I Sverige har vi kommit långt sedan mäns våld sågs som en familjeangelägenhet, eller? Trots höga ambitioner och stora åtaganden sviker systemet kvinnor och barn efter att de uppmanats att lämna. Kvinnor och barn hålls kvar i våld, skriver Sara Skoog Waller som menar att ansvaret för skydd flyttas tillbaka till den privata sfären.

Sverige har gjort starka rättsliga och politiska åtaganden för att motverka våld mot kvinnor och har en tydlig jämställdhetspolitisk ambition. Ändå fortsätter våldet. Det kan ibland framstå som närmast ett mysterium och som om det var våldet i sig självt, dess inneboende komplexitet, som gör det omöjligt att komma tillrätta med. I själva verket kompliceras friheten från våld i det fragmentiserade system som ska uppfylla statens åtaganden, genom att mäns våld mot kvinnor i avgörande avseenden fortsätter att behandlas som en privat angelägenhet.¹

Genom Sveriges anslutning till internationella konventioner och genom rättsliga och sociopolitiska reformer finns ett omfattande ramverk som positionerar mäns våld mot kvinnor som en prioriterad samhällsfråga.² Ramverket uttrycker en tydlig ambition: den svenska staten och dess myndigheter ska göra allt den kan för att mäns våld mot kvinnor ska upphöra. Det bygger på erkännandet av det könsrelaterade våldets allvarliga skadeverkningar för de som utsätts och på kostnaderna för samhället i stort. Dessutom finns en tydlig koppling mellan kvinnors och barns utsatthet för våld i nära relationer.³

Ett samhälle kan å ena sidan lägga stora resurser på förebyggande arbete, straffrättsliga reformer och ökad upptäckt och samtidigt å andra sidan hålla kvinnor och barn kvar i utsatthet efter att våldet har upptäckts.

Men ett samhälle kan å ena sidan lägga stora resurser på förebyggande arbete, straffrättsliga reformer och ökad upptäckt – att våldet ska komma till myndigheters kännedom och utredas, att kvinnor ska lämna och berätta, att de ska polisanmäla och söka hjälp. Å andra sidan kan samma samhälle, samtidigt, hålla kvinnor och barn kvar i utsatthet efter att kvinnan gjort just det, efter att de gjort allt i sin makt för att bli fria, och efter att våldet har upptäckts.⁴

Det är en motsägelsefull ordning som är lika globalt vidsträckt som våldet mot kvinnor och de internationella konventioner tänkta att motverka det – och den gäller även Sverige.⁵ Kvinnor lämnar och berättar, våld utreds och bedöms, men sedan läggs ändå ansvar och lösningar tillbaka i den privata sfären där förövarens makt är som störst och den utsattas handlingsutrymme som mest begränsat.⁶ Där uttryckligt motstånd är direkt förknippat med risk.⁷

Kvinnor lämnar och berättar, våld utreds och bedöms, men sedan läggs ändå ansvaret tillbaka i den privata sfären där förövarens makt är som störst.

När samhället inte har utvecklat fungerande system för att öka kvinnors handlingsutrymme eller hindra förövares fortsatta kontroll bortom separationen kan det innebära stora risker för kvinnor att göra det som samhället uppmanar dem till; att lämna, berätta och söka myndigheters hjälp.⁸

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är särskilt allvarligt av flera skäl. Det är ett våld som utövas av samma förövare mot samma brottsoffer, upprepat över tid, där den som utsätts ofta fångas i en tillvaro av ständig rädsla – ett överlevnadsläge där livet till slut går ut på att undvika sig självt; att begränsa sin individualitet, sin röst och sin frihet eftersom alternativet är värre.⁹ Det är ett våld som inte utgörs av enskilda händelser, utan av en vardag där faran ständigt är nära, i det som redan hänt, i det hemska som närsomhelst kan hända och i framtidens stängda möjligheter.¹⁰ Det är inte en situation som begränsar sig till den privata sfären utan en särskild form av fångenskap som bryter tillgången till, och i vissa fall exploaterar, de rättigheter och den jämställdhet som på politisk nivå utlovas kvinnor.¹¹

Någonstans att ta vägen
Förskjutningen av ansvar från samhället till den utsatta själv kan illustreras med det faktum att kvinnor som behöver lämna sina hem på grund av våld saknar lagstadgad rätt till en ny, egen bostad.¹² Detta trots att det är känt att våld har omfattande konsekvenser för utsattas ekonomi, vilket försvårar möjligheten att på egen hand få ett bostadskontrakt.¹³

Kvinnor som behöver lämna sina hem på grund av våld saknar lagstadgad rätt till en ny, egen bostad.

