I folkmordsåtalet mot Israel har uppsåtet varit centralt. Men är det verkligen så lagen ska tolkas? Om en stat bygger upp och upprätthåller ett system som gör en grupps existens nästan omöjlig, vad är då avsikten? Att göra den gruppens överlevnad ohållbar, oavsett vilken avsikt som uttrycks verbalt, eller vilka dokument som hittas, skriver Yalda Slivo.

I snart tre år har världen bevittnat vad som kanske är det mest dokumenterade fallet av systematisk förstörelse i modern historia: ett folkmord i Gaza. En nedmontering av palestiniernas vardagsliv. Den totala förstörelsen har lett till att infrastruktur, bankväsende, handel, sysselsättning och livsmedelsproduktion har kollapsat. En ofta citerad studie i The Lancet, publicerad i juli 2024, projicerade att dödstalen på sikt kunde uppgå till 186 000 människor till följd av den systematiska förstörelsen av hälso- och sjukvård samt sanitära anläggningar. En uppföljande studie i samma tidskrift från februari 2026 visade samtidigt att det faktiska antalet våldsamma dödsfall var omkring 35 % högre än vad Gazas hälsoministerium lyckats registrera i realtid, vilket antyder att folkmordets verkliga omfattning kan vara betydligt högre än tidigare uppskattningar.¹

Hittills har den juridiska tolkningen av folkmord varit nästan oproportionerligt inriktad på det språkliga uttrycket – med hänsyn till uttryckliga avsiktsförklaringar, uttalanden eller olika former av våldsretorik.

Bakom dessa siffror ligger något som internationell rätt ofta söker i ord: uppsåt. Två dagar efter den 7 oktober 2023 gav Israels dåvarande försvarsminister Yoav Gallant ett uttalande som kom att stå i centrum för diskussionen om folkmordsavsikt: “Vi kämpar mot blodtörstiga djur,” något folk reagerade med chock över att en försvarsminister kunde yttra ett sådant instinktivt hat. Att Gallant skulle ha refererat till palestinier som djur har naturligtvis avfärdats av Israels försvarare och flera pro-israeliska kommentatorer, han sägs ha syftat på Hamas och dess anhängare. Ett ordkrig.²

Det är i sig talande att detta kom från just Gallant, den enda förmodade “högljudda kritikern” av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu – och som senare avsattes. Ändå använde han, utan att tveka, samma avhumaniserande språk. Men mer talande var den andra halvan av samma uttalande, som sällan analyserades i relation till frågan om folkmordsavsikt: “Vi inför en total belägring av Gaza City. Det finns ingen elektricitet, ingen mat, inget vatten, inget bränsle. Allt är stängt.”³

Men hur bör vi egentligen förstå folkmord? Internationell rätt söker avsikten i ord, explicita uttalanden, specifika order, hemliga dokument. Gallants ord må finnas där, men i Gaza är avsikten också inbyggd i systemen, långt innan någon israelisk politiker uttalade den.

Men hur bör vi egentligen förstå folkmord? Internationell rätt söker avsikten i ord, explicita uttalanden, specifika order, hemliga dokument. Gallants ord må finnas där, men i Gaza är avsikten också inbyggd i systemen, långt innan någon israelisk politiker uttalade den. Den ekonomiska underordning som under decennier styrt palestiniers tillgång till vatten, land, handel och mat är inte bara en förutsättning för folkmordet – den har i sig fungerat som ett uttryck för avsikten att utplåna ett folk de senaste 3 åren.

I takt med att den globala solidariteten växte under dessa år, fördjupades också mångas förståelse för den underordnade ekonomi som styrde Gaza långt före oktober 2023. För de flesta är tanken på att en stat skulle kunna utöva en sådan makt över ett helt folk – ända ner till att bestämma hur många kalorier varje person får i sig, redan överväldigande. Ett mönster som funnits sedan 2007, då det israeliska försvarsministeriet utarbetade dokumentet ‘Red Lines’ – där man beräknade att Gazas invånare behövde i genomsnitt 2279 kalorier per dag för att undvika undernäring. Under folkmordets första 15 månader sjönk istället den siffran till 1510 kalorier per dag, och i norra Gaza ner till 245 kalorier per dag – knappt 11 % av vad Israels eget dokument 16 år tidigare definierade som minimigränsen för att undvika svält.⁴

Vi letar ofta efter en avgörande bevisning, kanske ett läckt internt dokument eller ett specifikt citat från en diktator eller general, för att fastställa avsikten att begå folkmord.

