Det finns inga avvikande röster i riksdagen mot miljardrullningen till militären. Samtliga riksdagspartier har nu anslutit sig till den upprustningskartell som ska tilldela ytterligare 300 miljarder kronor till försvaret. Men vem talar om klimathotet och bristerna i välfärden, frågar sig Valter Mutt.

En kyrkogårdsliknande frid har sänkt sig över försvars- och säkerhetspolitiken i dagens Sverige, där nästan inga avvikande röster längre hörs. Miljöpartiet, med rötter i freds- och miljörörelsen, har i Försvarsberedningen godkänt en massiv militär upprustning och ställer sig nu även bakom att fram till 2035 tilldela försvaret ytterligare 300 miljarder kronor varav merparten – drygt 82 procent – går till det militära försvaret. Också Vänsterpartiet sväljer motståndslöst miljardrullningen till militären och – i förlängningen – till krigsmaterielföretagen trots att kampen för fred och nedrustning var den utlösande orsaken till att ett parti till vänster om Socialdemokraterna en gång bildades.

De båda partier som tidigare stått nära fredsrörelsen har alltså anslutit sig till den upprustningskartell som idag omfattar riksdagens samtliga åtta partier. Osökt infinner sig frågan om en oppositionslös demokrati verkligen fortfarande kan betecknas som en fullödig demokrati.

Under den senaste tioårsperioden har de årliga anslagen till militären ökat med 318 procent. Våra politiker är emellertid inte nöjda med detta utan vill se ytterligare ökningar, från dagens 143 miljarder till runt 250 miljarder år 2030, och för att klara denna kostnadsexplosion har en enig riksdag beslutat låna 300 miljarder.

Finansminister Svantesson motiverar miljardrullningen till militären med att hon inte vill att våra barn och barnbarn tvingas lära sig ryska. Det är slagordspolitik grundad på en omvärldsanalys beställd och finansierad av inflytelserika särintressen.

Vilken konkret hotbild och vilken kostnadsanalys ligger till grund för så svindlande satsningar? Elisabeth Svantesson, vår moderata finansminister, motiverar miljardrullningen till militären med att hon inte vill att våra barn och barnbarn tvingas lära sig ryska. Yvig slagordspolitik av det slaget kan emellertid inte ersätta nykter sakpolitik där utgiftssiffror går att hänföra till åtgärder föranledda av den faktiska verkligheten och inte till en omvärldsanalys beställd och finansierad av inflytelserika särintressen.

För att finansministerns dystopi om ett framtida Sverige där invånarna tvingas prata ryska ska bli verklighet fordras en rysk invasion och ockupation av vårt land. Den som ropar vargen kommer borde avkrävas ett mått av konkretion och en redogörelse för vad analysen grundas på. Hur skulle Ryssland vars flotta idag i betydande utsträckning ligger på Svarta havets botten kunna transportera hundratusentals soldater över Östersjön? Alltså över ett hav som idag i det närmaste blivit en insjö inom Nato. Att bygga upp den massiva marina kapacitet som en invasion av Sverige skulle kräva vore ett projekt på flera årtionden och erfordrar ekonomiska muskler det relativt fattiga Ryssland, vars BNP är av Italiens storleksordning, knappast besitter.

Att ledande politiker skrämmer upp människor med orealistiska hotbilder är ansvarslöst och dubbelt ansvarslöst blir det när samma politiker underlåter att varna för mer verklighetsnära hot som klimatförändringarna och revorna i välfärden. Denna skeva retorik lägger grunden för en snedvriden resursfördelning där rustningsmiljarderna suger resurser från livsnödvändiga klimatinvesteringar och välfärdssatsningar. Visst bör vi ha ett rimligt starkt militärt försvar men den ”överrustning” som nu pågår i Sverige och andra europeiska länder ter sig mer som ett resultat av framgångsrik lobbying från krigsmaterielföretagen än som en följd av överhängande hot mot vår säkerhet.

Att ledande politiker skrämmer upp människor med orealistiska hotbilder är ansvarslöst och dubbelt ansvarslöst blir det när samma politiker underlåter att varna för mer verklighetsnära hot som klimatförändringarna och revorna i välfärden.

Den ryska krigsmakten har efter drygt tre års krig inte visat den slagkraft som den tidigare tillskrivits, till oerhörda förluster i manskap och materiel har de ryska stridskrafterna bara lyckats erövra en knapp femtedel av Ukraina. Lågt motiverade och dåligt ledda soldater har jämte utbredd korruption av allt att döma vingklippt betydande delar av den slagkraft som Ryssland besitter på pappret och det faller på sin egen orimlighet att så maskstungna stridskrafter skulle ha kapacitet att invadera – än mindre ockupera – länder inom EU.

De europeiska Natoländerna satsar enligt fredsforskningsinstitutet SIPRI sammantaget drygt tre gånger mer på försvaret än vad Ryssland förmår och det framstår inte som självklart att en utökning av detta övertag till fyra eller fem gånger mer utgör optimal resursallokering. Merparten av de ökade försvarsanslagen skulle sannolikt göra större säkerhetspolitisk nytta i form av kraftfulla klimatinvesteringar och resurssättning av alltmer anorektiska välfärdssystem. Samhällen starka nog att hantera utmaningar som klimatförändringar och pandemier och där invånarna åtnjuter grundläggande trygghet minskar sårbarheten för utländska påverkansoperationer och förhoppningsvis på sikt även stödet för demagoger.

Den tyska säkerhetspolisen BND har i samarbete med det världsledande klimatforskningsinstitutet PIK i Potsdam, där Johan Rockström är chef, nyligen gett ut en rapport med fokus på de säkerhetspolitiska följderna av den globala uppvärmningen. Rapporten prognosticerar att med nuvarande otillräckliga klimatåtgärder så får vi vid sekelskiftet räkna med minst 2,7 graders uppvärmning. Betydande delar av planeten kommer enligt rapporten att drabbas av brist på vatten och odlingsbar mark, vilket är starkt konfliktdrivande och riskerar att leda till krig inom och mellan länder och ge upphov till väldiga flyktingvågor.¹

Det är högt på tiden att vi börjar betrakta klimatförändringarna som vår tids största säkerhetspolitiska utmaning och att vi låter denna insikt styra resursallokeringen. Siffrorna i statsbudgeten för 2025 känns närmast surrealistiska, militären tilldelas där 143 miljarder och miljön 19 miljarder.

Och lika surrealistiskt känns det att se hur Natoländernas ledare fårskockslikt går med på att höja sina länders försvarsbudgetar från 2 till 5 procent av BNP, en helt godtycklig siffra påhittad av en halsstarrig amerikansk president. Heder åt Pedro Sánchez, Spaniens socialistledare och tillika premiärminister, som vågat frondera mot denna kollektiva dumhet och slagit fast att en sådan chockhöjning är oförenlig med bevarandet av Spaniens välfärdssystem.²