Tillgång till en stadigvarande bostad är av avgörande betydelse för möjligheten att lämna och återhämta sig, för att bygga ett nytt liv och för att minska exponeringen för eftervåld.¹⁴ När en kvinna står inför beslutet att lämna gör hon det ofta utan att veta vart hon ska ta vägen – eller om och när hon och barnen kan landa i ett nytt hem.

Osäkerheten gör att kvinnor och barn blir kvar i hem där våld eskalerar. När de som mest behöver stabilitet och återhämtning får de annars försöka finna det i en rad av flyttar mellan tillfälliga bostäder. De utlämnas till beroende av hjälp från vänner och familj som inte alltid är till stöd och kan behöva fly från hemkommunen utan att veta om en ny kommun alls kommer ta emot dem.¹⁵

Socialstyrelsen rapporterar att våld i nära relationer är den faktor som är särskilt tydligt förknippad med hemlöshet bland kvinnor.

Våldsutsatta kan alltså lämna, bara för att i nästa steg fastna i systemets mellanrum. Det bristande ansvaret för våldsutsattas behov av någonstans att bo efter separation speglas också i hemlösheten: Socialstyrelsen rapporterar att våld i nära relationer är den faktor som är särskilt tydligt förknippad med hemlöshet bland kvinnor.¹⁶

När kvinnor och barn i Sverige lämnar en förövare behöver de ofta lämna sina hem och allt de äger, sina sociala sammanhang och livsprojekt, arbetsplatser och skolor, ibland till och med sina identiteter och livsberättelser – mycket av det som är grunden för att ett liv ska kännas meningsfullt.¹⁷ Det är inte en nödvändig konsekvens av våld, men ett uttryck för hur samhället organiserat de system som avgör våldsutsattas trygghet och möjligheter bortom våldet.

Vem ska skydda barnen?
Forskning i både svensk och internationell kontext pekar på att separationen inte är en slutpunkt för våldet, utan en punkt från vilken våldet och dess konsekvenser kan eskalera samtidigt som det förminskas av viktiga myndigheter.¹⁸

När förövaren inte längre har direkt tillgång till kvinnan kan han istället använda nya taktiker och kanaler för att upprätthålla kontakt, insyn och dominans.¹⁹ Våldet, kontrollen och inkräktandet kan fortsätta under många år, och ofta står gemensamma barn i centrum, delvis genom att de inte ”bara kan lämna” om förövaren kräver kontakt, umgänge eller att barnet ska bo hos honom.²⁰

Om den våldsutövande föräldern kräver umgänge uppstår en situation där det är oklart om det är juridiskt rätt att skydda barnet.

Socialtjänstlagen såväl som Brottsbalken slår fast att barn som bevittnat våld är brottsoffer.²¹ Forskning pekar på omfattande konsekvenser hos barn som lever med våld, i form av försämrad fysisk och psykisk hälsa, försämrad funktion och skolprestation och ett liv som präglas av rädsla och anpassning till våldets villkor.²²

Det betyder inte att barn inte kan få ett tryggt och bra liv efter våld men att en förutsättning för återhämtning är att faran tar slut och att tillvaron tillåts bli trygg.²³ Men trots samhällets tydliga åtagande för att säkerställa barns rätt till skydd får alltför få barn känna att ”Nu är det över” efter föräldrarnas separation. Ansvaret för våldet glider av förövaren, som om det bara vore över.²⁴

Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten år 2022 förekom uppgifter om våld i 64% av målen om vårdad, boende och umgänge.

När föräldrar är separerade och en förälder har utövat våld, blir det i praktiken den trygga förälderns ansvar att skydda barnet från fortsatt utsatthet och risk. Om den våldsutövande föräldern kräver umgänge med barnet uppstår en situation där det är oklart om det ens kommer bedömas som juridiskt rätt att skydda barnet.²⁵ Många våldsutsatta mammor behöver därför driva eller medverka i vårdnadstvist; ett civilrättsligt mål om vårdnad, boende och umgänge för att (kanske) få en trygg och säker möjlighet och rätt att skydda sina barn.²⁶ Mot ansvaret och viljan att skydda behöver mamman väga risken att domstolen kan bedöma att hon har hindrat umgänge snarare än skyddat sitt barn.²⁵

Vårdnadstvister är inte primärt utformade för att skydda barn från våld, utan för att lösa och avgöra konflikter mellan föräldrar som inte själva kan komma överens. Samtidigt förekommer uppgifter om våld i en stor andel vårdnadsmål. Enligt en rapport från Jämställdhetsmyndigheten (2022) förekom uppgifter om våld i 64% av målen om vårdad, boende och umgänge.²⁶

