Rialens fall blev den utlösande gnistan. Under veckor hade människor sett sina besparingar förvandlas till papperslappar utan värde. Men kommer regimen i Iran att falla och vem skulle i så fall ta över? Exiliraniernas kandidater saknar en folklig förankring inne i Iran för att leda ett maktövertagande, skriver Babak Rahimi.

Två år efter uppresningen som samlades under parollen ”Kvinna, liv, frihet” hamnade det folkliga missnöjet mot den islamiska republiken Iran åter i omvärldens fokus. Landsomfattande demonstrationer i flera städer, först i Teheran där butiksägare i Grand Bazaar gick ut i strejk mot stigande priser, valutakollaps och en djup ekonomisk kris. Protesterna spreds snabbt till över 100 städer över hela landet, inklusive Isfahan, Mashhad, Shiraz, Karaj, Kermanshah, Rasht, Tabriz, Urmia, Qom och många fler – vilket gjorde detta till ett av de största upproren sedan 1979 års revolution.

Världen chockades av bilder som hann spridas innan kommunikationsnäten släcktes ned. Långa rader av liksäckar, staplade på bårhusens gårdar, filmade i Teheran och andra större städer.

Exakta tal är omöjliga att verifiera i nuläget, men mönstret är tydligt: våldsnivån har överträffat tidigare protestvågor.

Rapporteringen om antalet döda gör det svårt att överhuvudtaget greppa brutalitetens omfattning. Uppgifter om omkring 4 000 döda på två dygn i Teheran framstod initialt som osannolikt höga. Kort därefter cirkulerade nya siffror: 12 000, 18 000 och uppemot 20 000 döda i hela landet. Exakta tal är omöjliga att verifiera i nuläget, men mönstret är tydligt: våldsnivån har överträffat tidigare protestvågor. Times Magazine har med hänvisning till anonyma lokala hälsovårdsmyndigheter rapporterat om minst 30 000 döda under protesterna.

Utöver skottskador visar bilder att många av de döda hade fått någon form av sjukvård innan de hamnade i liksäckar. Rapporter från sjukvårdspersonal antyder att säkerhetsstyrkor inte bara sköt på gatorna utan även tog sig in på sjukhus och hämtade sårade demonstranter.

– Att attackera fiendens sjukhus är ett krigsbrott. Att attackera sitt eget lands sjukhus och föra bort sårade är ett brott som knappt någon ens har föreställt sig i lagstiftning, sade en läkare, som av säkerhetsskäl vill vara anonym, till en reporter på Iran International, som står nära högerradikalen Reza Pahlavi, son av Irans siste kung.

Demonstranter beskrivs som landsförrädare, kollaboratörer eller utländska agenter och betraktas därmed som legitima mål för säkerhetsstyrkor och Revolutionsgardet.

I takt med att protesterna eskalerade hårdnade också repressalierna. Irans kommunikationsnät släcktes i praktiken helt, med undantag för korta, övervakade samtal. Informationskriget blev därmed lika avgörande som våldet på gatorna. Genom att stänga nätet och även telefoni-möjligheten tog regimen bort mobiliseringsmöjligheten från missnöjda medborgare, men hindrade även rapportering och vittnesmål från vad som pågick i landet för omvärlden. Då kunde regimen oemotsagd kabla sin version i media.

Regimens narrativ: yttre fiender
Från regimens sida haglade anklagelser om att protesterna är anstiftade av Israel och USA. Demonstranter beskrivs som landsförrädare, kollaboratörer eller utländska agenter och betraktas därmed som legitima mål för säkerhetsstyrkor och Revolutionsgardet.

