I riksdagen råder total enighet om försvarspolitiken. Det är inte något positivt, utan tvärtom en varningssignal. Just sådan perspektivlös militarisering präglade tiden före första världskriget, skriver Valter Mutt, tidigare riksdagsledamot för Miljöpartiet.

På ett ytligt plan kan det kanske låta betryggande att riksdagspartierna är eniga om försvarspolitiken. Men när både regering och opposition har ensidigt fokus på militär upprustning och inga avvikande röster hörs riskerar vi att missa möjligheter att förebygga och hantera konflikter på fredlig väg. Historien visar hur illa det kan gå när konflikter mellan länder eldas under och våld framhålls som den enda lösningen. Just sådan perspektivlös militarisering präglade tiden före första världskriget. 

Den tyske nazisten Hermann Göring sa i en intervju med den amerikanske psykologen Gustave Gilbert att de allra flesta inte vill ha krig men att det är lätt för de styrande även i en demokratisk stat att få folk med sig. Det är bara att skrämma människor genom att påstå att de är attackerade. Och fördöma pacifisterna för bristande patriotism och beskylla dem för att utsätta sitt land för fara. Tyvärr är denna cyniska analys på ett kusligt sätt relevant i dagens situation. 

När till och med en tidigare ledare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt berömmer Pål Jonson för att ha skapat total enighet kring försvarspolitiken och till och med hyllar honom som regeringens bästa minister, borde varningsklockor ringa.

När till och med en tidigare ledare för Vänsterpartiet som Jonas Sjöstedt berömmer Pål Jonson för att ha skapat total enighet kring försvarspolitiken och till och med hyllar honom som regeringens bästa minister¹, borde varningsklockor ringa. Politiska ledare har ofta nära kontakter med företrädare för krigsindustrin, som självklart driver på för att få sälja sina varor och gärna hjälper till att skrämma upp allmänheten. Innan Jonson blev försvarsminister var han kommunikationsdirektör på branschorganisationen Säkerhets- och Försvarsföretagen (SOFF). Han är en i en allt längre rad av politiska makthavare som sömlöst rör sig mellan vapenbranschen och politiken. Ännu ett iögonfallande exempel är Oscar Stenström, tidigare förhandlare med uppgift att föra Sverige in i Nato, som blivit rådgivare åt Wallenbergsfären efter en lång politisk karriär i Socialdemokratin. 

Sjöstedt förtjänar kritik både för det han säger och det han inte tar upp. Var är klassanalysen? Det gamla franska talesättet att ‘när de rika krigar är det de fattiga som dör’ stämmer än idag. Det är inte elitens barn som dör och lemlästas i skyttegravarna.

Självklart ska vi vara solidariska med det ukrainska folket, så långt är vi väl alla eniga. Det är angeläget att hjälpa till med defensiva vapen, som luftvärn för att skydda bostadsområden. Men är det verkligen att stödja Ukraina att skicka alltmer offensiva vapen för att förlänga ett krig som bara har förlorare? Ju längre kriget tillåts pågå desto fler ungdomar dör och skadas och desto fler flyr landet. Ett utdraget krig ökar sannolikheten för att de miljontals ukrainare som lever i exil etablerar sig i sina nya hemländer och inte återvänder för att hjälpa till att bygga upp landet igen. Kriget orsakar extrem miljöförstöring som kommer att drabba folk i generationer framåt och ju längre det pågår desto värre blir skadorna. Vad har ett land som töms på folk och vars natur skövlas för framtid?

Var är klassanalysen? Det gamla franska talesättet att ”när de rika krigar är det de fattiga som dör” stämmer än idag. Det är inte elitens barn som dör och lemlästas i skyttegravarna.

Ytterst få militära bedömare tror att utnötningskriget i Ukraina kan vinnas av någondera sidan inom överskådlig tid. Diplomatiska initiativ för att få till stånd en vapenvila som sätter stopp för dödandet kan inte vänta. En vapenvila skulle ge andrum för att förhandla fram ett fredsavtal. Alternativet är att riskera en okontrollerbar upptrappning som kan sluta med ett tredje världskrig mellan kärnvapenmakter. Och när de ukrainska ungdomarna tar slut får vi vara beredda att skicka svenskar att dö. Redan nu kan färdigutbildade värnpliktiga skickas utomlands för att strida i händelse av krig. Men denna fråga på liv och död har inte debatterats nämnvärt i offentligheten. Nu låter regeringen utreda om värnpliktiga ska kunna sändas på Nato-uppdrag i fredstid. Pål Jonson hoppas på bred politisk samsyn även i denna fråga.

Det är mer än märkligt att de europeiska ledarna lämnar kontinentens säkerhet i händerna på den oberäknelige Trump, som tillsammans med Putin spelar ett totalt amoraliskt stormaktsschack. De europeiska länderna borde etablera en säkerhetsordning för vår kontinent baserad på gemensam säkerhet, så som den internationella kommissionen för nedrustnings- och säkerhetsfrågor under Olof Palmes ledning presenterade den för FN 1982.

Alternativet är att riskera en okontrollerbar upptrappning som kan sluta med ett tredje världskrig mellan kärnvapenmakter.

Kommissionens slutsats var glasklar. Krig är inte längre en möjlig metod att lösa konflikter eftersom det finns kärnvapen. Gemensam säkerhet kan bara byggas tillsammans med potentiella fiender. Det betyder att Europas största land, Ryssland, inte kan utelämnas när den paneuropeiska säkerhetsordningen börjar byggas. En permanent konfrontation med väst tenderar att gynna de mest bakåtsträvande hökarna i den ryska makteliten. Och den 74-årige Putin kommer inte att sitta vid makten för evigt.

Solidaritet mellan folken och nedrustning har historiskt varit en grundbult för arbetarrörelsen. Men nu rättar till och med de som säger sig stå för vänstervärderingar in sig i ledet och hyllar nära nog reservationslöst militarism och upprustning. Vad ska då vi som vill se en annan utveckling rösta på?