Vart tog de vägen, klimatlarmen, protesterna och aktivismen som för bara några år sedan dominerade samtidskonsten? Dan Jönsson rapporterar från en mollstämd och ovanligt intim Venedigbiennal.

En gång i timmen klämtar klockan över Giardini från den österrikiska paviljongen. Dovt och besvärjande. Den nakna kvinnan som tyst och sammanbitet hänger uppochner och dinglar tio meter över marken i Florentina Holzingers ”Seaworld Venice” är utan konkurrens det mest spektakulära på årets Venedigbiennal – och hennes våldsamma cirkusnummer vid ingången överskuggar med besked det ekologiska temat som tar vid på paviljongens insida. Nedsänkt i en stor vattentank står här ännu en naken kvinna, försedd med syrgastuber, och från en bajamaja intill ombeds besökarna bidra med sin urin, som sedan i renad form leds in i tankens vattenmiljö. Nej: jag förstår inte heller riktigt hur det hänger ihop, men effektfullt är det. Vi är en hotad art, så mycket är tydligt. Och vår tid är snabbt på väg att rinna ut.

Årets konstbiennal i Venedig går i moll. Som huvudutställningens titel säger: ”In Minor Keys” – ett tydligt steg bort alltså från det storvulna och monumentala, men också från den kritik och aktivism som varit en sådan stark ström i konsten på senare år.

Årets konstbiennal i Venedig går i moll. Som huvudutställningens titel säger: ”In Minor Keys” – ett tydligt steg bort alltså från det storvulna och monumentala, men också från den kritik och aktivism som varit en sådan stark ström i konsten på senare år. I årets utställning – resultatet av en kollektiv process efter att chefscuratorn Koyo Kouoh plötsligt dog mitt under arbetet – syns väldigt lite av den där tron på konsten som en samhällsförändrande och världsförbättrande kraft att räkna med. Istället får vi en konst som fäster blicken vid det nära och konkreta, en konst så lågmäld att den nästan verkar vilja be om ursäkt för sin existens.

Och ja, det kanske kan behövas? Kanske har samtidskonsten på senare år lidit av vad man skulle kunna kalla ett överskott av samtidighet? Som om den överskattat sina mediala, tidvis rent journalistiska egenskaper, så att vi därför på nytt behöver få syn på den och förstå den som just konst? Något som inte utger sig för att vara ett instrument för något utan låter sina egna, långsamma processer vara sig själva nog. Och som just därför övertygar om sin nödvändighet.

Som jag uppfattar det är det i alla fall den sortens förhoppningar som genomströmmar årets utställning i Giardini och Arsenale. Jag ser dem inte minst hos några av de konstnärer biennalen valt att lyfta fram som förebildliga – senegalesiske Issa Samb och afroamerikanska Beverly Buchanan. Båda orienterade sig uttryckligen mot det lokala och tillfälliga: Samb med sina ständigt pågående, kollektiva och föränderliga kreativa processer runt sin verkstad i centrala Dakar; Buchanan med sina diskreta landartverk i urbana miljöer, och sina miniatyrrepliker av de bostadsskjul hon mindes från sin uppväxt i den amerikanska södern. Det är en konst som är allt annat än monumental och spektakulär, som i sin omsorg om det förbisedda och konkreta istället framhäver det vardagliga i all mänsklig kreativitet.

Mycket i årets biennal ser ut att följa denna antimonumentala linje. Det betyder inte att det skulle handla om en konst som saknar högre pretentioner; hos många konstnärer finns tvärtom en närhet till magiska och mytologiska föreställningsvärldar och en övertygelse om att just konsten kan vara ett sätt att få kontakt med dem. Det betyder förstås inte heller att utställningen helt skulle sakna samhällskritiska eller politiska perspektiv. Men både utopismen och alarmismen lyser med sin frånvaro. Istället kan det se ut som hos Alfredo Jaar – vars blodröda lilla tabernakel, placerat centralt i Arsenales utställning, enbart innehåller en sammanpressad kub, stor som en sockerbit och bestående av tio olika så kallade konfliktmineraler. En passande helgedom för vår tid, onekligen. Ett antimonument för en handlingsförlamad epok.