Rapporten visade också att riskbedömningar brast, att det sällan är tydligt hur eller ens om våld överhuvudtaget beaktas i beslut och att barn kan tvingas bo med eller ha umgänge med en våldsutövande förälder. I en uppföljande rapport beskrev Jämställdhetsmyndigheten att det förekom uppfattningar hos domare om att uppgifter om våld kunde vara uttryck för att en förälder försökte vinna fördelar i tvisten.²⁷

Mammor berättar att våldet de försökt skydda sina barn från omformuleras och att de ges ansvar att få barnet villigt till umgänge. Barnets rimliga motstånd kan alltså bli mammans ansvar att åtgärda.

Den senaste kartläggningen av våld mot barn i Sverige, genomförd av Jernbro med kollegor på uppdrag av Allmänna Barnhuset (2024), visade att barn vars föräldrar varit oense om umgänge i betydligt högre grad än andra barn upplevt våld i hemmet.²⁸ Kopplingen mellan våld och vårdnad-, boende- och umgängesprocesser är på så vis belyst.

I svensk forskning berättar mammor att våldet de försökt skydda sina barn från omformuleras till ”konflikt” och att de ges ansvar att samarbeta och få barnet villigt till umgänge. Barnets rimliga motstånd kan alltså bli mammans ansvar att åtgärda.²⁹

I januari 2025 trädde en förändring i föräldrabalken i kraft som ger barnets rätt till skydd tydligare företräde framför den tidigare skrivna principen om kontakt med båda föräldrarna.³⁰ Det är ett normativt skifte, men vad reformen får för effekter i praktiken återstår att se. Avgörandet ligger kvar i en privat tvist och är fortsatt beroende av mammors möjligheter driva frågan om barnets skydd som ett enskilt anspråk, med de resurser det kräver, inte minst ekonomiskt. Möjligheten att bli fri från våld kvarstår alltså också i detta avseende som en enskild angelägenhet öppen för förhandling.

Samhället backar undan
När våldet och dess konsekvenser görs till ett problem för den utsatta att lösa behandlas det inte längre som det våld som skulle motverkas i linje med samhällets nolltolerans. Det bristande samhälleliga gensvaret kan medverka till att kvinnor och barn hålls kvar i utsatthet. Varje gång kvinnor berättar för representanter för rättsväsendet, för myndighetspersoner, för skolpersonal, för hälso- och sjukvård behöver de hantera rädslan att inte bli trodd, att stigmatiseras, att mötas av tystnad eller att hamna i processer där deras trygghet ställs mot förövarens förnekande och krav.³¹ Det är inte en irrationell rädsla utan en konsekvens av en realitet där våld ofta neutraliseras och omförhandlas, där skuld och ansvar alltför ofta läggs på den som utsatts och där våld tenderar att tolkas som ”konflikt” när det väl är synliggjort.³²

Socialstyrelsens utredningar visar att de flesta kvinnor som mördats av en partner hade haft kontakt med viktiga samhällsinstanser och att varningssignaler fanns dokumenterade. Liv hade kunnat räddas med snabbare och mer adekvat gensvar.

Socialstyrelsens skade- och dödsfallsutredningar visar återkommande att de flesta kvinnor som mördats av en partner eller tidigare partner dessförinnan hade haft kontakt med viktiga samhällsinstanser och att våld och varningssignaler fanns dokumenterade. Liv hade kunnat räddas genom snabbare och mer adekvat gensvar.³³

När det våld som samhället åtagit sig att stoppa väl är synliggjort och har behandlats i raden av myndighetsprocesser som ofta följer finns möjligheter att realisera den uttryckta nolltoleransen. Men alltför ofta blir det inte så och toleransen för våld kan vara hög.³⁴ Genom splittrade processer i de system som ska skydda omförhandlas våldets betydelse och utfallet graviterar mot en historisk ordning där våld ansågs vara en familjeangelägenhet.

Om målet på allvar är ett samhälle fritt från våld behöver kvinnor erbjudas en rimlig väg ut ur våld och en förutsägbar möjlighet till trygghet som inte behöver förhandlas. Det är svårt att se vad jämställdhet betyder när en kvinnas tillgång till dess principer kan upphävas om en förövare bestämmer sig för att hålla henne kvar i ofrihet och våld. I en sådan situation blir vägen ut ur våld en smal glipa av ovisshet och risk. Det är inte en nödvändig ordning. Ett samhälle som prioriterar kvinnors och barns frihet från våld kan genom konkreta åtgärder öppna en tryggare och mer förutsägbar väg ut.