Under Allhelgonahelgen tänds tusentals ljus på kyrkogårdarna runt om i Sverige. Vi får inte glömma att tända ett ljus och ägna en tanke även åt alla de djur som bragts om livet. Pelle Strindlund skriver om en kontrast som är svår att ignorera.

På Alla helgons dag tänker vi ofta på de döda men sällan på djuren som dödats. Djur räknas inte. I många av de medeltida helgonlegenderna tillskrivs emellertid djuren ett annat värde. De anses vara skyddsvärda medvarelser snarare än resurser att utnyttja. Dessa gamla berättelser kan inspirera även i vår tid. År 2004 tilldelades Sverker Sörlin Augustpriset för tvåbandsverket Världens ordning och Mörkret i människan. Det var en värdig vinnare.

På Alla helgons dag tänker vi ofta på de döda men sällan på djuren som dödats. Djur räknas inte. I många av de medeltida helgonlegenderna tillskrivs emellertid djuren ett annat värde. De anses vara skyddsvärda medvarelser snarare än resurser att utnyttja.

De femtonhundra sidorna vittnar om en stor bildning och arbetsinsats. Sörlin är professor i idéhistoria vid Kungliga Tekniska högskolan i Stockholm och författare till flera böcker på svenska och engelska om den icke-mänskliga världen; naturen och dess idéhistoria hör till hans specialkompetenser. På en sida i sitt Augustprisade verk skriver han: ”Medeltiden har få belägg för en omtanke om djur; Franciskus är ett undantag.”¹

Att en blytung auktoritet som Sverker Sörlin kan hävda detta framstår för mig som talande. Inte ens de som vet mest tycks veta särskilt mycket om medeltida omtanke om djur. Franciskus av Assisi (1181 el. 1182–1226) predikade för fåglarna och lyfte maskar från vägarna för att dessa inte skulle trampas sönder av fotgängare – men han var ingen soloaktör. Det myllrar av djurvänlighet i de gamla europeiska helgonlegenderna. ²

Andlig kraft
Ett av de första verken i denna genre handlar om sankt Martin av Tours, Frankrikes skyddshelgon. Mest känd är scenen där Martin, som ännu gjorde sin militärtjänst, en vinterdag får syn på en naken och fattig man. Helgonet tar svärdet och klyver sin mantel i två delar och ger den ena till den frusne (som visar sig vara Kristus). Författaren Sulpicius Severus (cirka 363–420) återger emellertid även en annan episod om sin hjältes kombination av ömhet och handlingskraft. En dag påträffar Martin en hare förföljd av ett jaktsällskap. Han grips av medkänsla med haren och använder sina övernaturliga helgonkrafter till att binda fast jakthundarnas tassar vid marken, så att haren kan springa ifrån dem oskadd.

Berättelsen uppstod i en tid när underverk, magiska händelser och gudomliga ingripanden hörde till den allmänna världsbilden. Vad får vi syn på i episoden? Att djur då som nu utsätts för mänskligt våld, men att det går att bryta med hävdvunna människobruk och ställa sig på djurets sida.

”Men man kan ju inte stoppa hundar med tankekraft!” Att hänga upp sig på hur naturlagarna trotsas vore nog ett misstag. Berättelsen uppstod i en tid när underverk, magiska händelser och gudomliga ingripanden hörde till den allmänna världsbilden. Vad får vi syn på i episoden? Att djur då som nu utsätts för mänskligt våld, men att det går att bryta med hävdvunna människobruk och ställa sig på djurets sida. Är inte medkänsla, vid närmare betraktande, ett tämligen mirakulöst fenomen? Vad hade Martin att vinna på sin handling? Ingenting. Haren skulle aldrig tacka honom. Martin riskerade däremot att dra på sig sina artfränders vrede och utsatte sig möjligen för fara – jägarna var trots allt beväpnade.

