Ingen statlig svensk utredning har ännu fått i uppdrag att presentera genomtänkta förslag om hur vi ska bygga och värna om freden. Svenska försvarsberedningar arbetar flitigt men inga fredspolitiska utredningar tillsätts. Varför är det så? Valentin Sevéus skriver om fredstankens födelse och konjunktur.

År 2025 fick vår värld uppleva 65 stora och små krig. Forskare i Uppsala publicerar varje år en ny rapport om antalet väpnade konflikter och hur många människoliv de krävt.¹

Många med mig hade hoppats att världen skulle bli en fredligare plats under vår livstid. Men utvecklingen under 2020-talet går åt fel håll. Ingen statlig svensk utredning har ännu fått i uppdrag att presentera genomtänkta förslag om hur vi ska bygga och värna om freden. Svenska försvarsberedningar arbetar flitigt men inga fredspolitiska utredningar tillsätts. Varför är det så?

65 stycken väpnadekonflikter är fler än något annat år sedan 1946. Uppsalaforskarna som räknar stora och små krig har beräknat att cirka 245.000 människor dog till följd av dessa under 2025. Hur många som därutöver skadats för resten av livet går inte att veta.

Svenska försvarsberedningar arbetar flitigt, men inga fredspolitiska utredningar tillsätts. Varför är det så?

En av de personer som gjort avtryck i krig- eller fredshistorien är Klas Pontus Arnoldson.² Varför tog just han initiativet till Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen? Den bildades 1883 i Stockholm och omskrivs ofta som den nu äldsta bland de många sammanslutningar världen runt som vill se krigen försvinna och freden vinna?

År 1901 utkom i Stockholm en mycket innehållsrik bok med titeln Seklernas hopp – en bok om världsfreden.³ Arnoldson berättar i den om sin övertygelse ”att kriget i alla folks sanna intresse ovillkorligen måste undvikas och till sist för alltid upphöra”.

Ministrar och presidenter utses utan att ha gått en enda kurs i fredlig konflikthantering. Inte att undra på att de fattar beslut som leder till krigsförberedelser.

På Arnoldssons tid bedrevs inte någon systematisk forskning vid den tidens högskolor om hur konflikter ska hanteras konstruktivt och allas rätt att leva i fred säkerställas. Sådan verksamhet har vuxit fram runt om i världen efter det andra världskrigets slut.⁴ Hur säkerställs att slutsatser av denna forskning effektivt tas tillvara i regeringars maktutövning?

En liten ljusglimt i krigs- och våldsmörkret infinner sig i samband med Svenska Freds kongress i Gävle i maj 2026. Till denna har en motion inlämnats av 125 medlemmar som vill att föreningen ska verka för att fredsdepartement inrättas.⁵ Kongressen beslutade med acklamation i enlighet med detta motionsförslag. Förslag om sådana regeringsdepartement har länge framförts i framför allt USA.⁶ men också i en rad andra länder.⁷ Med sådana på plats borde fredsbyggande få högre status och möjligheterna att förebygga krig därmed öka. Nu är frågan: Vem vill bli Sveriges och Europas förste fredsminister?
Vem vill vi se i ledningen för ett svenskt fredsdepartement? Är frågan verkligen vem, är inte frågan hur detta ska gå till i praktiken?

Ingen statlig svensk utredning har fått i uppdrag att presentera genomtänkta förslag om hur vi ska bygga och värna freden.

Som ofta är fallet när ett samhälle eller värld ska förändras krävs att någon tar initiativ och försöka beskriva vad som kan och bör göras. Om Svenska Freds idé- och handlingsprogram blir välkända så kan många fler bli motiverade att stödja just denna förenings arbete.⁸ Kanske har Svenska Freds vid sin kongress 2026 skapat en grund för en konstruktiv och ledande roll i en svensk mobilisering för att alla människor i framtiden ska kunna få leva i fred.

Arnoldsons drygt 800 sidor tjocka bok blir anmäld den 27 januari 1901 i Dagens Nyheter.⁹ Anmälaren skriver: ”K P Arnoldsons arbete om världsfreden föreligger nu fullständigt i en volym på ej mindre än 840 sidor (W Wilhelmssons förlag). Den med entusiasm och tro på uppgiften skrivna boken ger läsaren en sakrik och konsekvent öfversikt av fredsidéens utveckling; av det stora arbetet för folkens samling i gemensam odling och gemensamma kulturella intressen”.

