Säg terrorist, och tidigare omöjliga åtgärder blir plötsligt möjliga. Men finns det egentligen någon definition av terrorism? Hur kommer det sig att fredliga grupper hamnar på terrorlistan, medan Saudiarabien inte gör det trots stöd till al-Qaida? Johannes Nilsson frågar sig vilka de verkliga terroristerna är.

I Dagens Nyheter den 11/8 diskuterar filosofiprofessorn Martin Gustafsson ”terrorismens cyniska logik”. Genom ”ett fullständigt vedervärdigt dåd”, skriver han, driver terroristerna sina fiender till att visa ”dess riktiga ansikten” och blotta sin dubbelmoral.¹ Det var detta som inträffade efter den 11 september då USA:s dåvarande president George W Bush förklarade krig mot ”terrorismen” och detsamma ser vi nu hända i Gaza, då Hamas fått den israeliska regeringen att ”tappa besinningen”.

Gustafssons terrorlogik förutsätter att det utan undantag är terroristerna som är den aggressiva parten, medan de västerländska regeringarna å sin sida endast reagerar på terrorns vedervärdiga dåd. Men vad menas egentligen med terrorism? Vem sätter stämpeln?

Gustafssons terrorlogik förutsätter att det utan undantag är ”terroristerna” som är den aggressiva parten, medan de västerländska regeringarna å sin sida endast reagerar på terrorns ”vedervärdiga dåd”. Men vad menas egentligen med terrorism? Vem sätter stämpeln? Och hur används denna stämpel i det politiska spelet?

Elizabeth Beavers, biträdande professor i juridik på Delaware Law School och specialist på antiterroristlagar, ger ett koncist svar: ”[terrorism] är våld som vi tycker är dåligt och vi tycker att våld är dåligt när människor som vi inte stöder gör det och vi tycker att våld är bra när människor vi stöder gör det.”²

Om man förstår terrorism på det här sättet så träder vår närhistoria fram i annan dager.

Allt sedan den 11 september 2001 då Bush förklarade krig mot terrorismen har detta begrepp blivit ett ohyggligt effektivt politiskt vapen som USA och dess lydstater tillgripit – inte för att förhindra och få ett slut på terrorism, utan för att själva utfärda och rättfärdiga den. För USA har detta gjorts i syfte att befästa och expandera sin globala dominans, militarisera sitt polisväsende och godtyckligt reglera yttrandefriheten som vi nu ser hända under Trumpadministrationen. Under 2021-2023 bedrev de antiterrorist-operationer i 78 länder.

Allt sedan den 11 september 2001 då Bush förklarade krig mot terrorismen har detta begrepp blivit ett ohyggligt effektivt politiskt vapen som USA och dess lydstater tillgripit – inte för att förhindra och få ett slut på terrorism, utan för att själva utfärda och rättfärdiga den.

I krigen som följt på 11 september har uppemot 940 000 människor dödats av direkt krigsvåld och 3,6-3,8 miljoner människor har dött indirekt av krigens konsekvenser, som förstörelse av ekonomier, sjukvårdssystem, infrastruktur och klimat, vilket ger en total dödssiffra på ungefär 4,5 miljoner människor.³ 34 miljarder dollar har lagts på militär utrustning till lokala polismyndigheter.⁴ Regeringen använder terroriststämpeln för att kriminalisera finansiering av NGO:s, däribland den största muslimska välgörenhetsorganisationen i USA, och från antiterroristlagens breda och extremt flexibla användningsområde hämtar Trump befogenheter för att arrestera fredliga och inom alla andra juridiska ramverk lagliga demonstranter.⁵

Stöd till fredliga palestinska befrielserörelser eller protester mot den amerikanska sponsringen av den israeliska militären kan, genom den porösa terminologi som formulerar en sådan lag, utan svårigheter bedömas som terroraktiviteter eftersom ”such activism provides ’services’ to Hamas in the form of public relations or propaganda”, där ”stöd” i princip kan innebära allt från ett plakat med texten ”Free Palestine” på till ett glas vatten. Och om man visar ett sådant ”stöd” till Hamas betyder det att man riskerar fängelse eller förvisas ut ur landet om man är utländsk student.⁶ I praktiken har den amerikanska antiterroristlagen alltså gjort det möjligt att kriminalisera åsikten att vara emot folkmord.

I krigen som följt på 11 september har uppemot 940 000 människor dödats av direkt krigsvåld och 3,6-3,8 miljoner människor har dött indirekt av krigens konsekvenser, som förstörelse av ekonomier, sjukvårdssystem, infrastruktur och klimat, vilket ger en total dödssiffra på ungefär 4,5 miljoner människor.