Om en eremitmunk i vildmarksområdet Eskdale, i nordvästra England, berättas att ett jagat vildsvin tog sin tillflykt till hans eremitage den 16 oktober 1159. Munken slog igen dörren mitt framför nosen på jakthundarna. När jägarna nådde platsen och fann den vilda grisen död av utmattning lät de i vredesmod dräpa dess mänskliga beskyddare. Ännu idag väcker aktioner av detta slag starka känslor. Författaren och rockpoeten Ulf Lundell bor nära nationalparken Stenshuvud på Österlen, och där lever även vildsvin, som enligt honom blivit för många. I dagboken Vardagar 4 (2021) skriver han: “X kom och stannade trekvart. Hon sa att folk på fullt allvar gett sej ner i Parken i onsdags med megafoner för att störa jakten på vildsvin. Hur dumma i sina trånga skallar kan vissa djuraktivister bli? Ungefär så korkade.”³

Hårda män mjuknar
Legenden om Katarina av Vadstena (cirka 1331–1381) skrevs på fjortonhundratalet av munken Ulf Birgersson och där uppges att helgonet enligt tidens jungfruideal bevarade sin oskuld – trots att hon var gift och levde samman med sin man, riddaren Egard Lydersson van Kyren. Att makan ägde en andliga ”renhet” och styrka utöver det vanliga fick han lära sig den gång de två oväntat och under högst ovanliga omständigheter stötte ihop med varandra i markerna. När hennes alltid gudfruktige make en gång på ädlingars vis jagade ett rådjur med hundar mötte villebrådet fru Katarina, som händelsevis var ute i ett ärende och färdades i vagn på vägen genom skogen. Utmattad av hundarnas vilda förföljande lade djuret bort sin naturliga skygghet och tog sin tillflykt till henne som sitt enda beskydd. Stilla lade han huvudet i famnen på den kyska kvinnan, som inom sig tyglat de djuriska begären.

När maken och de andra jägarna fann fru Katarina visade hon dem djuret som låg gömd under hennes mantel och bad ödmjukt att få ge sin fånge – hon menade djuret – friheten.

När maken och de andra jägarna fann fru Katarina visade hon dem djuret som låg gömd under hennes mantel och bad ödmjukt att få ge sin fånge – hon menade djuret – friheten. Maken lämnade gärna sitt bifall till detta och djuret återvände till skogen.⁴ Består undret i att helgonet med sin barmhärtiga handling förvandlade jägarnas blick på djuret? Med filosofiska termer kan vi säga att rådjuret i deras ögon möjligen gick från att vara ett ”objekt” till ett ”subjekt”; med vardagsspråk: djuret förvandlades från ”något” till ”någon”, det tänkta bytet blev en individ, ett ”du”. Den psykologi som uttrycks i legenden finns belagd i nutida vittnesmål. Den norska djurskyddsaktivisten Norun Haugen minns en episod från den period när hon arbetade under falsk identitet hos en grisbonde, av henne kallad Allround.

Den norska djurskyddsaktivisten Norun Haugen minns en episod från den period när hon arbetade under falsk identitet hos en grisbonde, av henne kallad Allround.

Kontakten mellan dem uppstod sedan Haugen satt in en annons i en lantbrukstidning om att hon ville börja med grisproduktion, men först naturligtvis behövde lära sig yrket och därför sökte en praktikplats hos en erfaren bonde. Allround undervisade henne i vad han kallade ”effektiv och rationell grisproduktion”. Den innebar att man förhöll sig kylig när man gjorde sin rond bland djuren och framför allt såg till ekonomiska hänsyn. Rundturen genom stallet avverkades som vore han en robot eller inställd på autopilot. När en pinad sugga som fött många kultingar inte längre var förmögen att resa sig utdelade han stötar med en elektrisk pådrivare för att tvinga henne på fötter; suggans förtvivlade skrik stämde honom inte till humanitet. Men en dag visade han oväntat en annan sida.

När en pinad sugga som fött många kultingar inte längre var förmögen att resa sig utdelade han stötar med en elektrisk pådrivare för att tvinga henne på fötter; suggans förtvivlade skrik stämde honom inte till humanitet.

