Nyligen föreslog KD:s ledare Ebba Busch ett förbud mot att bära ansiktstäckande slöja på offentlig plats. Hon möttes av stark kritik, men kritiken är nästan värre än själva förslaget. Frågan är inte om alltför få i Sverige bär burka eller niqab eller att ett förbud stänger hemma kvinnor, utan att det går emot religionsfriheten, skriver Valley Ghanem.

Förbud mot ansiktsslöja (niqab) eller huvudslöja (hijab) handlar inte om jämställdhet, säkerhet eller kvinnors frigörelse. Det handlar om ett hat mot islam och en vilja att osynliggöra muslimer.
Rasismen och islamofobin uttrycks sällan öppet med ord som ”vi vill inte ha muslimer här”. Istället tar den vägen genom omskrivningar och politiskt accepterade formuleringar; ofta genom begrepp som jämställdhet, frihet eller integration. Dessa ord fungerar vilseledande; de är värden som de flesta kan samlas kring, men som i detta sammanhang används för att legitimera exkludering och förtryck.

Sakfrågan; i detta fall niqab, blir en symbol för att tala om islam utan att nämna ordet. Samma mönster gäller slöjan, böneutropet, fastan och halalköttet. Det är inte dessa uttryck i sig som anses problematiska, utan det faktum att de synliggör muslimers närvaro. Det man egentligen vill säga, men ännu inte kan, är att vi inte får finnas här och att vi ska raderas ur samhällsbilden.

Förbud mot ansiktsslöja (niqab) eller huvudslöja (hijab) handlar inte om jämställdhet, säkerhet eller kvinnors frigörelse. Det handlar om ett hat mot islam och en vilja att osynliggöra muslimer.

Det senaste utspelet kring muslimers närvaro, strategiskt placerat i direkt anslutning till SVT:s partiledardebatt för att flörta med väljare på högerkanten, kom från Ebba Busch, som föreslog ett totalförbud av niqab i offentliga miljöer.¹ I vanlig ordning, när makthavare utan kunskap uttalar sig om islam, vilket i sig avslöjar både rasism och förakt för religionen och dess utövare, utfärdade hon en fatwa (en religiös dom) där hon slog fast att niqab tillhör en extrem tolkning av islam. I lika vanlig ordning förklarade hon sedan att den är oförenlig med svenska värderingar. Ett förbud mot religiös klädsel strider mot den grundlagsstadgade religionsfriheten. Den som värnar rättsstaten förstår givetvis detta – även Busch, som för övrigt försvarar rätten att leva öppet som kristen eller jude men nekar samma rätt åt muslimer.

Syftet med denna text är därför inte att upprepa det självklara juridiska argumentet om religionsfrihet, utan att granska de motargument som ofta framförs (av både muslimer och icke-muslimer) mot ett förbud.

Syftet med denna text är därför inte att upprepa det självklara juridiska argumentet om religionsfrihet, utan att granska de motargument som ofta framförs (av både muslimer och icke-muslimer) mot ett förbud. Motargument som vid första anblick kan framstå som försvar för muslimers rättigheter, men som i praktiken återproducerar samma falska ram som förbudsförespråkarna använder. För precis som jag nämner i inledningen handlar debatten i grunden inte om niqab, utan om hur islamhat ompaketeras i politiskt acceptabla termer. När man accepterar antagandet att niqab eller hijab överhuvudtaget behöver debatteras, deltar man omedvetet i den falska diskussion som Busch och andra islamofober vill driva, och bidrar därmed till att flytta fokus från den egentliga sakfrågan: viljan att marginalisera och osynliggöra islam och muslimer i det offentliga rummet.

Ett vanligt motargument är att antalet kvinnor som bär niqab är så litet att frågan saknar betydelse. Bland andra kolumnisten Åsa Linderborg ställer en föraktfull fråga i Aftonbladet: “Jag hatar burkan – men hur många kvinnor handlar det om?”² Även många, inklusive muslimer, på sociala medier ägnar sig åt räkneövningar för att visa hur få kvinnor som bär niqab, som om antalet i sig avgjorde frågans betydelse.

Ett vanligt motargument är att antalet kvinnor som bär niqab är så litet att frågan saknar betydelse. Åsa Linderborg frågar i Aftonbladet: Jag hatar burkan – men hur många kvinnor handlar det om? Men även om alla kvinnor i Sverige i morgon valde att bära niqab, vore det fortfarande en fråga om religionsfrihet och inte om problem.

Men det resonemanget antyder att islamisk praktik bara blir ett problem när den blir omfattande och normaliserar idén om att muslimers existens i sig är problematisk. Även om alla kvinnor i Sverige i morgon valde att bära niqab, vore det fortfarande en fråga om religionsfrihet och inte om problem. När man kopplar rätten att utöva sin tro till hur många som gör det, normaliseras idén att islam blir hotfull först när den gör ordentligt avtryck; och just där ligger kärnan i islamofobin.