Denna retorik är välbekant. Genom att externalisera missnöjet försöker regimen undvika att erkänna dess inhemska rötter. Men faktum kvarstår att 45 år av statskapitalism, svågerpolitik och korruption på högsta nivå har utarmat Irans ekonomi till den grad att en vanlig arbetares lön, efter dubbla arbetsveckor, räcker inte ens för att man ska ha mat på bordet. Miljarder som förs ut från landet av korrumperade statsmän för att deras familjemedlemmar ska leva i lyx i västvärlden medan anti-väst retorik används i Iran för att tysta vanliga arbetare som vill ha en skälig lön för sitt arbete, har skapat djupa klassklyftor mellan en elit som gagnas av regimens politik och den breda folkmassan som anser sig ha synat bluffen.

Gnistan som tände Irans senaste protestvåg
Faktum är att protesterna inte började med slagord mot diktaturen eller krav på regimskifte. Det började med stängda butiksdörrar.

En morgon i slutet av december stängde handlare i Teherans stora basar sina verksamheter. Jalusier drogs ned, gator som vanligtvis sjuder av liv låg plötsligt tysta. Anledningen var enkel och brutal: den iranska valutan hade rasat ännu en gång. Priserna på mat, mediciner och basvaror hade skjutit i höjden över en natt, medan inkomsterna stod stilla eller krympte. För många gick det inte längre att bedriva affärer – inte ens att överleva vardagen.

Rialens fall blev den utlösande gnistan. Under veckor hade människor sett sina besparingar förvandlas till papperslappar utan värde. Löner räckte inte längre till bröd.

Rialens fall blev den utlösande gnistan. Under veckor hade människor sett sina besparingar förvandlas till papperslappar utan värde. Löner räckte inte längre till bröd. Småföretagare gick i konkurs. Pensionärer kunde inte köpa sina mediciner. Missnöjet, som länge legat och pyrt, blev plötsligt omöjligt att hålla tillbaka. Med en inflation på 45-48 procent under 2025 hade Irans ekonomi en av de värsta kriserna på modern tid. Medelklassen köpte dollar för sina besparingar för att skydda sig mot fallande värdet av Irans valuta, vilket fördjupade krisen. Resultatet blev att rialen föll till rekordlåga nivåer i slutet av december 2025, med omkring 1,4–1,5 miljon rial per USA-dollar på den svarta marknaden – en nivå som gjorde vardagslivet extremt svårt för många iranier.

När regeringen tog bort subventionerna och lät importen hanteras av den fria marknadens prissättning innebar detta att en kvalificerad industriarbetares köpkraft motsvarade mellan 250 och 350 dollar per månad efter att ha arbetat 16 timmar per dag månadens alla dagar.

Klimatkrisen har ytterligare förvärrat situationen. Återkommande vattenbrist, år efter år, har blivit ett konstant inslag i vardagen. Vattenransoner i urbana miljöer har knappt räckt som åtgärd när vattenreservoarer sinat och på landsbygden har torka slagit ut både jordbruk och djurhållning.

Protesterna spred sig snabbt från basaren till andra delar av Teheran och vidare till städer över hela landet. Till en början handlade ropen om ekonomi: om priserna, om inflationen, om den totala avsaknaden av framtidstro. Men nästan omedelbart gled protesterna över i något större.

”Vi kan inte leva så här längre”, hördes på gatorna. Kort därefter byttes det mot: ”Diktatorn måste bort.”

När regeringen tog bort subventionerna och lät importen hanteras av den fria marknadens prissättning innebar detta att en kvalificerad industriarbetares köpkraft motsvarade mellan 250 och 350 dollar per månad efter att ha arbetat 16 timmar per dag månadens alla dagar.

Det var inte första gången Iran skakades av protester, men denna gång saknades det kompromissutrymme som funnits tidigare. Missnöjet var inte längre knutet till ett enskilt beslut eller en specifik lag. Det handlade om ett system som i decennier misslyckats med att leverera det mest grundläggande: mat på bordet, arbete, värdighet.

Även om uppgifterna om dödstalen varierar kraftigt och inte går att verifiera oberoende och oavsett om siffrorna ligger på tusentals eller tiotusentals är signalen tydlig: våldsnivån översteg tidigare protestvågor. Vittnesmål från sjukhuspersonal talade om sårade demonstranter som fördes bort direkt från vårdavdelningar. Sjukhusen hade blivit en del av slagfältet.