Haugen skriver i sin reportagebok Till dyrene (2023): Jag klarade inte alltid av att upprätthålla en kylig distans till djuren under morgontillsynen. En dag när Allround var ute för att tröska åkern hittade jag en liten skälvande kropp liggande intill båsväggen på grisningsavdelningen. Jag höll på att klättra över båskanten till grannsuggan när åsynen av griskultingen fick mig att stanna upp. Med hjälp av stallklädseln gjorde jag en slags slunga och lyfte försiktigt upp henne för att ge lite kroppsvärme. Jag fortsatte morgontillsynen med griskultingen liggande tätt intill bröstet, men när jag skulle ta med skottkärran till nästa stallrum stötte jag plötsligt på Allround i gången. Jag frös till, för jag visste inte riktigt vad jag skulle göra av oss. Hur skulle han reagera på den här åsynen som var så tvärtemot allt han hade lärt mig?

Hans blick hade blivit mildare och ansiktets skarpa konturer mjuknat. Det var som om åsynen av mig och griskultingen tillsammans hade smält bort lite av den kyliga distans till djuren som brukade ligga ovanpå honom som ett tjockt lager is. Men bara för ett ögonblick, för strax efteråt gick han på autopilot igen.

”Där ligger den tryggt på mammas bröst.” Hans blick hade blivit mildare och ansiktets skarpa konturer mjuknat. Det var som om åsynen av mig och griskultingen tillsammans hade smält bort lite av den kyliga distans till djuren som brukade ligga ovanpå honom som ett tjockt lager is. Men bara för ett ögonblick, för strax efteråt gick han på autopilot igen. Ändå visade det mig att Allround också kunde ha en mjukare sida – om han bara fick hjälp att locka fram den.⁵ Sankta Katarinas mildhet förvandlade maken Egard Lydersson van Kyren – åtminstone för ett ögonblick; vi kan inte utgå från att han upphörde med all jakt, kanske fortsatte den redan samma dag. Norun Haugen åstadkom detsamma med bonden Allround, och genom den skildring av händelsen som hon författat finns möjligheten att även andra, läsarna, smittas av sympati med de utsatta djuren. Vi är inlyssnande och härmande varelser. Vi tar del av andras handlingar och berättelser och präglas av dem.

Yvonne Hirdman, historiker och Augustprisbelönad författare, köper en vaktel att tryffera sedan hon läst den franske författaren Chateaubriands lidelsefulla beskrivning av denna rätt.⁶) Litteraturen har makten att fresta våra gastronomiska begär, men den kan också mana till eftertanke och ställningstaganden. Den som följer Haugen genom grisstallets gångar kanske till slut förlorar tilltron till den moderna djurindustrin.

Legendens sanning
Till medkänslans profeter hör även Johannes Gualbertus från Florens som levde cirka 985–1073. Vid den här tiden kunde ett kloster bestå av en samling enkla stugor. Kosten var lika spartansk som bostäderna. Särskilt under vintern, när inget växte på åkrar och fruktträd, kunde hungern ansätta munkarna och nunnorna. Under sådana asketiska förhållanden framlevde Johannes sina dagar tillsammans med munkbröderna, enligt abboten och legendförfattaren Andrea av Padua (död 1107).

Kosten var lika spartansk som bostäderna. Särskilt under vintern, när inget växte på åkrar och fruktträd, kunde hungern ansätta munkarna och nunnorna.

[En gång] när snömassor täckte marken kilade en hare in från snön till den stuga i vilken den salige Johannes bodde med några bröder. En av bröderna grep genast tag i djuret, slöt armarna om honom och gömde honom i sin famn. Han sa till bröderna att det var tillåtet för dem att äta djuret, som en gåva från himlen, i synnerhet eftersom de så gott som inget annat hade att äta. Men den salige Johannes fick genom en Guds uppenbarelse veta vad som hänt och frågade brodern vad han höll gömt i famnen. När denne visade haren befallde Johannes att få honom. En lång stund smekte han honom med handen och sa: ”Du lilla dummerjöns, varför kom du hit?” Full av medlidande gick han därefter ut från klostret, satte ner haren på marken och lät honom återvända till friheten. Johannes och hans bröder var i svår hungersnöd, men nästföljande dag packade en bonde sin åsna med bröd och förde lasten till dem.⁷

Problematiken känns igen från våra dagar. Vi har inte kuvat våra smaksinnens begär efter kött utan hittar på anledningar för att döda djur och tillaga dem. Då hette det att en hare som råkade ha vägarna förbi var en ”en gåva från himlen”. I våra mer sekulära tider har naturen tagit Guds plats som den goda givaren.

