Svenska museer är dåliga, menade museiexperten Irmak Mertens i Parabol nr 2/25. De är de inte alls, svarade antikvarien Daniel Sahlén i Parabol nr 5/25. Men det går över huvud taget inte att säga om ett museum är bra eller dåligt, menar arkeologen Nils Harnesk – inte ens en expert kan vara annat än en vanlig museibesökare.

Jag är utbildad arkeolog. Jag jobbade som grävande arkeolog i tio år. Arkeologi handlar i grund och botten om en nyfikenhet på forna tiders människor, deras samhällen, liv, kultur och trosföreställningar.
Det är en tvärvetenskaplig disciplin, det teoretiska ramverket lånas in från andra discipliner beroende på vilket material, ämne, geografiskt område eller tidsperiod du studerar. Naturvetenskapliga analyser som olika typer av isotopanalyser eller aDNA har tillkommit medan andra, som kol-14-metoden för dateringar bara blivit bättre och billigare att genomföra med tiden. Detta varvas med andra metoder som osteologi, miljöarkeologi, geologi och för den delen AI och annan kraftfull dataanalys.

Trots att vi har bättre verktyg än någonsin tidigare i arkeologins historia måste man som arkeolog alltid vara ödmjuk inför det faktum att de tolkningar vi gör är just det. Tolkningar. Vi gör kvalificerade gissningar utifrån ett begränsat fyndmaterial. En arkeologisk undersökning om några år kan omkullkasta årtionden av vetenskapligt arbete och antaganden.

Att utbilda sig till arkeolog är att lära sig en ödmjukhet inför hur lite vi faktiskt vet, hur lite av det vi vet vi faktiskt vet med säkerhet och hur otroligt mycket det finns kvar att lära sig och upptäcka om de människor, kulturer och samhällen som föregått oss. Man lär sig att ständigt ifrågasätta sina egna förkunskaper, antaganden och tolkningar. Som arkeolog är det svårt, för inte säga omöjligt, att säga att ”såhär var det”. Än mindre ger vi oss in i att värdera något som bra eller dåligt.

Det jag, eller någon annan arkeolog, kan göra är att beskriva det vi vet idag, vad som är mer sannolikt än något annat, vad vi inte kan svara på om det saknas vetenskapliga resultat att ta spjärn emot och att arkeologi är en ständigt pågående process. Det är kanske tråkigt, särskilt i tider där allt oftast har en tendens att dras mot det definitiva, svart eller vitt. Antingen, eller.

Det är den ödmjukheten som gör att jag rycker till inför den debatt som inleddes med Irmak Mertens essä under rubriken ”Varför är svenska museer så dåliga?”

Jag vet att det inte är Mertens själv som valt rubriken men ändå, för att kunna säga att något är bra eller dåligt så måste det ju också finnas någon som har fastställt vad ett bra museum respektive ett dåligt museum är. Vad som är ett bra museibesök liksom vad som kvalificerar sig som ett dåligt. Något sådant universellt bedömningsunderlag existerar inte. Det vore omöjligt. Varför då?

För att kunna säga att något är bra eller dåligt så måste det ju också finnas någon som har fastställt vad ett bra museum respektive ett dåligt museum är. Något sådant universellt bedömningsunderlag existerar inte. Det vore omöjligt.

Jo, för att det finns lika många museiupplevelser som det finns museibesökare. Vi har alla olika intressen, förväntningar och krav när vi går på ett museum.

Mertens må vara forskare men likväl är hon ändå bara en av alla besökare. För som hon skriver i sin text ”Men hur är det med Vikingamuseet i Stockholm? En charmig plats med vänliga guider och en rolig tur som väntar i slutet – perfekt för barn.” Ja, det är nog helt perfekt att åka dit med barn. Mina barn hade nog älskat Vikingamuseet.

Sen beklagar hon sig över att hon fick dröja sig kvar i timmar för att läsa all text. Hon avslutar med: ”Det här är inte vad jag söker på ett museum: ett besök ska fördjupa en i samlingen, inte överväldiga en med text.” Det är en åsikt, en uppfattning, en bestämd uppfattning, vilket Mertens har helt rätt till, men den är inte allmängiltig för oss alla andra.

För samtidigt finns det besökare som bara älskar att fördjupa sig i text. De där riktiga historienördarna som vill veta alla detaljer om en händelse eller skeende i historien.

