Erica Jongs debutroman Rädd att flyga tog kritiker och läsare med storm när den först publicerades 1973 och ”det knapplösa knullet” blev uttrycket för dagen. Nu ges den ut i nytryck, i ett helt annat klimat. Hur står den sig? Rebecca Selberg har läst.

En femtiotvå år gammal feministisk roman om det ”knapplösa knullet” – är det något att ha i dessa Tindertider? Uppenbarligen tycker förlaget Modernista det, som nu ger ut boken på nytt.

Själv läste jag Erica Jongs Rädd att flyga första gången redan som tonåring – för att jag var en brådmogen person som läste allt som kallades ”feministiskt”: Marilyn Frenchs Kvinnorummet, Gun-Britt Sundströms Maken, Märta Tikkanens Århundradets kärlekssaga.

Jag läste dem för att kunna följa med i mina äldre kamraters diskussioner – böckerna var nämligen hörnstenar i feminismens filosofiska rum, givna referenspunkter runt fikaborden och i bokcirkelrummen. En av mina vänner, SSU:are i och för sig, var till och med döpt efter huvudpersonen i Kvinnorummet – Mira, ett tuffare namn kunde man inte ha bland vänstertjejerna strax före millennieskiftet!

Vad är det med sjuttiotalsfeministernas relationsromaner som gör att de står sig, trots att tidernas förändrats så? I Jongs fall tror jag att det är två saker: intellektet och humorn.

I den miljön var det självklart att man som sextonåring skulle läsa om knapplösa knull och behov av egna rum. Jag tror inte det skadade – vi tonårsfeminister förstod nog inte allt av det vi läste, hade alltför få erfarenheter att hänga upp berättelserna på, men vi fattade i alla fall att det gällde att vara kritisk mot både husmorsideal och porrestetik. 

Så, sjuttiotalets feministiska klassiker lästes noggrant av nittiotalets aspirerande kvinnokämpar, för i kampen lär vi oss av de äldre, och tar spjärn mot dem. Det betyder inte att alla idoler förblir: några kommer avpolletteras, sjunka undan i irrelevans. Men Jong och Sundström har visat sig förvånansvärt hållbara – bara häromveckan mötte jag en grupp kvinnliga studenter som alla läst Maken, och tyckte den var fantastisk. Vad är det med sjuttiotalsfeministernas relationsromaner som gör att de står sig, trots att tidernas förändrats så?

I Jongs fall tror jag att det är två saker: intellektet och humorn. Jongs prosa är salt och sträv, och hon lyckas så väl med att gestalta sin huvudpersons skarpa och samtidigt roade blick på världen. Isadora Wing är en ung poet och skribent på väg till en konferens i Wien med sin make, psykoanalytikern Bennett. De är nygifta, på väg uppåt i New Yorks intellektuella och ljumt radikala kretsar. Banan är snitslad – och redan känner Isadora sig kvävd och otillfredsställd.

Så träffar hon Adrian, en rödblond brittisk psykiater, sluskigt klädd och med pipa i mungipan, som direkt tar henne på rumpan och retas med henne. Hennes ”trosor blir så våta att man kunnat tvätta Wiens gator med dem”.

Det är drastiskt och knivskarpt, rör sig ledigt mellan Förintelsen, vågade sexfantasier och patriarkalt förtryck. Isadora skriver Världshistorien i toalettperspektiv (de torrlagda dassen i Heidelberg avslöjar den tyska nationalkaraktären – som luktar skit). Allt är blodigt allvar och samtidigt rätt så fånigt – just så som sex- och kärleksrelationer är! Livsviktiga, komplicerade och samtidigt patetiska. Å, vad vi vill, och gör oss till, och vänder ut och in på oss själva och tröttnar och ger upp och försöker igen, allt för att få till Relationen och Närheten och Gemenskapen, och samtidigt Jaget och Friheten och Självständigheten.

Det är intellektuellt på samma självklara sätt som det är sexigt – ingen ber om ursäkt för referenserna till Freud, liksom ingen ber om ursäkt för en svartsjukeutlöst trekant.

Idag är sex tillgängligt överallt, vi kan läsa detaljrika reportage från swingerfester i kvällstidningarna. När Rädd att flyga kom ut var sexet radikalt, hela idén att kvinnor kan vilja ha det och bli kåta subversivt. Idag tror jag att det är pendangen mellan teori, ideologi och självrannsakan som känns fräsch och spännande med Jongs bok – Isadora har en politisk kompass och ett politiskt projekt, något som kopplar hennes inre resa till en yttre rörelse.

Den erbjuder inte bara en historisk resonansbotten i det som är feminismens vidgande filosofiska rum – den visar också hur frigörelse är dubbel, sitter i både kroppen och psyket och världen runtomkring.

Miljön hon skriver fram är präglad av denna tro på politiken som både världslig och själslig. Teorier om relationen mellan världen och själen är också det som hanteras av karaktärerna – Isadora gör genom hela sin resa upp med psykoanalysen – men på ett metaplan är berättelsen ett drama om att bli ett med kroppen, kroppsjaget med Freuds ord. 

Femtiotvå år senare håller det än. Jag hoppas att boken fortsätter hitta sin publik bland brådmogna tonårstjejer, som kan ta spjärn mot de äldre feministernas frigörelseskildringar. Den erbjuder inte bara en historisk resonansbotten i det som är feminismens vidgande filosofiska rum – den visar också hur frigörelse är dubbel, sitter i både kroppen och psyket och världen runtomkring. Och så visar den att humor är ett rätt effektivt politiskt och intellektuellt verktyg.