Men bland dem som gick ut på gatorna fanns inga illusioner om stormaktspolitik. Där fanns butiksägare som inte längre kunde köpa varor att sälja. Arbetare som jobbade sexton timmar om dagen utan att få lönen att räcka. Studenter som saknade framtidsutsikter. Kvinnor som bar hela familjers försörjningsbörda i ett samhälle som systematiskt diskriminerar dem.

Protestvågen i Iran utlöstes inte av ett ideologiskt manifest eller en politisk ledare utan av ett sammanbrott i vardagen. När ekonomin brast fanns det inget kvar att förlora. Det var då människor gick ut.

Den senaste protestvågen i Iran utlöstes inte av ett ideologiskt manifest eller en politisk ledare. Den utlöstes av ett sammanbrott i vardagen. När ekonomin brast – och med den det sista hoppet om att situationen skulle bli bättre – fanns det inget kvar att förlora. Det var då människor gick ut. Inte för att de trodde att regimen nödvändigtvis skulle falla, utan för att alternativet var värre: att stanna hemma och långsamt kvävas av ett system som inte längre förmår hålla sitt samhälle vid liv.

Iranska samhället lider inte enbart av misär i nuet. Hundra år av despotism och avsaknad av laglig rätt att organisera sig politiskt påverkar möjligheten att visualisera framtidens mål varje gång folk går ut på gator för att kräva en förändring. Under de senaste 45 åren har regimen bedrivit en hård kamp mot alla former av oliktänkande. Politisk organisering är möjligt endast för de som underkastar sig den så kallade högste andlige ledaren, Khameneis makt. Andra befinner sig antingen i fängelse, i massgravar eller i exil.

Men bland dem som gick ut på gatorna fanns inga illusioner om stormaktspolitik. Där fanns butiksägare som inte längre kunde köpa varor att sälja. Arbetare som jobbade sexton timmar om dagen utan att få lönen att räcka.

Det går inte att förneka att bland de politiska ledare som befinner sig i exil, finns opportunister som tar varje tillfälle i akt att i omvärldens ögon framställa sig själva som den som leder motståndet i Iran. Ett koncept som funkade för Khomeini i slutet av 1970-talet när protesterna mot Shahen blev stora och så omfattande att västvärlden på en konferens i Guadeloupe bestämde sig för att lyfta sitt stöd för Shahen och verka för att etablera kontakter med Khomeinis representanter för ett fredligt maktövertagande.

Idag ser vi dels hur shahens son vill ta den rollen och försöker få inträde både i Vita Huset, på World Economic Forum i Davos och EU-parlament för att med stöd från västvärlden återta sin fars plats på tronen. Dels hur representanter för MEK (Mojahedin, en modernistisk islamistorganisation) vill framhäva sig själva som de som leder motståndet i Iran.

Även om båda grupper har anhängare och en viss sympati i Iran, är det högst tveksam att tro att någon av dem har drivit fram och lett protesterna. Man kan med lätthet konstatera att ingen av dem har uppmanat till protester innan Bazaaren stängdes och folk kom ut på gator.

En stat byggd på olösta konflikter
Frågan som nu allt oftare ställs – både inom och utanför Iran – är om detta kan vara början på slutet för den islamiska republiken.

Regimens stabilitet har varit ifrågasatt ända sedan grundandet 1979. Den islamiska republiken etablerades delvis som ett försök att stävja den radikala antiimperialistiska rörelse som störtade shahens regim och som riskerade att dra Iran in i Sovjetunionens intressesfär. Som konsekvens blev flera av revolutionens mål aldrig uppfyllda. De samhällskonflikter som lett fram till revolutionen förblev olösta: etnisk diskriminering av icke-persiska folkgrupper, arbetarklassens begränsade möjligheter att organisera sig, en ojämn fördelning av oljeinkomster och djupa klyftor mellan stad och landsbygd.