Hennes essä blir en tendentiös argumentation där bilden sätts av att alla museer i Sverige är på ett visst sätt och följer samma mall. Där hennes besök på ett fåtal museer blir lösryckta exempel som bekräftar hennes tes om vad ett bra museibesök består av. Det goda exemplet, Gamla Uppsala museum, bekräftar i sin tur hennes personliga uppfattning om vad ett ”bra” museum ska vara. Detta domslut tycker hon sig kunna göra efter att ha bott i Sverige i knappt ett år.

Hennes essä blir en tendentiös argumentation där bilden sätts av att alla museer i Sverige är på ett visst sätt och följer samma mall. Detta domslut tycker hon sig kunna göra efter att ha bott i Sverige i knappt ett år.

Hon intar ett dömande von-oben-perspektiv som jag stör mig på. För vad som är bra för en besökare kan vara dåligt för någon annan. Vad mina barn älskar med ett museibesök är garanterat inte samma sak som Irmak Mertens eller för min egen del heller. Det kanske finns de som älskar QR-koder? Och förresten, hade hon missat att Vikingamuseet erbjuder audioguide på tio språk? Däribland engelska?

Det är lite som om jag skulle skriva en lång essä under rubriken ”Varför är turkiska museer så dåliga?” baserat på mitt enda besök vid Istanbuls motsvarighet till Armémuseum. I en av utställningarna så förnekades folkmordet på armenierna, kallade armenier för förrädare och beskrev att de mer eller mindre fick skylla sig själva. I utställningen skrevs det rakt ut att ”påståendena om folkmord var ogrundade”.

Det är lite som om jag skulle skriva en lång essä under rubriken ”Varför är turkiska museer så dåliga?” baserat på mitt enda besök vid Istanbuls motsvarighet till Armémuseum. I en av utställningarna så förnekades folkmordet på armenierna. Förnekar alla museer i Turkiet folkmordet?

Förnekar alla museer i Turkiet folkmordet? Kanske, jag vet inte. Men det skulle aldrig falla mig in att påstå det eller sätta mig till doms över alla turkiska museer baserat på ett fåtal museibesök. Och alldeles oavsett så var museibesöket i övrigt helt fantastiskt för den som är intresserad av militärhistoria som jag.

Som arkeolog ogillar jag resonemang som försöker bekräfta en förutfattad mening, försöker klistra på en önskad bild över verkligheten genom att dra generella slutsatser utifrån ett marginellt underlag. Om jag redan tror mig veta sanningen så kommer jag såklart att hitta argument för det. Som arkeolog är det bland det värsta du kan göra. Tankarna går till de så kallade arkeologer som med bibeln i hand gick ut i verkliga världen och önskade bekräfta de bibliska berättelserna. De hade facit i hand, deras utgrävningar handlade bara om att fabricera bevis för att deras sanning stämde. Vill man driva en övertygelse och argumentera för den så bör man nog hellre bli partipolitiskt aktiv.

Med Mertens inställning så ignorerar man den mångfald av uppfattningar, åsikter och intressen som finns hos besökare och den mångfald av museer som finns i vårt land. Sveriges museer, branschorganisation för stora och små museer i hela Sverige, samlar 230 medlemmar. 230 museer. Då är det ändå inte alla museer i Sverige, det finns många fler. Mertens har besökt fyra av dem. Ja, hon säger att hon besökt fler än så, men nämner inte vilka. Bara för att man har disputerat och har förmågan och möjligheten att uttrycka sin åsikt med vackra och komplicerade ord betyder det inte att ens åsikt är värd mer än någon av de andra miljontals besökarna vid Sveriges olika museer.

Bara för att man har disputerat och har förmågan och möjligheten att uttrycka sin åsikt med vackra och komplicerade ord betyder det inte att ens åsikt är värd mer än någon av de andra miljontals besökarna vid Sveriges olika museer.

Sen tror jag också Mertens missat vad de svenska museernas grundläggande uppdrag är. Museer är till sin kärna kunskapsinstitutioner precis som de universitet hon verkar vid. I Sverige så formuleras alla offentliga museers uppdrag i Museilagen.¹ Ett museum definieras i lagen som ”en institution som är öppen för allmänheten och som förvärvar, bevarar, undersöker, förmedlar och ställer ut materiella och immateriella vittnesbörd om människan och människans omvärld”.
Vidare beskrivs museernas ändamål som att ”utifrån sitt ämnesområde bidra till samhället och dess utveckling genom att främja kunskap, kulturupplevelser och fri åsiktsbildning”.
En annan paragraf säger såhär ”ett museum ska bidra till forskning och annan kunskapsuppbyggnad, bland annat genom att ha hög kompetens inom sitt ämnesområde”.

