Det som en gång var mänskliga rättigheter förvandlas i rasande takt till konsumtionsvaror. Ojämlikheten skenar och vanligtvis föreslås omfördelning av snedfördelade resurser som lösning. Men det räcker inte, skriver Mikael Stigendal, som reder ut vilka processer som lett fram till dagens läge.

Ojämlikheten orsakar mycket elände. Det har bland annat forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett visat under flera decennier. Pickett sammanfattade nyligen resultatet av deras forskning: “Från växande problem med psykisk hälsa och social isolering till högre brottslighet och sämre fysisk hälsa sliter ojämlikheten sönder den sociala väven. Den urholkar förtroendet, minskar den sociala rörligheten och underblåser uppfattningar om orättvisa.”¹ Trots detta fortsätter ojämlikheten att öka, enligt till exempel Oxfam, och i snabbare takt än tidigare.² Det är hög tid att göra något åt det. Men vad?

Rikedomen har snedfördelats och nu måste den omfördelas. Men räcker det? Det tror inte jag. Omfördelning lindrar effekterna av ojämlikheten men tacklar inte dess orsaker.

Pickett föreslår att ojämlikheten ska tacklas ”genom att införa progressiv beskattning, utöka det sociala skyddet och främja hälsosamma försörjningsmöjligheter.” Omfördelning, alltså. Det är ett vanligt förslag, i en eller annan form. Rikedomen har snedfördelats och nu måste den omfördelas. Men räcker det? Det tror inte jag. Förslagen om omfördelning lindrar måhända effekterna av ojämlikheten men tacklar inte dess orsaker och så länge orsakerna kvarstår lär även ojämlikheten göra det. Ska vi råda bot på ojämlikheten måste dess orsaker tacklas. Men vilka är de?

Det beror på vad man menar med ojämlikhet, det vill säga: hur det definieras. I den offentliga debatten brukar det vanligtvis gälla kvantitativa skillnader i inkomster eller tillgångar. De har blivit större och då tycks det per automatik ha uppstått ojämlikhet. Men alla skillnader behöver inte vara dåliga. Vi försvarar skillnader när vi säger att vi är för det mångkulturella samhället exempelvis. Uppenbarligen finns det både goda och dåliga skillnader. Vilken är skillnaden mellan dessa skillnader? Vad är det som gör ojämlikheten så speciell? Och hur stora måste skillnaderna vara för att det ska kunna kallas ojämlikhet? Kan vi inte ringa in det blir det svårt att fastställa orsakerna och ännu svårare att göra nåt åt dem.

Alla skillnader behöver inte vara dåliga. Vi försvarar skillnader när vi säger att vi är för det mångkulturella samhället exempelvis. Uppenbarligen finns det både goda och dåliga skillnader. Vilken är skillnaden mellan dessa skillnader? Vad är det som gör ojämlikheten så speciell?

En skarpare definition är den som härstammar från Amartya Sen och som bygger på skillnader i möjligheter att utöva de mänskliga rättigheterna.³ I den utsträckning människor inte har de resurser respektive inte kan göra eller välja det som krävs för att utöva sina mänskliga rättigheter tillhör de ojämlikhetens förlorarsida. En ökande ojämlikhet innebär således per definition att allt fler inte kan tillgodose sina mänskliga rättigheter. De mänskliga rättigheterna kan också kallas rättighetsbaserade behov eftersom det gäller mänskliga behov som alla ska ha rätt att kunna tillgodose. Vad det innebär kan man sluta sig till genom att läsa grundlagen, där de mänskliga rättigheterna finns inskrivna.

I den första av Sveriges fyra grundlagar, Regeringsformen, står det att bland annat arbete, bostad och utbildning ska vara rättigheter. Behoven av dessa är alltså rättighetsbaserade. Det är en rättighet att få dem tillgodosedda. Hur de ska tillgodoses och med vad står det dock inte så mycket om i grundlagen men väl i andra lagar. I till exempel Skollagen står det vad man ska få lära sig i skolan.