Allteftersom allmänheten började informera sig har fler exempel framkommit på hur Israel stryper den palestinska ekonomin. Ett sådant exempel, ett direkt brott mot Osloavtalet, är det begränsade tillträdesområdet (Access Restricted Area). I en rapport från 2023 av Première Urgence Internationale, en oberoende fransk humanitär organisation, beskrivs i detalj hur palestinska herdar, fiskare och jordbrukare nekas tillträde till 85 % av fiskezonen samt 35 % av Gazas mest bördiga jordbruksmark.⁵

Men hittills har den juridiska tolkningen av folkmord varit nästan oproportionerligt inriktad på det språkliga uttrycket – med hänsyn till uttryckliga avsiktsförklaringar, uttalanden eller olika former av våldsretorik. Betraktade isolerat fångar dessa faktorer visserligen de ganska ondskefulla drivkrafterna bakom ett folkmord. Men denna fixering riskerar också att dölja hur folkmordsprocesser fungerar i en kapitalistisk värld, där förstörelse ofta administreras genom ekonomiska och byråkratiska system snarare än genom öppna deklarationer, en frustration FN:s särskilda rapportör Francesca Albanese gett uttryck för: “Tror du att någon tjänsteman i Rwanda eller Bosnien-Hercegovina skrev ett dokument där det stod ‘Jag vill begå folkmord’? Har du sett något sådant? Jag ska svara på det åt dig: nej – så fungerar det inte.”⁶

Denna fixering riskerar också att dölja hur folkmordsprocesser fungerar i en kapitalistisk värld, där förstörelse ofta administreras genom ekonomiska och byråkratiska system snarare än genom öppna deklarationer.

Albanese har ständigt påpekat att dessa uttalanden bara är “toppen av isberget”. Gaza utgör därför ett fall där avsikten inte bara kommer till uttryck i ord, utan också genom de materiella strukturer som styr tillgången till mark, mat, valuta och de förutsättningar som krävs för att överleva vardagen under belägring. Vi letar ofta efter en avgörande bevisning, kanske ett läckt internt dokument eller ett specifikt citat från en diktator eller general, för att fastställa avsikten att begå folkmord – något organisationer som B’Tselem först efter 21 månader, juli 2025, formulerade som en samlad slutsats utifrån ett mönster av handlingar av Israel.⁷

Samtidigt kunde Sydafrika redan i ett tidigt skede föra ärendet till internationella domstolen i Haag, som fann att situationen uppfyllde tröskeln för provisoriska åtgärder – det vill säga, det fanns rimliga grunder och en risk för oåterkalleliga skador i Gaza, inte att avsikten redan var slutligt fastställd. Det sydafrikanska målet förlitar sig visserligen i hög grad på uttalanden för att närma sig frågan om avsikt – men varför enbart leta efter detta, när finanspolitiken är offentlig?⁸

Tror du att någon tjänsteman i Rwanda eller Bosnien-Hercegovina skrev ett dokument där det stod “Jag vill begå folkmord”? Har du sett något sådant? Jag ska svara på det åt dig: nej – så fungerar det inte.

I åratal har palestiniernas liv varit utsatt för en form av ekonomisk underordning, ett permanent tillstånd långt innan ögonblick av öppna militära angrepp – vare sig det var Operation Cast Lead 2008 eller Operation Protective Edge 2014. För Israel har Gaza fungerat som en kontrollerad ekonomi där tillgången till mark, hav, import/export, bränsle, vatteninfrastruktur och till och med kaloriintaget beräknas externt för att förhindra dödsfall och kringgå sanktioner – men tillräckligt för att potentiellt kollapsa samhället.⁹

Dessa åtgärder behöver inga uttalade avsiktsförklaringar, istället riktar de sig direkt mot palestiniernas vardagsliv i Gaza och hämmar den ekonomiska tillväxten. Därför utgjorde denna underordnade ekonomi en förutsättning för det pågående folkmordet. Gaza har till exempel aldrig haft ett självständigt monetärt system, eftersom de dagliga transaktionerna huvudsakligen baseras på den israeliska shekeln, medan sparandet sker i utländska valutor som den jordanska dinaren och amerikanska dollarn.¹⁰