Mycket i årets biennal ser ut att följa denna antimonumentala linje. Både utopismen och alarmismen lyser med sin frånvaro.

Mitt i sin sympatiska tro på konsten, och på dess förmåga att lyfta vardagliga erfarenheter till något betydande och allmängiltigt, slutar alltså huvudutställningen ändå i en politisk antiklimax. Det kan säkert vara ett medvetet estetiskt val – men det kan också vara något i vår tid som inte längre orkar bära tron på att konsten skulle kunna vara mer än en spegel för sin tid. Trots de högljudda österrikiska varningsklockorna känns nämligen de nationella paviljongerna i mångt och mycket även de ovanligt nedtonade och introspektiva detta år. Att Vatikanen för sin mycket uppmärksammade utställning lyckats engagera världsstjärnor som Brian Eno och Patti Smith i ett kollektivt ljudverk med utgångspunkt i Hildegard von Bingens kristna mysticism känns på ett avigt sätt både tidlöst och tidstypiskt. Liksom Klara Kristalovas och Tori Wrånes muterande sagoväsen i den nordiska paviljongen. Eller Sung Tieus fina kamouflering av den tyska paviljongens fasad till en replika av det numera förfallna östtyska höghus där hon växte upp. Där framtiden visar sig i dagens konst, gör den det i formen av ruiner.

Jag kan visst se det poetiska och visionära i verk som dessa. Ändå kan jag inte låta bli att undra vart de tog vägen, alla de alternativa framtider och ilskna rop på handling som bara för några år sedan satte sin prägel på samtidskonsten? Var är klimatlarmen, antikapitalismen, de postkoloniala protesterna?

I Venedig 2026 föregicks själva öppningsdagarna visserligen av en del politisk turbulens, med högljudda demonstrationer mot Israels och Rysslands deltagande. Men vid mitt besök några veckor senare märks ingenting av detta. Den israeliska paviljongen håller planenligt öppet, den ryska lika planenligt stängt. Politiken syns i periferin – Nauru exempelvis har tagit hjälp av en grupp internationella konstnärer för att kommentera de stigande havsnivåer som utgör ett akut existentiellt hot mot det lilla öriket.

Ändå kan jag inte låta bli att undra vart de tog vägen, alla de alternativa framtider och ilskna rop på handling som bara för några år sedan satte sin prägel på samtidskonsten? Var är klimatlarmen, antikapitalismen, de postkoloniala protesterna?

Men den är långt från både Arsenale och Giardini, och knappast något som rubbar lugnet på denna biennal, på gott och ont den mest intima jag har sett här i Venedig. Några nationella paviljonger avviker från bilden, som de holländska och belgiska med sina dramatiska performanceverk. Liksom förstås den ukrainska, med sin antikrigsprotest.

Men de som i längden dröjer kvar som emblematiska är snarare den spanska, där Oriol Vilanova tapetserat väggarna med sin enorma kollektion av gamla vykort, sublimt arrangerad efter färg och tematik. Och den japanska, där Ei Arakawa-Nash låter besökarna gå runt och bära på en liten babydocka. Eller för att slutligen bara nämna den vackraste av dem alla: Sumakshi Singhs broderade husfasad i den indiska paviljongen, monumental till skalan men lätt och illusorisk som en hägring.

Om det nu är i Venedig vi förväntas se vart konsten är på väg – och det är trots allt därför vi åker hit, gång på gång – så tror jag svaret denna gång måste bli: inåt, hemåt. Varken framåt eller bakåt. Jag ser en konst som först och främst besvärjande försöker hålla världen, som vi känner den, på plats. Klockan klämtar, men jag tror den klämtar förgäves.