Ett annat motargument som upprepas är att politiker borde fokusera på ”riktiga problem” som matpriser, bränsle och arbetslöshet. Detta (ofta framfört av oppositionspolitiker) låter förnuftigt men förskjuter återigen uppmärksamheten från vad uttalandena om niqab egentligen handlar om: att markera mot det muslimska. Det är minst sagt ett “riktigt problem”. Vi hör också humoristiska eller ironiska jämförelser som motargument: ”Ska det även vara förbjudet att bära ansiktsmask i vården eller om covid bryter ut igen?” och ”Ska även uppdragen halsduk förbjudas i vinter?” Dessa påståenden används ofta för att visa dubbelmoral eller absurditeten i förbudsförslagen, men de är likväl problematiska. Genom att likställa vår religiösa praktik med pandemimasker eller vardagsplagg reduceras niqab till ett tekniskt ansiktstäckande utan andlig innebörd. Ironin, om än välmenad, riskerar att trivialisera vårt religiösa uttryck och osynliggör det politiska hot vi utsätts för. Niqab och hijab är inte klädesplagg – de är medel för trosutövning.

Ett annat återkommande motargument är att det skulle vara lika förtryckande att tvinga kvinnor att klä av sig som att tvinga dem att klä på sig. Vid första anblick kan detta låta balanserat och “feministiskt”, men i själva verket reproducerar det koloniala föreställningar om muslimska kvinnor som passiva och ofria. Medier och opinionsbildare har jämfört kvinnor som bär niqab med kvinnor utsatta för misshandel eller prostitution. Exempelvis hävdar juristerna Eslami och Sawmi i Aftonbladet Debatt att bestraffa en kvinna som bär niqab är att bestraffa offret, inte gärningsmannen.³ I Juridikbloggen liknas ett niqabförbud vid att tvinga slagna kvinnor att sminka över sina blåmärken.⁴ Att jämföra muslimska kvinnor med misshandlade eller prostituerade är en retorik som både sexualiserar och avhumaniserar: Den placerar den muslimska kvinnans kropp i ett ramverk av sårbarhet och skam, och reducerar hennes religiösa val till en avvikelse som måste rättas till.

Ytterligare ett motargument är att ett förbud skulle göra att kvinnor med niqab riskerar att stanna hemma och inte integreras. Det låter omtänksamt, men utgår från samma paternalistiska logik om att muslimska kvinnor måste räddas från sina destruktiva miljöer och hjälpas in i majoritetssamhället.

Resonemanget bygger på idén att islam är ett förtryck och yttre tvång snarare än ett medvetet val. Trots att regler och normer existerar i alla samhällen framställs enbart islam som förtryckande, medan statens egna sekulära kontroll över kvinnors klädsel och religionsutövning ignoreras. Plötsligt blir islam problemet, inte staten som försöker begränsa muslimers rätt att välja sina liv. Detta är subtilt men farligt, eftersom det reducerar muslimer till objekt för ”räddning” istället för handlande subjekt med egen vilja och övertygelse. Det verkliga förtrycket ligger alltså inte i vårt val att bära niqab, utan i statens försök att frånta oss den rätten. Även motargumentet ”alla har rätt att klä sig som de vill” blir ytlig när den ställs mot en verklighet där muslimska kvinnor aldrig betraktas som fria. Vår klädsel angrips inte för vad den är, utan för vad den representerar: islam. Att försvara niqab handlar därför inte om klädval eller mode, utan om grundläggande religionsfrihet. Vår existens och vår tro ska inte behöva förklaras, försvaras eller jämföras med något annat för att accepteras.

Ytterligare ett motargument är att ett förbud skulle göra att kvinnor med niqab riskerar att stanna hemma och inte integreras. Det låter omtänksamt, men utgår från samma paternalistiska logik om att muslimska kvinnor måste ”räddas” från sina destruktiva miljöer och hjälpas in i majoritetssamhället. I grunden bygger resonemanget på en föreställning om att västerländska normer är måttstocken för ett värdigt liv. I själva verket förutsätter argumentet att integration betyder anpassning till majoritetens normer, inte respekt för mångfald eller en önskan om god samlevnad. Det är ett motargument som till och med vissa muslimska kvinnor, som själva bär niqab, har börjat upprepa; ofta som en varning om vad som riskerar att hända vid ett förbud, snarare än som en medveten förståelse av hur djupt de islamofobiska föreställningarna redan har internaliserats och börjat forma deras sätt att tala om sig själva och sin tro.

En jämförelse med Iran används ofta som ett retoriskt grepp: där tvingas kvinnor bära slöja, medan kvinnor här påstås tvingas ta av den, lyder motargumentet. Men denna parallell vilar på islamofobiska antaganden och en förenklad syn på makt.