Det som tillgodoser behoven kan med ett gemensamt begrepp kallas bruksvärden. Det kan till exempel gälla de kvaliteter som måste vara uppfyllda för att en byggnad med golv, väggar och tak ska få kallas bostad. Dessa bruksvärden kan därmed sägas vara rättighetsgaranterade. Det har traditionellt sett varit välfärdsstatens uppgift att producera dem, till exempel vård, skola och omsorg. Det har då skett i syfte att tillgodose framför allt de rättighetsbaserade behoven.

Allt färre har råd med en bostad. Den som inte har råd kan inte heller tillgodose de behov som enligt Regeringsformen ska vara rättigheter.

Denna produktion kan därmed sägas vara behovsdriven. Bruksvärde är ett klassiskt begrepp som lever kvar inom hyresförhandlingarna och som kan hjälpa oss att förstå innebörden och omfattningen av problemen med ojämlikheten. Utmärkande för ojämlikhetens förlorare är en bristfällig tillgång till rättighetsgaranterade bruksvärden, det som till exempel en bostad ska ha.

Det har nämligen blivit allt vanligare att de bruksvärden som ska vara rättighetsgaranterade kräver ekonomiska resurser för att man ska få tillgång till dem. På grund av privatiseringar och utvidgningen av det som kallas vinster i välfärden måste dessa bruksvärden köpas eftersom de har gjorts till varor. Med ett annat ord har de varufierats. Tillgodoseendet av rättighetsbaserade behov har blivit beroende av köpkraften och måste efterfrågas på marknaden. Den som inte har råd med det kan inte heller tillgodose de behov som enligt Regeringsformen ska vara rättigheter. Och råd med till exempel en bostad är det allt fler som inte har. Det har på så sätt uppstått en barriär mellan rättighetsbaserade behov och rättighetsgaranterade bruksvärden.

Men för den som läser Regeringsformen kan det ändå tändas ett hopp. Där står att rätten till ovanstående rättigheter ska tryggas av det allmänna. Men i själva verket har staten tvärtom blivit en starkt bidragande orsak till den ökande ojämlikheten, enligt en annan rapport från Oxfam.⁴ På 4 år har Sverige rasat 14 placeringar i det globala jämlikhetsindexet ”Commitment to Reducing Inequality Index” till plats 24. Det är särskilt skattepolitiken som gör allt fler till ojämlikhetens förlorare eftersom de mycket omfattande avdragen är beroende av storleken på inkomsterna samtidigt som bidragen i socialförsäkringssystemet har skurits ned, i både relativa och absoluta tal. Därmed har politikerna sänkt barriären för vinnarsidan mellan rättighetsbaserade behov och rättighetsgaranterade bruksvärden och höjt den för förlorarsidan.

Nedskärningar har gjort det svårt att upprätthålla kvaliteten på den välfärd som förlorarna fortfarande har tillgång till. Det behöver inte bekymra vinnarna tack vare den växande floran av varufierade alternativ, som förlorarna inte har råd med.

Dessutom har nedskärningar i regioner och kommuner gjort det svårt att upprätthålla kvaliteten på den välfärd som förlorarna fortfarande har tillgång till. Det behöver inte bekymra vinnarna så mycket tack vare den växande floran av varufierade alternativ, det som förlorarna inte har råd med. För ojämlikhetens vinnare har de rättighetsgaranterade bruksvärdena därmed blivit lättillgängligare och fått högre kvalitet, bland annat tack vare privata sjukvårdsförsäkringar, subventionerade av staten.⁵

För förlorarna har de omvänt blivit svårtillgängligare och kvaliteten på dessa kvarvarande offentliga tjänster har försämrats.⁶ Det har till exempel byggts alldeles för lite bostäder som människor med små resurser har råd med. Alternativet kan bli trångboddhet, andrahandsuthyrning eller kanske hemlöshet.

Ett annat exempel är den avreglerade apoteksmarknaden. Elinor Odenberg skriver att ”statlig subventionering kombinerat med läkemedelsindustrins oligopol (i somliga fall monopol) och patentlagstiftningen gör sammantaget att läkemedelsföretagen har goda möjligheter att ta ut överpriser utan att straffas för det”.⁷ När nu taket har höjts för hur mycket läkemedel som måste bekostas ur egen ficka, bland annat genom höjningen av högkostnadsskyddet, kommer många inte att ha råd med att tillgodose de behov som enligt Regeringsformen ska vara rättighetsbaserade.