Bertha von Suttner, Europas mest uppmärksammade fredsaktivist på sin tid, förordade 1896 bland annat internationella skiljedomstolar och fredsdepartementer.

Förläggaren annonserar i Dagens Nyheter och kungör att boken i fem delar med löspärm kostar 10 kr och inbunden 11 kr. En rad citat återges ur olika tidningar: ”En mäktig i världslitteraturen enastående bok”; ”Författaren har gjort en insats i kulturarbetet, son skall bära frukt genom sekler”; ”En prydnad för Nordens litteratur”; ”Arnoldsons bok borde läsas av vare människa. Den är sakrik, hofsam, undervisande, väckande, förädlande – i djupaste mening fosterländsk”.

Riksdagsledamoten och stationsinspektören Klas Pontus Arnoldson (1844-1916) var den som främst tog initiativ till bildandet 1883 av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Han var riksdagsledamot 1882-1887. 1908 fick han dela Nobels fredspris med Fredrik Bajer, en dansk fredsmedkämpe.¹⁰

Mastodontverket Seklernas hopp var inte Arnoldsons första bok. 1890 utgav han Är världsfred möjlig? Den översattes till norska, engelska och tyska med förord av Bjørnstjerne Bjørnson, biskopen B F Westcott respektive Bertha von Suttner. Arnoldson skriver att han ser boken från 1890 som ”en förberedande skrift” till Seklernas hopp.

Vem vill bli Sveriges och Europas förste fredsminister?

Vilka möjligheter till en utveckling i fredens riktning såg den person som tog initiativ till bildandet av den uthålliga organisation som fick namnet Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Vem var han? Varför blev det just han som den 23 februari 1883 lyckades samla 67 svenska riksdagsledamöter till en livlig diskussion om behovet av en svensk fredsförening. Detta möte ägde rum på Hotell Rydberg i centrala Stockholm, på adressen Gustaf Adolfs torg 67.¹¹

1869 och 1874 hade i riksdagen väckts motioner av Jonas Jonasson från Gullaboås som pläderat för att Sverige skulle engagera sig för en internationell fredsordning.¹² Enligt Jonasson borde försök göras att bilägga alla tvister mellan länder med hjälp av permanenta skiljedomstolar. Just denna idé har riksdagsledamoten och stationsinspektören Klas Pontus Arnoldson kommit i närmare kontakt vid ett besök i England. Där träffade han Hodgson Pratt, som 1880 vid ett möte i London fått till stånd The International Arbitration and Peace Association.¹³ Arnoldson fick tanken att en svensk sektion av det Londonbaserade sällskapet borde bildas.

För att få till ett beslut om en sådan svensk avdelning inbjöd Arnoldson ett antal riksdagskollegor att förena sina krafter med honom. Jonasson och S. A. Hedlund i Göteborg accepterade att tillsammans med Arnoldson vara mötesinbjudare. Den 2 april samlades på nytt dessa tre och 40 ytterligare riksdagsledamöter för att fastställa stadgar för den nya fredsorganisationen.

Enligt Jonasson borde försök göras att bilägga alla tvister mellan länder med hjälp av permanenta skiljedomstolar.

I Seklernas hopp skriver Arnoldson om sin bild av hur världsdelen Europa utvecklats på senare sekel. Han ser de stater som bildats som ”landskap i det stora släktlandet Europa”. Arnoldson tycks beklaga att inte fler delar denna insikt om hur nära de europeiska länderna står varandra. Han vill se ”en närmare sammanlefnad. Underbarare vore icke förvärkligandet av denna idé”. Han söker en förklaring till ”äflandet att uppställa oöverstigliga motsatsförhållanden mellan de europeiska syskonnationerna”.

Motsättningarna mellan de europeiska nationerna menar Arnoldson beror icke uteslutande på ”själfviska intressen eller har sin grund i nationell trångsynthet eller härrör af dessa orsaker i förening. Han tror att det finns en ”bristande insikt angående släktskapsförhållandet och kulturgemenskapen hos Europas folk – ett samarf, som redan i Immanuel Kant förklarade vara en borgen för allmän fred”. ¹⁴

Arnoldson har uppenbarligen stora kunskaper om olika europeiska folk som han vill dela med sig av, inte minst när det gäller ryssarna. De, skriver Arnoldson, ”taga sin kristendom mer på djupet än de andra syskonnationerna. Leo Tolstojs mäktiga inflytande på sina landsmän är ingen tillfällighet. Fred är hans och deras religion. Ingen konstnär har med lefvande framställningar upprört människohjärtat så som ryssen Vassili Verestschagin. Genom honom börjar konsten på detta område tala sanning”.

