Förberedelserna för Israels folkmord i Gaza har pågått i årtionden, menar den Pulitzerprisbelönade journalisten Chris Hedges. Hans bok Ett förväntat folkmord har nu översatts till svenska. Amra Bajric har läst den.

Den uppblossade debatten om svensk mediebevakning av Israels krig i Gaza är svår att bortse från. I det så kallade GAD-uppropet har över 500 journalister riktat kritik mot etablerade medier för att ha brustit i sin rapportering – en brist som, enligt dem, bidragit till att legitimera ett pågående folkmord. Samtidigt har andra journalister kritiserar uppropet med hänvisning till vikten av att värna journalistisk neutralitet och opartiskhet.

Ett förväntat folkmord argumenterar för att det som sker i Palestina redan var förutbestämt. Hedges menar att folkmordet vi bevittnar idag var oundvikligt och att förberedelserna för det har pågått i decennier.

Chris Hedges, Pulitzerprisbelönad tidigare Mellanösternchef för The New York Times och med sju års erfarenhet av att bevaka konflikten på plats, är tydlig i sin hållning: journalistikens uppgift är inte enbart att rapportera neutralt, utan att vittna om övergrepp och ge röst åt de förtryckta. Han menar att västerländska medier ofta misslyckas med detta, särskilt i konflikter där västvärlden har egna intressen. Han talar inte som en distanserad iakttagare, utan som ett ögonvittne från frontlinjen med erfarenhet från över 50 konfliktzoner, bland annat Palestina, Irak, Sudan, Jemen och Bosnien – under en 20-årig karriär som krigskorrespondent. Hedges avslutade sin anställning på The New York Times år 2005, efter att tidningen anklagat honom för att ha äventyrat tidningens objektivitet genom sin kritik av USA:s pågående invasion av Irak.

Hedges menar att journalister idag är så rädda för att ha tydliga och klara åsikter kring vad vi innerst inne vet är rätt och fel. Att vara neutral är en dygd mer överordnad än att vara emot mördande och mänskligt lidande. Kortfattat: att benämna det som sker i Palestina är ett folkmord som utförs av Israel med ekonomiskt stöd av bland annat USA är bara möjligt om journalisten i nästa andetag säger att det samtidigt kanske inte är det – för vi är ju trots allt “neutrala”.

Ett förväntat folkmord är facklitteratur för alla som känt ett motstånd mot den sortens litteratur eller tvekat på sin egen förmåga att ta till sig den. Historia och resonemang vävs in i näst intill poetiska skildringar av den enskilde palestinierns lidande i Gaza idag.

Ett förväntat folkmord argumenterar för att det som sker i Palestina redan var förutbestämt. Hedges menar att folkmordet vi bevittnar idag var oundvikligt och att förberedelserna för det har pågått i decennier. Folkmordet, konstaterar han, är en förlängning av apartheidstaten Israels pågående bosättarkoloniala projekt.

En central tanke hos Chris Hedges är att palestinska liv i västvärldens ögon inte ens värderas som exploaterbara – till skillnad från andra koloniala kontexter där det ekonomiska värdet av det koloniserade folket spelade en roll.

Hedges argumenterar för att folkmordet inte är en historisk olyckshändelse, utan en logisk konsekvens av en tid där avhumanisering av palestinier, araber och muslimer blivit norm. En central tanke i boken är att palestinska liv i västvärldens ögon inte ens värderas som exploaterbara – till skillnad från andra koloniala kontexter där det ekonomiska värdet av det koloniserade folket spelade en roll. Hedges drar paralleller till Frankrikes koloniala projekt i Algeriet, där kolonisatörerna trots allt behövde den lokala arbetskraften. Israel, menar han, behöver inte palestinierna – och det gör våldet desto mer hänsynslöst. Israel har idag en ansenlig andel arbetskraftsinvandring från bland annat länder som Indien och Eritrea.

Palestinierna är bara i vägen och stör med sina krav på liv, mat och självbestämmande. Hedges beskriver det våld och den kontroll Israel utövar mot palestinierna som en varnande förebild för resten av världen. För alla som står upp för mänskligheten och mänskliga rättigheter är det ett hot, en ”palestinifiering” av världens konflikter kan och kommer att ske. Som Colombias president ”Gustavo Petro nyligen uttryckte det: det pågående våldet är ett budskap till omvärlden – ett hot om vad som kan hända alla som står upp för mänskligheten – ”De kommer att bomba oss alla.”

Ett förväntat folkmord ger skäl för sin titel hela vägen. Det finns inga ljusglimtar eller illusioner. Uppgivenheten är påtaglig och det kanske inte är något konstigt i sig – många av oss som tvingas bevittna det som sker i realtid i Gaza går med en känsla av vanmakt. I Hedges tes om det förväntade folkmordet är det dock något han inte tar i beaktande och det är att även reaktionen på det är förväntad. Folkets vanmakt är något Israel och dess allierade räknar med. Att det våld vi ser utövas mot oskyldiga civila utan upphörande eller straff ska kännas så totalt och enormt att vi inte ser en anledning att protestera. Att vi just ska känna – men vad kan vi göra åt det här? Vi, folket kan inte få stopp på det, menar han.

Här har Hedges fel – för folket, hela världens folk är med Palestina och palestinierna. Hundratusentals, ja, miljoner människor demonstrerar varje vecka mot det som sker, och kräver handlingskraft av sina regeringar. Det ger effekt.

Här har Hedges fel – för folket, hela världens folk är med Palestina och palestinierna. Hundratusentals, ja, miljoner människor demonstrerar varje vecka mot det som sker, och kräver handlingskraft av sina regeringar. Det ger effekt. Folkmord går att förhindra. Vi kan bara inte förlita oss på att världens makthavare kommer att välja människoliv över sina intressen.

För politiska makthavare är rädda för folkopinionen, för den Palestinarörelse som växer sig starkare för varje månad. I Sverige har statsminister Ulf Kristersson gått ut med att han inte utesluter lagändringar för att få bukt med Palestinarörelsen, trots att det vore att inskränkta grundlagsskyddande rättigheter som att demonstrera och göra sin röst hörd för sin sak.

Att skriva om en konflikt medan den fortfarande pågår är otacksamt, eftersom det är svårt att förutse vad utfallet kommer bli. Det finns en ängslighet och en rädsla att uttala sig alltför träffsäkert eftersom varje författare vill att dess verk ska hålla över tid och förbli relevant. Hedges gör heller inget försök att förutse framtiden. Styrkan i Ett förväntat folkmord är att han lyckas vara både ögonvittnet och kunna förklara folkmordets historiska sammanhang.