Konsekvenserna av ojämlikheten är dock fler än så. Den har gjort att skillnaden mellan retorik och praktik har ökat. De högstämda målen står ju kvar i till exempel grundlagen eller socialtjänstlagens portalparagraf men uppfylls allt sämre i praktiken. Det kan nog få allt fler att tappa tron på den liberala demokratin.

När nu taket har höjts för hur mycket läkemedel som måste bekostas ur egen ficka, bland annat genom höjningen av högkostnadsskyddet, kommer många inte att ha råd med att tillgodose de behov som enligt Regeringsformen ska vara rättighetsbaserade.

En annan konsekvens är att utbudet av dessa bruksvärden inriktas på att möta vinnarnas efterfrågan, inte allmänhetens behov. Det får betydelse för vad som produceras. Bruksvärden som särskilt förlorarna har behov av tenderar att produceras i mindre utsträckning eftersom de inte har råd att efterfråga dem. Det blir helt enkelt inte tillräckligt lönsamt att producera dem. Till exempel larmade nyligen verksamhetschefen för blod- och tumörsjukdomar vid Akademiska sjukhuset Henrik Lindman om att det har uppstått brist på cellgifter som riskerar att leda till allvarliga konsekvenser för cancerpatienter. Enligt Lindman bottnar problemet i låg lönsamhet för företag att tillverka läkemedel där patentet gått ut.⁸

Istället produceras annat som de på vinnarsidan har råd med men som inte gäller tillgodoseendet av rättighetsbaserade behov. Även detta är den avreglerade apoteksmarknaden ett exempel på. Många av de varor som säljs på dagens apotek har mer med livsstil att göra.

Ytterligare en konsekvens av varufieringarna är att de blir styrande för hur vi tänker om vad som ska tillgodose de rättighetsbaserade behoven och vilka förväntningar vi har på bruksvärdena. Vi lär oss se de varufierade bruksvärdena som objekt för behoven. Det kan vara en orsak till den aktiefeber som har spritt sig bland unga. De har fått lära sig att även de rättighetsbaserade behoven ska tillgodoses genom efterfrågan på marknaden och då vill det till att man försöker skaffa sig de ekonomiska resurser som krävs.

I Ungdoms-barometern för 2022 kryssade 45% av ungdomarna, 15-24 år, i ”att tjäna pengar” på frågan ”Vad är viktigast för dig just nu?” Det hamnade då på fjärde plats av samtliga alternativ. 2025 har det klättrat till andra plats och bara kompisar är viktigare. Pengar är viktigare än utbildning, den egna familjen och att resa utomlands.

I Ungdomsbarometern för 2022 kryssade 45% av ungdomarna, 15-24 år, i ”att tjäna pengar” på frågan ”Vad är viktigast för dig just nu?”. Det hamnade då på fjärde plats totalt av samtliga alternativ. ⁹ Tre år senare, 2025, har det klättrat till andra plats och bara kompisar är viktigare. Pengar är viktigare än bland annat utbildning, den egna familjen och att resa utomlands.¹⁰

Och detta beror på varufieringarna. Det är en orsak till ojämlikheten, i kombination med bland annat skatte- och bidragspolitiken, som nämnts ovan. Det gäller dock inte vilken varufiering som helst utan varufiering av bruksvärden som är rättighetsgaranterade och ska tillgodose rättighetsbaserade behov. Det är för att de rättighetsgaranterade bruksvärdena har varufierats som det krävs ekonomiska resurser för att tillgodose dem. Varufieringen skapar en uppdelning i vinnare och förlorare med avseende på mänskliga rättigheter. Det är denna uppdelning som kan kallas ojämlikhet. Men då måste det väl vara varufieringen som ska tacklas för att vi ska kunna råda bot på ojämlikheten? Visst, men det verkar inte vara så lätt.

