas enda motståndsrörelse är i väst fullständigt demoniserat och har under lång tid fråntagits all politisk legitimitet genom terrorstämpling och massiv medial avhumanisering.¹⁷Det är i detta vakuum som Israels narrativ om den 7 oktober fått verka i princip oemotsagt.

Israels ihärdiga spridning av uppgifter om Hamas sexuella våld tjänar ett tydligt syfte: att rättfärdiga folkmordet i Gaza; både i realtid och i efterhand. Narrativet har visat sig vara det mest effektiva säljargumentet i västerländska medier, inte minst för att det aktiverar välsittande islamofobiska föreställningar om barbariska muslimska män och hjälplösa förtryckta kvinnor. Att dessa fördomar är djupt rotade i västerländsk opinion är Israel väl medvetet om och har systematiskt utnyttjat. Varje gång bevisläget ifrågasatts har anklagelsen om antisemitism stått redo som sköld. Resultatet har blivit att kritiken mot den etniska rensningen konsekvent drunknat i ett moraliskt ramverk där Israel, oavsett vad som sker på marken i Gaza, redan från start låst fast sig i rollen som det enda offret.

Det senaste kapitlet i den här historien skrevs den 28 maj, när Israel bröt all kontakt med FN:s generalsekreterare António Guterres, efter att ha tagits upp på FN:s svarta lista över parter misstänkta för sexuellt våld i konfliktzoner. Listan är en kommande rapport från Guterres kontor som Israel fått förhandsinformation om, och redan i augusti 2025 varnade FN att detta kunde komma att hända. Israels ambassadör Danny Danon kallade beslutet “skamligt och absurt” och förklarade att det är oacceptabelt att Israel placeras på samma lista som Hamas.¹⁸

Nu gäller det för omvärlden att inte låta sig avledas.

Och denna reaktion är talande: när det internationella samfundet äntligen börjar tillämpa samma måttstock på Israel som på alla andra parter i väpnade konflikter är svaret inte självrannsakan utan att skjuta budbäraren.

Nu gäller det för omvärlden att inte låta sig avledas. FN-listningen är ett litet men betydelsefullt steg men det räcker inte med symboliska åtgärder så länge folkmordet pågår och den etniska rensningen fortsätter ostört under skydd av ett narrativ som aldrig ifrågasatts på allvar.

För vissa råder “Silenced No More” medan det för andra förblir precis lika tyst som Kristofs rubrik “The Silence That Meets the Rape of Palestinians” förutspådde.