Samtidigt har Gazas produktionskapacitet systematiskt urholkats. Resultatet har blivit en ekonomi som strukturellt sett är oförmögen att reproducera sig själv eller absorbera chocker. I takt med att förstörelsen eskalerade, eskalerade också kollapsen som har varit total: handel, bankväsende, sysselsättning, livsmedelsproduktion och infrastruktur har alla samtidigt fallit sönder.¹¹

En grundläggande fråga tåls att ställas här, varför har internationell rätt fäst en sådan avgörande stor vikt vid verbala uttryck för just avsikt? Inom juridiken är detta inte en slump, vi vet att i krig så förstörs alltid livsvillkor – allt från att ekonomier kollapsar till att infrastruktur slås ut och civila dör. Just därför har skiljelinjen utvecklats, utan den så menar dess försvarare att folkmordsbegreppet riskerar att vattnas ur och att varje krig i slutändan skulle kunna likställas med folkmord – ett argument som flitigt används sedan 2023. Samtidigt finns det exempel där civilsamhällen, människorättsorganisationer och även stater har erkänt djupt traumatiska historiska händelser som folkmord, trots att ingen internationell domstol har gjort detsamma.

Detta är med andra ord inget nytt. Ekonomisk underordning har historiskt sett fungerat som en förberedelse till extremt våld. I det sena osmanska riket, efter dess finansiella kollaps 1875, förvandlade inrättandet av administrationen för den osmanska statsskulden (Ottoman Public Debt Administration) 1881 riket till en skuldstat och placerade statens intäkter under direkt utländsk kontroll av europeiska fordringsägare, vilket ledde till finanskriser som sammanföll med etnonationalistiska projekt för ekonomisk homogenisering. I detta sammanhang fungerade folkmordet på armenier, assyrier och greker 1915 som en del av ett större etnonationalistiskt projekt, vilket användes för att etniskt rensa landet och bygga upp en nationell ekonomi ur ett konkursdrabbat imperium.

Liknande mönster framträder i det globala syd under senare delen av 1900-talet, då IMF-påtvingade strukturanpassningsprogram urholkade de materiella förutsättningarna för kollektiv överlevnad och utlöste djup social instabilitet. I Egypten ledde slopade livsmedelssubventioner till brödupproret 1977, och i Bolivia 1999 drev vattenprivatiseringen fram ett omfattande folkligt motstånd.

För att slutligen parafrasera Albanese, tror vi verkligen att det någonsin kommer att finnas ett officiellt dokument där det står: “Jag vill begå folkmord”? Så fungerar det inte – och så har det aldrig fungerat.

Men när samma mönster av materiella kriser sammanfaller med ett politiskt projekt av etnisk eliminering, som i Rwanda, blir konsekvenserna av en annan karaktär. I Rwanda skapade strukturanpassningsprogrammen en djup ekonomisk kris som lade grunden för de materiella förhållanden som föregick folkmordet 1994. När det internationella kaffeavtalet kollapsade 1989 föll världsmarknadspriset på kaffe med över 50 %, vilket slog hårt mot Rwanda, där kaffe stod för omkring 80 % av exportinkomsterna.

Mitt i denna kris påtvingade Världsbanken och IMF den rwandiska regeringen ett strukturanpassningsprogram, baserat på ett beslut fattat i Washington den 17 september 1990, bara veckor innan rwandiska patriotiska frontens invasion. Programmet krävde handelsliberaliseringar och tvingade fram en devalvering av den rwandiska francen med 50 % bara sex veckor efter krigsutbrottet. Följderna blev katastrofala. Skuldsättningen ökade, bristen på mediciner förvärrades och levnadsvillkoren försämrades ytterligare. Samtidigt som inbördeskriget pågick genomfördes nya devalveringar som drev upp priserna på bränsle och andra förnödenheter. FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation varnade för svält i flera delar av landet, medan arbetslösheten och den sociala krisen gjorde det möjligt för de folkmordsansvariga extremistfraktionerna att rekrytera soldater och civilmiliser.¹²

Allt detta splittrade samhällens sociala strukturer långt innan någon öppen brutalitet uppstod. Och just därför fungerar ekonomiska system annorlunda än uttalad avsikt, eftersom de kräver planering och koordinering för att kontinuerligt reproduceras över tid. Att då reglera tillgången till mat, energi, vatten och andra nödvändigheter måste därför förstås som ett administrativt arbete, i detta fall utfört av Israel, en erkänd ockupationsmakt.