Den israeliska regeringen använder ständigt terrorstämpeln som politiskt vapen. För drygt två veckor sedan mördades sex journalister i Gaza. En utav dem var Al Jazeera korrespondenten Anas al-Sharif. al-Sharif hade tidigare anklagats av Israel för att ha ”varit ledare för en terroristcell inom Hamas”.⁷ Det var anklagelser som Israel aldrig behövde legitimera med bevis för att få sin önskade effekt. Så fort anklagelserna hade gjorts så var misstänkliggörandet fullbordat och de förmildrande omständigheterna kring den riktade attacken mot journalisterna riskerar att etablera sig i det allmänna medvetandet.

Men så länge anklagelser av den här sorten saknar grund, vilket Al Jazeera kraftigt understrukit, och inga bevis framlagts åt offentligheten för att bedöma, så måste de betraktas som irrelevanta för varje människa som önskar agera enligt rättssäkra normer och undvika att erbjuda sina tjänster åt israelisk propaganda. En sådan önskan hyser som bekant inte Sveriges biståndsminister Benjamin Dousa, då han drog in regeringens stöd till UNRWA för att Israel anklagat, återigen utan att framlägga bevis, vissa av deras anställda för att vara medlemmar i Hamas militära gren.

Grundlösa terroristanklagelser måste betraktas som irrelevanta för varje människa som önskar agera enligt rättssäkra normer. En sådan önskan hyser som bekant inte Sveriges biståndsminister Benjamin Dousa, då han drog in regeringens stöd till UNRWA för att Israel anklagat dem, återigen utan att framlägga bevis, för att hysa Hamasmedlemmar.

Terroranklagelser utan grund som dem mot al-Sharif och UNRWA är en välbeprövad israelisk strategi sedan flera årtionden. Josh Paul, före detta chef inom det amerikanska utrikesdepartementet, redogjorde i tankesmedjan Responsible Statecraft i maj hur Israel använt grundlösa terror- och brottsanklagelser för att uppnå politiska mål. 2008 hade Paul i uppdrag från USSC (en myndighet under utrikesdepartementet som bland annat verkar som inofficiell medlare mellan palestinska och israeliska säkerhetsmyndigheter) att undersöka det så kallade ”svängdörrsproblemet” med det palestinska säkerhetssystemet.

Det påstådda problemet bestod i att den palestinska säkerhetsmyndigheten för lättvindigt släppte fångar fria som Israel misstänkte var terrorister. Som följd härav vägrade Israel tillmötesgå sin del i dem pågående förhandlingarna, som sade att de skulle minska antalet checkpoints och IDF:s närvaro på Västbanken. Studien som Paul ledde och som offentliggjorts först nu, då artikeln i Responsible Statecraft skrevs i mitten av maj, fick titeln ”The Jenin Revolving Door Report”. Även om studien genomfördes 2008 var några av upptäckterna som gjordes ytterst relevanta idag, menar Paul och fortsätter:

[…] given the allegations that led to the report and the parallel pattern we see today of Israel making accusations of terrorism against individuals and organizations it views as adversaries, complaining when these accusations are not acted upon in a manner that Israel finds sufficient, and then leveraging its allegations and complaints as a part of a public relations strategy.⁸

Rapporten visade hur tunt underbyggda de israeliska skälen var för att anse sig ha rätt att gripa palestinier. Israel gav den palestinska säkerhetsmyndigheten listor på personer som de av olika anledningar krävde få arrestera, förhöra eller utfärda andra säkerhetsåtgärder mot. Listorna sakande bevis för majoriteten av anklagelserna, de var dåligt uppdaterade, innehöll felaktigheter och namngav i vissa fall personer som inte längre var vid liv. Paul skriver i rapporten att Israel vägrade att understödja anklagelserna med information med förklaringen att den kom från känsliga underrättelsekällor. Men, tillägger han, information från underrättelser är inget bevis i sig och är dessutom ofta felaktig.

2022 lyckades Israel stänga ner sex människorätts-organisationer genom att anklaga dem för att agera som front för PFLP. Väst bröt med organisationerna, för att ett par månader senare diskret återuppta banden när man insåg att Israel inte kunde ge några bevis.