Vi har inte kuvat våra smaksinnens begär efter kött utan hittar på anledningar för att döda djur och tillaga dem. Då hette det att en hare som råkade ha vägarna förbi var en ”en gåva från himlen”. I våra mer sekulära tider har naturen tagit Guds plats som den goda givaren.

Leif GW Persson är känd kriminolog, författare och jägare, men också viltköttsentreprenör med eget varumärke: GW’s vilda. I marknadsföringen återkommer han till föreställningen att köttet når oss som ”en gåva från naturen”. Sedan flera år tillbaka försöker jag få svenska folket att äta mer viltkött, denna gåva från den givmilda natur som ännu omger oss. Basen i den verksamheten är gården nere i Sörmland och i parken utanför huset där jag bor finns gott om både fasaner och kaniner plus allt annat vilt som bara råkar ha vägarna förbi, som vildsvin, hjortar, rådjur, hare och räv.⁸ Leif GW Persson står i den här frågan skuldra mot skuldra med SD-ledaren Jimmie Åkesson, som även har ser en gåva i köttbiten på tallriken. ”Det är naturligt att människor utnyttjar det som naturen bjuder oss för att vi ska kunna trygga vår egen tillvaro. Det har vi gjort i alla tider så vitt jag känner till.”⁹ Med legendens sankt Johannes kan vi se dessa svepskäl för vad de är och istället hörsamma våra mer barmhärtiga impulser. Då ska vi också, kanske till vår förvåning, upptäcka att vi inte behöver sitta hungriga. Mat är inte synonymt med kött.

Det har sagts att myter och legender aldrig skildrar sådant som hänt i det förflutna utan alltid handlar om det som sker nu. Berättelserna må vara förlagda till dåtid – ”det var en gång …” – men deras egentliga tempus är presens; nuet står på spel.

Det har sagts att myter och legender aldrig skildrar sådant som hänt i det förflutna utan alltid handlar om det som sker nu. Berättelserna må vara förlagda till dåtid – ”det var en gång …” – men deras egentliga tempus är presens; nuet står på spel. De har ett viktigare ärende än att historievetenskapligt korrekt återge svunna händelser. Även om de inte är bokstavligt sanna är de sanna i en existentiell bemärkelse – ifall vi tillägnar oss dem och speglar oss i dem. Man tror inte på legenden utan ser med den.¹⁰ Då kan den bli meningsgivande och livstydande.

I Facebookflödet visar sig plötsligt en främmande gestalt. En gråhårig kortklippt kvinna i orangefärgad reflexväst står vid ett slakteri utanför Borås med ett plakat i handen: Djur är här med oss inte för oss. Hon ser upp mot djurtransportbilens förarhytt och tycks tala till chauffören. Lika lite som Martin av Tours har hon något att vinna på sin handling, möjligen får hon en skopa ovett av den chaufför som av förståeliga skäl inte vill att någon lägger sig i hans yrkesutövning. Vem ser vi? En dumskalle? Med helgonlegenderna som lins kan inte bara djuren utan också våra medmänniskor framträda i ett nytt ljus. Där vi kanske tidigare sett en excentrisk aktivist kan vi ana konturerna av ett tidlöst vittnesbörd: all denna välvilja som finns inom oss!

Heligheten
I ett SVT-program vandrar Leif GW Persson genom en skog. Den vänstra handen griper om en skjuten hares bakben, den högra om gevärsremmen. Det kan vara ”spännande” att jaga, säger Persson, ”när det plötsligt händer saker”, men aktiviteten genererar inte bara ytliga känslokickar. En djupare existentiell självinsikt framträder enligt honom vid dödandet av djur.