När en stat under decennier räknar kalorier, stänger av vatten och förstör jordbruk för en och samma grupp – framträder avsikten i systemets utformning, i dess systematiska förstörelse av banker, skolor och bagerier. Den finns då i ritningarna, inte i talen.

Även om det nuvarande rättsliga ramverket fokuserar på vad som kan betraktas som ett ordglapp från makthavarnas sida, borde den politiska ekonomin bakom förstörelsen i Gaza – kaloriräkningen, dietpolitiken, förbuden mot vattenpumpar och gödningsmedel, listan är lång – räcka för att fastställa någon form av uppsåt. Dessa kan inte förklaras som rena krigstidspolitiska åtgärder, utan framstår snarare som strukturella anpassningsprogram som syftar till utrotning.

Man kan ställa sig frågan: Om en stat bygger upp och upprätthåller ett system som gör en grupps existens nästan omöjlig, vad är då avsikten? Om inte att göra den gruppens överlevnad ohållbar, oavsett vilken avsikt som uttrycks verbalt, eller vilka dokument som hittas.

Men vad skiljer då detta från andra former av ekonomisk underordning? Svaret ligger i vem systemet riktas mot. Det kan argumenteras för att IMF:s strukturanpassningsprogram i Egypten och Bolivia slog mot ländernas ekonomier i stort, medan Gazas ekonomiska system riktar sig mot palestinier som palestinier. Rwanda och det osmanska riket visar att ekonomisk exploatering inte i sig utgör folkmordet, men att den kan skapa det underlag ur vilket ett elimineringsprojekt växer fram.

När systemet däremot är konstruerat för att göra ett folks kollektiva existens omöjlig, när en stat under decennier räknar kalorier, stänger av vatten och förstör jordbruk för en och samma grupp – framträder avsikten i systemets utformning, i dess systematiska förstörelse av banker, skolor och bagerier. Den finns då i ritningarna, inte i talen. Vi måste därför ifrågasätta varför dessa ekonomiska program sätts in utan att någon oro uttrycks över de politiska eller sociala konsekvenserna – varken för ett land i kris, eller för ett folk under ockupation.

Därför måste folkmord och etnisk rensning omvärderas i en kapitalistisk värld, med en förståelse för hur imperialistiska makter påtvingar sig genom materiell dominans. Om man reglerar en befolknings kaloriintag till nivåer som inte går att leva på, stänger av deras vatten och förstör deras jordbruk – har man redan avsett att omöjliggöra deras fortsatta existens. Ändå reduceras ekonomisk underordning ofta till en bakgrund till folkmordet, när den i själva verket är utgör en del av hur folkmordet genomförs.¹³

En materialistisk förståelse av folkmordsavsikt handlar inte om huruvida en stat har tillkännagett sitt syfte, utan om huruvida den har utformat ett system vars resultat är en befolknings förintelse.

Vi måste därför röra oss mot en materialistisk förståelse av folkmordsavsikt. Att reducera detta till ett orsakssamband mellan ord och handling bör underordnas erkännandet av att den politiska ekonomi som påtvingats Gaza i sig utgör en central del av det pågående folkmordet. I detta avseende missar inte internationell rätt nödvändigtvis vad som sker, men den tenderar att erkänna det för sent. Ockupationen har varit synlig under lång tid, och den ekonomiska strypningen har dokumenterats i årtionden. Det som däremot inte har accepterats juridiskt, institutionellt och politiskt är att denna synlighet i sig kan utgöra en form av avsikt.

En materialistisk förståelse av folkmordsavsikt handlar inte om huruvida en stat har tillkännagett sitt syfte, utan om huruvida den har utformat ett system vars resultat är en befolknings förintelse. Gaza besvarade den frågan redan i oktober 2023 – det var då avsikten exponerades. De ekonomiska strukturer som under decennier gjort palestiniernas kollektiva existens nästan omöjlig avslöjade, i och med folkmordet, vad de hela tiden hade syftat till. Uppgiften framåt ligger i att göra internationell rätt kapabel att ta till sig det svaret.

För att slutligen parafrasera Albanese, tror vi verkligen att det någonsin kommer att finnas ett officiellt dokument där det står: “Jag vill begå folkmord”? Så fungerar det inte – och så har det aldrig fungerat.