En jämförelse med Iran används ofta som ett retoriskt grepp: där tvingas kvinnor bära slöja, medan kvinnor här påstås tvingas ta av den, lyder motargumentet. Men denna parallell vilar på islamofobiska antaganden och en förenklad syn på makt. Den utgår från att staten i muslimska länder alltid förtrycker, medan staten i väst alltid befriar; och bortser därmed från att makt även kan utövas genom västerländska normer, lagar och socialt tryck mot religiösa minoriteter. Kontexten i Iran är inte jämförbar med den i Sverige, vare sig politiskt, kulturellt eller religiöst. När Iran används som ett “skräckexempel” blir västerländska värderingar måttstocken för civilisation, och islam framställs som avvikande och problematiskt.

Frågan om hijabplikt inom sharia är i grunden teologisk och handlar om trosutövning, inte om politik, och ligger därför utanför det västerländska liberalismens mandat att definiera, tolka eller värdera. Samma logik återkommer i påståendet att det verkliga problemet ligger i tvånget och motargumentet blir då att alla bara borde få “klä sig som de vill”. Detta nyanseras sällan med det faktum att tvång finns i alla samhällen, men att man i väst främst ser andras tvång som förtryck. I Sverige kan det vara straffbart för kvinnor att visa sina bröst i offentligheten, medan gränsen i ett islamiskt samhälle dras tidigare. Det handlar inte om frihet kontra ofrihet, utan om var gränsen sätts; och vem som får sätta den. När västerländska normer görs till universella blir frihet bara rätten att välja rätt, det vill säga som majoriteten vill.

Även partier på vänster- och mittfältet reproducerar samma grundantaganden: att islamisk praktik är problematisk.

Vidare, hävdas det ofta i debatten att problemet ligger hos högern. Men detta är en förenkling som döljer det strukturella djupet i islamofobin. Även partier på vänster- och mittfältet reproducerar samma grundantaganden: att islamisk praktik är problematisk och att muslimska kvinnor måste ”räddas” från sin tro. Vågen av kommentarer efter Busch uttalande visar detta tydligt: Magdalena Andersson (S) beskriver niqab som uttryck för kvinnoförtryck och öppnar för att frågan behöver ”hanteras”. Daniel Helldén (MP) medger att plaggen är problematiska, men anser att förbud inte hör hemma i en demokrati. Anna-Karin Hatt (C) säger sig inte ha mycket till övers för niqab, medan Nooshi Dadgostar (V) förblir tyst; en tystnad som i praktiken normaliserar den rådande diskursen, även om den motiveras av rädsla att förlora muslimska väljare. Jimmie Åkesson (SD) går längre och ser, likt Busch, ett förbud som politiskt genomförbart. Att enbart peka ut högern som skyldig skymmer därför det faktum att motståndet mot islam är en strukturell hållning som löper genom hela det politiska spektrumet.

Till skillnad från hijab, som är obligatorisk för alla religiöst myndiga kvinnor, råder meningsskiljaktigheter bland de fyra sunnimuslimska rättsskolorna om niqabens pliktgrad. Därför är det upp till varje kvinna att själv avgöra vilken tolkning hon vill följa.

Islamofobin är inte ett marginalfenomen; den är ett genomgripande politiskt mönster, inlindat i liberala och feministiska formuleringar. Västerländsk sekularism och feminism utgör norm, medan muslimsk religiositet framställs som irrationell och förtryckande. Den implicita slutsatsen blir att islam i sig är ett övergrepp, och att den ”upplysta” västerländska staten måste ingripa för att rädda den muslimska kvinnan från sin egen religion och från sig själv. Att argumentera emot ett niqabförbud handlar därför inte om att förklara eller försvara ett tygstycke, utan måste ständigt ske explicit i ljuset av vad det egentligen handlar om: att försvara principen om religionsfrihet och rätten att existera som troende muslim. Man behöver inte själv vara muslim för att stå upp för dessa värden; det räcker att förstå att människor, som är olik en själv, har rätt att existera och leva sina liv utan att utsättas för tvång, diskriminering eller kontroll.

Låt oss reda ut det en gång för alla, eftersom debatten om niqab ständigt präglas av okunskap och missförstånd: Till skillnad från hijab, som är obligatorisk för alla religiöst myndiga kvinnor, råder meningsskiljaktigheter bland de fyra sunnimuslimska rättsskolorna om niqabens pliktgrad. Därför är det upp till varje kvinna att själv avgöra vilken tolkning hon vill följa. Jag bär själv niqab när jag önskar mer avskildhet, exempelvis under den heliga månaden Ramadan, och det kommer jag att fortsätta göra, även om samhället skulle välja att kriminalisera mig. Bäst att börja lägga undan ett sparkapital för framtida böter, precis som mina systrar i Danmark tvingats göra.

Att dölja sitt ansikte är inte farligt men att dölja sin rasism är det.