Någon har sagt att det bor en våldets Gud i varje vapen. Och när ditt finger sluter sig kring avtryckaren är det förvisso döden som du släpper lös genom en pipa av stål. I det ögonblicket händer det något med dig.

Någon har sagt att det bor en våldets Gud i varje vapen. Och när ditt finger sluter sig kring avtryckaren är det förvisso döden som du släpper lös genom en pipa av stål. I det ögonblicket händer det något med dig. På något sätt kommer du att stå vid sidan av dig själv. En absolut närvaro – samtidigt som du står vid sidan av dig själv. I varje riktig jägares själ brinner en låga med ett isande vitt sken. Och i dödens ögonblick vrids den lågan upp och du kan se dig själv.¹¹

För andra är det inte dödandet i sig utan dess fysiska produkt – den tillagade köttbiten – som förvandlar nuet: skänker närvaro och vidgade sinnesupplevelser. En liten tugga kebab eller kycklingfilé kan plötsligt slunga den ätande in i ett annat medvetandetillstånd; hon lyfts från en grådaskig vardag, snuddar lyckan och utbrister ”ljuvligt gott!” Den hänryckta karnivorens språk liknar ibland religiösa mystikers, som när författaren Christian Daun ger tillkänna hur en grekisk pita gyros på saftigt fläsk skänker honom några sekunder av ”salig extas”.¹² Dagens Nyheters reporter och köttälskare Nadia Jebril formulerar sig med ord som skulle kunna vara hämtade ur en religiös bekännelse: ”rätten ’ägg och bacon’ är livet” ¹³ Och likväl är dödandet och ätandet av djur inte det enda sättet att häva sig ur tillvarons platthet och leva ett levande liv.

Helgonlegenderna anvisar medkänslans handlingar. Dessa kan i vår tid uttryckas i hjältemodiga insatser – som Norun Haugens undercoveraktivism – men också ta sig vardagliga former: att avstå från kycklingfilé och istället äta stekt tofu.

Helgonlegenderna anvisar medkänslans handlingar. Dessa kan i vår tid uttryckas i hjältemodiga insatser – som Norun Haugens undercoveraktivism – men också ta sig vardagliga former: att avstå från kycklingfilé och istället äta stekt tofu. Enligt Leif GW Persson gör det dödande skottet att jägaren ser sig själv. Men också den som väljer en jordnära etisk livsstil eller medkännande praktik kan uppleva att den får syn på sig själv, kanske nya sidor av det egna jaget framträder, sådana som upplevs mer autentiska och djupliggande.¹⁴ Vi kan föreställa oss en Egard Lydersson van Kyren som överraskades av hur gott det kändes inombords när rådjuret skonades och återfick friheten. Det talas om djuren som ”en gåva från naturen”. Medeltidens helgongestalter och nutidens djurömma vittnar om en annan förståelse av vad vi givits: förmågan till medkänsla, mot människor och djur. Välviljan ingår i den mänskliga naturen.¹⁵)

Det talas om djuren som ”en gåva från naturen”. Medeltidens helgongestalter och nutidens djurömma vittnar om en annan förståelse av vad vi givits: förmågan till medkänsla, mot människor och djur. Välviljan ingår i den mänskliga naturen.

Helgonens liv nertecknades i en epok präglad av kristendomen. Gud förekom som en självklar verklighet i samhällets alla sfärer och kulturella uttryck, givetvis även i legenderna. Det var enligt dåtidens tro Guds kraft och vilja som låg bakom helgonens handlingar. Men vi behöver inte anta att Gud även gav upphov till dessa texter, satte igång författaren och dikterade innehållet, nej vi kan betrakta dem som i alla avseenden mänsklig litteratur. Inte desto mindre innehåller de en vägvisare mot det mer-än-mänskliga, det heliga – det som förtjänar vår djupaste vördnad och trohet. Vi talar om den mänskliga godhet som inte söker sitt utan utsträcker sin mantel över alla levande varelser.