USA:s ekonomi går inte alls bra

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

När stafettpinnen lämnas över från Biden till Trump, försöker USA få världen att tro att den amerikanska ekonomin inte bara är på första plats idag, utan kommer att växa mer än alla andra i framtiden. Det stämmer inte, skriver Emiliano Brancaccio.

När Joe Biden lämnade över stafettpinnen till Donald Trump, gjorde han det med följande profetia: “Många trodde att den kinesiska ekonomin skulle överträffa den amerikanska i slutet av årtiondet. Enligt nuvarande förutsägelser kommer de aldrig att gå om oss.”

Det är ett mycket patriotiskt, mycket skamlöst – och falskt uttalande.

Som statistik från Internationella valutafonden och Världsbanken visar, räknat som köpkraftsparitet, har Kinas BNP legat över USA:s i nästan ett decennium, och gapet fortsätter att öka. Utan att ens behöva räkna de särskilda administrativa regionerna Hongkong och Macao har Kina passerat 37 biljoner dollar 2024, medan USA ännu inte har nått 30 biljoner dollar.

Det är verkligen inte bara Biden som upprepar lögnen om den ouppnåeliga amerikanska ekonomins företräde. Här sjunger demokrater och trumpianer i samma kör, väl koordinerat. I själva verket är just upprepandet de amerikanska ledarnas gemensamma mål: ”Vi måste sprida myten ​​att den amerikanska ekonomin inte bara är dagens världsrekordhållare utan, framför allt, den kommer växa mer än alla andra i framtiden”.

Anledningen till denna besatthet av förväntad tillväxt är i slutändan enkel. USA fortsätter dra på sig tunga utlandsskulder.

Anledningen till denna besatthet av förväntad tillväxt är i slutändan enkel. USA fortsätter dra på sig tunga utlandsskulder. Det amerikanska nettounderskottet överstiger 23 biljoner dollar och rusar mot åttio procent av BNP.

I en sådan situation är det enda sättet för en gäldenär att lugna borgenärerna att sprida förtroende för hans framtida inkomsts beundransvärda tillväxt. Så länge borgenärerna låter sig förtrollas av gäldenärens optimism fortsätter utbetalningarna och tillväxten fortsätter. Och om någon skarpsinnig person påpekar att skulden på ett farligt sätt ökar mer än inkomsten, tystar de andra omedelbart ner honom.

Så fungerar de senaste årens ekonomiska propaganda. Mer än något annat lands kapitalistiska ackumulation, bygger USA:s skuld på en granithård tro på Amerikas storslagna öde och dess ständiga ekonomisk tillväxt i framtiden.

Det är därför Trump inte har för avsikt att korrigera sin föregångares lögner. I själva verket är hans syfte att underblåsa gränslös entusiasm för den ström av framtida rikedomar som förväntas i landet. För detta ändamål använder sig den nye presidenten av en dubbel strategi: att ta bort alla kvarvarande hinder och snaror som hindrar kapitalets frihet inom nationsgränserna och istället upprätta allt strängare hinder och veton mot gränsöverskridande transaktioner. En “liberal-protektionistisk” oxymoron som säljer bra för tillfället.

För detta ändamål använder sig den nye presidenten av en dubbel strategi: att ta bort alla hinder inom nationsgränserna och istället upprätta allt strängare hinder mot gränsöverskridande transaktioner.

Trumpismens återintåg innebär att man pumpar upp marknaderna, återuppväcker de amerikanska företagarnas djuriska instinkter och därmed höjer tillväxtförväntningarna. Allt med hjälp av Federal Reserve: den aviserade höjningen av amerikanska räntor lockar nytt lånekapital från alla hörn av planeten.
Naturligtvis kommer skulden fortsätta växa mer än inkomsten, men vem märker det: den stora festen har börjat igen, alla är redan berusade och ingen vill lyssna på de gamla olyckskorparna.

Men när imperiet bygger sin makt på en allt större och hotande spekulationsbubbla, ökar de globala riskerna dramatiskt. För att hålla den växande klyftan mellan skuld och inkomst i schack tvekar inte ledarna för den amerikanska administrationen att göra sin protektionism allt mer militaristisk och med krav på erövringar.

Men när imperiet bygger sin makt på en allt större och hotande spekulationsbubbla, ökar de globala riskerna dramatiskt.

Nu har USA:s ledare siktet inställt på Grönland och Panama, och den återupprättade visionen om Sydamerika som ”USA:s bakgård” och kravet att Europa ska köpa varor och energikällor endast från USA och till mycket höga priser, och trycket på de kinesiska kapitalisterna att ge upp Tiktok och de andra företag som har vågat sig in på västerländsk mark. Allt detta är inte bara plötsliga oväntade provokationer. Snarare är det en allt stridare ström av krypterade meddelanden: Amerika vill att vi ska förstå att dess enorma skuld inte är dess problem, utan världens.

Problemet är, som vi nu vet, att en del av världen tar illa upp och reagerar surt. Dock inte Giorgia Melonis Italien. Premiärminister Meloni var bland de inbjudna till galamiddagen vid Trumps invigningsfest. En gång i tiden sa man om en sådan inbjudan att man kommer få samla ihop lite smulor. Idag har hon tur om hon slipper betala räkningen.

Emiliano Brancaccio
Professor i politisk ekonomi

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.