Kunskapsuppbyggnaden är central. Kunskapsförmedling likaså. Hur den kunskapen förmedlas kan man ha åsikter om, för mycket text, för lite text, för få föremål, för många föremål, för många QR-koder eller för få QR-koder. Men åsikterna om det är just åsikter som jag tidigare nämnt, en värdering. Inte fakta.
Förutsättningarna mellan museerna i Sverige skiljer sig också mycket åt, även vad museerna prioriterar.

Vad gäller det senare så är det precis så det ska vara, museilagen ger varje museum ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll. Ett statligt museum har helt andra ekonomiska och personella förutsättningar än ett litet kommunalt museum. Uppdraget för Historiska museet skiljer sig väsentligt från det som Piteå museum har. Det tror jag nog att de allra flesta förstår. Om man bemödat sig det minsta att sätta sig in i hur museisektorn i Sverige ser ut.

Om jag går till min egen vardag så arbetar jag på ett länsmuseum i likhet med Daniel Sahlén som skrev den första repliken på Mertens essä med rubriken ”Svenska museer är inte så dåliga”. Norrbottens museums uppdrag är avgränsat till Norrbottens län vilket är fullt tillräckligt, vi har en fjärdedel av Sveriges totala yta att arbeta med. Vi är en regional verksamhet. Vi får vår finansiering i det närmaste helt från regionens invånare, vår primära uppdragsgivare är norrbottningarna. Vi ska bedriva kunskapsuppbyggnad och forskning om Norrbottens och norra Sveriges förhistoria och förmedla den kunskapen till våra medborgare vare sig det är genom utställningar, föredrag, utgivning, pedagogik eller andra former och samarbeten.

För oss är det viktigare att förmedla våra utställningar och programverksamhet på de nationella minoritetsspråken, främst nordsamiska och meänkieli, än att vi tillgängliggör det på engelska eller något annat internationellt språk. Vår del av Sverige har länge präglats av marginalisering, fördomar och har under århundraden fått finna sig i att existera som en periferi av vårt land.

För oss är det viktigare att förmedla våra utställningar och programverksamhet på de nationella minoritetsspråken, främst nordsamiska och meänkieli, än att vi tillgängliggör det på engelska eller något annat internationellt språk.

Vi verkar i en del av Sverige som länge saknade historia. Som förnekades den. En region där delar av befolkningen utsattes för försvenskningspolitik och rasbiologi. Där arkeologisk och historisk forskning, på grund av en kolonial politik, inleddes sent i relation till södra Sverige. Där vattenkraft, gruvbrytning och skogsbruk hunnit förstöra mängder av fornlämningar och omöjliggjort forskning om vår gemensamma historia. Därför blir kunskapsuppbyggnad och forskning en viktig prioritering för vårt museum.
Ta bara vårt läns namn Norrbotten. ”Norra botten”, det syftar på den inre delen av den vik som idag heter Bottenviken. Det är ett namn som sattes av den svenska kungamakten på den region vi idag lever i. Maktens namn när den söderifrån blickade norrut och började införliva detta område med den svenska riksbildningen under 1300-tal.

Mertens får ursäkta, men för oss är det helt enkelt viktigare att ge den befolkningen som lever här tillbaka sin historia än att vända oss till turister och behaga dem även fast vi för den delen brukar ha engelska texter i våra utställningar också.

Som min kollega Daniel Sahlén konstaterade i sitt debattinlägg så åtnjuter de svenska museerna högt förtroende bland svenskarna. För mig är det ett kvitto, tillsammans med de 19,4 miljoner besök som gjordes vid Sveriges museer förra året, på att vi faktiskt gör ett rätt så bra jobb.²

Om jag ska ge Mertens något så är det att hennes essä lett till den här debatten. Ett av Sveriges kulturpolitiska mål att kulturarvet ska bevaras, användas och utvecklas. Mertens inlägg tolkar jag välvilligt som en strävan till det senare.