Ryssarna, skrev Arnoldson 1890, taga sin kristendom mer på djupet än de andra syskonnationerna. Leo Tolstojs mäktiga inflytande på sina landsmän är ingen tillfällighet. Fred är hans och deras religion.

Efter att också ha skrivit om Tyskland, Frankrike och England kommer Arnoldson in på de mindre europeiska nationernas situation. ”Trots … stormaktsförbunden torde med sanning kunna sägas, att de mindre nationernas själfbestämningrätt nu vid sekelskiftet i vida högre grad än någonsin tillförene påkallar världens uppmärksamhet”. Arnoldson kommer in på neutralitetsfrågan: ”Det torde bliva” de mindre nationerna ”en lifsak att stödja varandra inbördes i upprätthållandet af en samfälld neutralitet”.

I umgänget mellan olika nationer menar Arnoldson att en ”broderskapslära” borde råda. ”I själfva verket har nu det råa våldet, kriget såsom sådant, inte särdeles många uppenbara försvarare. Åtminstone gäller väl detta statsmännen och i allmänhet personer med offentligt ansvar. Med en stigande upplysning har den gamla beundran för krigiska äventyr i någon mån börjat vika för en högre uppfattning af mänsklig värdighet.”

Kan kriget utrotas och folken förbrödras? Är drömmar om fred realistiska?

Kan kriget utrotas och folken förbrödras? Är drömmar om fred realistiska? Arnoldson fortsätter: ”Mänsklighetens blodiga häfder vittna mot fredsvännernas sträfvanden och förhoppningar såsom fåfängliga drömmar. Man erkänner gärna, att folken gjort stora framsteg i kultur och humanitet, och några tycka sig häri redan se en evig världsfreds första morgonskimmer. Men å andra sidan tycks erfarenheten sedan årtusenden ständigt jäfva och gäcka alla förutsägelser om krigets utrotande och folkens förbrödring.”

Så långt Arnoldsons tankar i inledningen till Seklernas hopp. Vad kan vi konstatera drygt 100 år och ett otal små och stora krig senare? Jo, bland annat att alla de funderingar som han delar med sig av är lika angelägna nu som då att arbeta vidare med. Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen kan känna sig glad över att just den såväl visionäre som pragmatiske K. P. Arnoldson var den som såg till att föreningen bildades 1883.

Fredens intressen behöver fler starka röster i samhällsdebatt och i regeringar. Det framstår som en självklarhet i denna våldsutsatta värld att fredsministrar med egna departement bör tillsättas.

Makthavare runt om i världen behöver få möjlighet att lära sig hur konflikter ska kunna hanteras utan våld! Ministrar och presidenter utses nu utan att ha gått en enda kurs i fredlig konflikthantering. Inte att undra på att de fattar beslut som leder till krigsförberedelser. Fredsutbildning borde vara obligatorisk för varje ledande politiker. Och eftersom vi ofta inte vet vilka nya politiker som blir ledande med tiden borde de alla få möjlighet att lära om fredsmöjligheter och konstruktiv konflikthantering.

65 små och stora krig förra året! Nog visar detta tragiska förhållande att mer måste göras för att befria mänskligheten från krigens gissel. I den ovannämnda motionen till Svenska Freds kongress förs fram en rad argument för att fredsdepartement bör inrättas. Inte minst bör freds- och konfliktforskningens numera många slutsatser tas tillvara.

Bertha von Suttner, Europas mest uppmärksammade fredsaktivist på sin tid, förordade 1896 bland annat ”internationella skiljedomstolar” och ”fredsdepartementer”. Hon skrev i ett förord till en av Arnoldsons böcker: ”Och för att sådana institutioner ska komma till stånd, måste man leda den allmänna meningen i denna riktning för att övervinna den okunnighet och likgiltighet, som ännu råda gent imot fredsrörelsen”. Fredens intressen behöver fler starka röster i samhällsdebatt och i regeringar. Det framstår som en självklarhet i denna våldsutsatta värld att fredsministrar med egna departement bör tillsättas, såväl i Sverige som andra länder.