Som framgår av Marcus Larssons och Åsa Plesners bok De gränslösa driver starka krafter på för att allt mer av den behovsdrivna välfärden ska bli vinstdriven.¹¹ Det bygger på varufiering. Verksamheter måste först göras tillgängliga för köp och försäljning på en marknad. Det kan ske genom privatisering eller till exempel den friskolereform som regeringen Bildt genomförde 1992. Till en början drevs merparten av friskolorna som ideella föreningar, som stiftelser eller som ekonomiska föreningar. Med tiden köptes de dock upp av aktiebolag som slogs samman till allt större koncerner. Därmed övergick dessa skolor till den vinstdrivna delen av marknadsekonomin, den som också kallas kapitalism, där numera således inte bara till exempel Volvo och SE-banken ingår utan även det multinationella skolföretaget Academedia.

Till en början drevs merparten av friskolorna som ideella föreningar, som stiftelser eller som ekonomiska föreningar. Med tiden köptes de upp av aktiebolag som slogs samman till allt större koncerner. Därmed övergick dessa skolor till den vinstdrivna delen av marknadsekonomin, den som också kallas kapitalism.

Det händer uppenbarligen något med verksamheterna när de går från behovs- till vinstdrivna. Annars skulle det inte bli så mycket ståhej kring det som träffsäkert kallas vinster i välfärden. I den vinstdrivna delen av ekonomin är det främst vinsterna som räknas. Det framgår när storbolagen ska redovisa sina rapporter. Först av allt brukar vinsterna nämnas. Investerarna söker sig till lönsamma bolag, där de kan få hög avkastning på sina kapital eller ha förhoppningar om att få det framöver. För bolagen är det viktigt med investeringar för att rationalisera produktionen och öka sin konkurrenskraft. Men när konkurrenterna gör det samma så gäller det att hänga med för annars kanske man går i konkurs eller blir uppköpt. Den som vill förbli kapitalist och därmed slå vakt om sin maktposition måste sträva efter att göra högre vinster än konkurrenterna.

Men många europeiska storföretag hänger inte med. Det är innebörden av fjolårets omtalade rapport av den tidigare chefen för Europeiska Centralbanken (ECB) Mario Draghi.^{12 13} De investeringar som görs i produktiva verksamheter räcker inte till den produktivitetsökning som krävs för att bolagen ska klara sig i konkurrensen med amerikanska och kinesiska bolag. Det är särskilt uppenbart när det gäller bilindustrin. Kapitalet har istället investerats i spekulation vilket varit lönsammare. Det har lagt ribban för en acceptabel lönsamhet på en nivå som många europeiska industribolag har svårt att nå upp till.

Vad ska då kapitalet göra vinst på? Allt mer behöver göras till varor och det blir bara mer och mer sofistikerat. Tidningen The Guardian berättade nyligen om hur man kan varufiera sig själv. Lyckas man skaffa sig minst 1000 följare kvalar man in att få betalt.

Vad ska då kapitalet göra vinst på? Allt mer behöver göras till varor för att kapitalet ska kunna fortsätta ackumuleras. Och det blir bara mer och mer sofistikerat. Tidningen The Guardian berättade nyligen om hur man kan varufiera sig själv, som det heter i rubriken, genom att lägga upp videos av sig själv i ”outfits” och make-up på sociala medier för att inspirera sina följare att köpa det. Lyckas man skaffa sig minst 1000 följare kvalar man in att få betalt av appar som exempelvis ShopMy.¹⁴

Kapitalet söker nya exploateringsmöjligheter när de gamla har uttömts. Men först krävs varufiering. Det har hittills visat sig funka med mycket, så även med framtiden. Svenska hushåll tillhör de högst skuldsatta bland OECD-länderna.¹⁵ Någon gång framöver måste det betalas tillbaka.

Men det kan också gå åt andra hållet. När varufieringen visar sig resultera i försämrade bruksvärden, ökade kostnader eller rovdrift på människor kan det väcka motstånd. Det hände nyligen då Konsumentverket föreslog ett förbud mot telefonförsäljning.¹⁶ Undrar vad som ska hända när insikten sprider sig om att politikerna har sålt ut demokratin genom varufieringar av de rättighetsgaranterade bruksvärdena. Ska demokratin räddas kommer man inte att kunna nöja sig med omfördelning för att råda bot på ojämlikheten.