Paul ger ytterligare ett exempel på den effekt som dessa strategier visat sig ha. 2022 lyckades Israel stänga ner sex människorättsorganisationer genom att anklaga dem för att agera som front för Folkfronten för Palestinas befrielse (PFLP). Den israeliska regeringen plundrade en utav dessa organisationer (DCIP) en dag efter det att USA hade informerat Israel om att DCIP:s rapport om att en våldtäkt på ett barn ägt rum inuti ett israeliskt fångläger var trovärdig. Många västerländska regeringar klippte därmed alla sina band till organisationerna, för att ett par månader senare diskret återuppta dem när man insåg att Israel inte kunde ge några bevis för anklagelserna.⁹

Vi ser nu något liknande hända även i Europa, där terrorstämpeln används för att begränsa yttrandefriheten och stänga ner fredliga demonstrationer. Lördagen den 9 augusti fängslades 466 brittiska aktivister i centrala London. De protesterade mot folkmordet i Gaza samtidigt som de gav sitt stöd åt organisationen Palestine Action. Det var på grund av detta stöd som de greps. Palestine Action är ett brittiskt nätverk som försöker påverka den politiska passiviteten kring kriget i Gaza genom direkt aktion. I juni uppmärksammades de för att ha brutit sig in på en militäranläggning och sprejat ned två stridsflygplan med röd färg. Skadegörelsen kostade 7 miljoner pund. Ett par dagar därefter förbjöds organisationen under Terrorist act 2000, en antiterroristlag som bland annat kan ge brittiska medborgare upp till 14 års fängelse om de är medlemmar eller stöder en sådan förbjuden organisation.¹⁰

När den brittiska regeringen ombads motivera kriminaliseringen av Palestine Action har svaren varit karaktäristiskt ospecifika.

När den brittiska regeringen ombads motivera kriminaliseringen av Palestine Action har svaren varit karaktäristiskt ospecifika. Inrikesminister Yvette Cooper sade: ”Många vet inte mycket om gruppen, men våra bedömningar är tydliga: den här gruppen ägnar sig inte åt icke-våld. Brittisk säkerhet måste ghå först.”¹¹ Men varför organisationen skulle kunna betraktas som annat än icke-våldsam går hon inte in på. Sacha Deshmukh, chef för Amnesty International i Storbritannien, reagerade på godtyckligheten i gripandena. Han kritiserade lagens vaghet och hotet han anser en sådan vaghet utgör mot den brittiska yttrandefriheten: “Vi har länge kritiserat brittisk terrorlagstiftning för att vara alltför vag och bred, vilket utgör ett hot mot yttrandefriheten. Dessa häktningar visar att vår oro var befogad.”¹² Den brittiska antiterroristlagen antog sin nuvarande form under 90-talets senare hälft för att framförallt komma åt militanta grupper som IRA och al-Qaida, vilka huvudsakligen verkade utomlands. Hur man idag använder sig av lagen skiljer sig alltså på ett mycket oroande sätt från hur den i början var tänkt att fungera.

Låt oss här återgå till Beavers definition av terrorism: en terrorist är den som använder våld som man själv inte stöder.

Låt oss här återgå till Beavers definition av terrorism: en terrorist är den som använder våld som man själv inte stöder. På ett annat ställe utvecklar Beavers detta på följande sätt:

[…] ”terrorism” är inte en universell juridisk term som man objektivt kan åberopa för att göra försvarbara listor över människor som ska utarmas, deporteras, fängslas eller på annat sätt straffas. Inte heller kan den definieras universellt så länge som det existerar olika perspektiv på makt- och rättvisekamper där de inblandade kan tillgripa våld. Frågor om imperialism, kolonialism och etnicitet understryker dessa perspektiv.¹³

Det finns alltså inga universella juridiska ramverk att hänvisa till för att fastslå vem som är en ”terrorist”. Vad begreppet fylls med för innehåll beror på vem som sitter på makten och vilka konflikter som för tillfället styr maktens intresse.

Det finns alltså inga universella juridiska ramverk att hänvisa till för att fastslå vem som är terrorist. Vad begreppet fylls med för innehåll beror på vem som sitter på makten och vilka konflikter som för tillfället styr maktens intresse.

När Martin Gustafsson skriver i DN om ”terrorismens cyniska logik” så gör han det med övertygelsen om att DN:s läsare är överens om vem terroristen är och det där universella juridiska ramverket faktiskt existerade. Men så är helt enkelt inte fallet.

Beakta till exempel det faktum att Nelson Mandela fram till 2008, 14 år efter att han blev Sydafrikas president, förbjöds inresa till USA eftersom ANC ännu klassificerades som terrororganisation. 1979 stod Irak på de amerikanska terrorlistorna, endast för att 1982 strykas därifrån inte på grund av att deras finansiering av politiskt våld upphörde utan för att USA ville bidra med militärt stöd i deras krig mot Iran.¹³

Dokument som offentliggjordes förra året har visat att Saudiarabien gav både logiskt och finansiellt stöd till al-Qaida under förberedelserna av 11 september. Trots detta har den saudiska regimen aldrig återfunnits på någon amerikansk terrorlista. Istället har de mottagit enorm tillförsel av amerikanska vapen.¹⁴