På 45 år har Irans befolkning tredubblats. Det är ett resultat av det religiösa styret och det ideologiska förbudet mot preventivmedel och abort.

Till detta lades, som ett resultat av det religiösa styret, en systematisk diskriminering av kvinnor samt en snabb befolkningstillväxt, som blev resultat av det ideologiska förbudet mot preventivmedel och abort. På 45 år har Irans befolkning tredubblats. Bristen på arbetstillfällen och den otrygghet detta skapar har suddat ut framtidshoppet för generationer av unga iranier.

Nästan ett halvt sekel efter revolutionen präglas landet av utbredd fattigdom, massarbetslöshet, korruption, kriminalitet, prostitution, narkotikahandel, mat- och energibrist, en valuta i fritt fall och en genomgripande polisiär kontroll av samhället.

Protester utan kompromissutrymme
Dessa spänningar aktualiseras varje gång människor går ut i protest, vilket gör att regimen bokstavligen sitter på en krutdurk. Därav den enorma säkerhetsapparaten och den konsekventa nolltoleransen mot varje form av opposition.

En avgörande skillnad mellan dagens protester och tidigare – exempelvis 2022–2023 års ”Kvinna, liv, frihet” – är avsaknaden av konkreta reformkrav. Då kunde regimen tillfälligt avväpna protesterna genom eftergifter, som att sedlighetspolisen drog sig tillbaka. Nu dominerar ett enda politiskt krav: diktatorn måste bort.

En annan skillnad är att en exilbaserad oppositionsgrupp denna gång lyckats göra sig hörd och lanserat Reza Pahlavi, son till Irans siste kung, som möjlig ledarfigur – om än långt ifrån accepterad av majoriteten. Tidigare protester, som 2009 års rörelse mot valfusk, hade också en ledare, Mir-Hossein Mousavi, men han var då en del av den islamiska republikens maktelit.

Reza Pahlavi har begränsade möjligheter att påverka utvecklingen i Iran. Han saknar organisatorisk förankring i landet och personer i hans närhet har pekats ut som propagandister eller underrättelseaktörer knutna till den islamiska republiken.

I en diktatur där parti- och organisationsbildning kan leda till dödsstraff kan existensen av en ledarfigur vara avgörande. Samtidigt har Reza Pahlavi begränsade möjligheter att påverka utvecklingen i Iran. Han saknar organisatorisk förankring i landet, och flera personer i hans närhet har pekats ut som tidigare propagandister eller underrättelseaktörer knutna till den islamiska republiken.

Finns det ett alternativ?
Att den mest synliga ledarfiguren är en högborgerlig aristokrat med ambitioner att återinföra monarkin, ett ofta chauvinistiskt tonläge gentemot arabvärlden och uppfattade band till Israel och USA, har lett till betydande betänkligheter – både inom Iran och internationellt. För solidaritetsrörelser som vill se fred och stabilitet i Mellanöstern skapar detta ett komplext dilemma.

Gulfstater som Saudiarabien och Qatar, traditionella amerikanska allierade men samtidigt regionala rivaler till Iran, är också tveksamma till att se en iransk chauvinist med starkt stöd från Washington ta makten. Detta blev tydligt när USA hotade med militär aktion mot Iran och dessa länder markerade att deras baser och luftrum inte fick användas.

BRICS, Kina och stormaktsintressen
Även BRICS-länderna ser med skepsis på ett maktskifte som skulle föra Iran närmare väst. Iran är en strategiskt viktig medlem, inte minst på grund av sin kontroll över energiflöden i Mellanöstern. Under det så kallade tolvdagarskriget mellan Israel och Iran betonade BRICS-länderna diplomati och folkrätt samt uttryckte kondoleanser för civila offer.

Nu, trots att dödstalet är betydligt större än under tolvdagarskriget med Israel, är BRICS-länderna tysta om civila offer när iranska säkerhetsstyrkor besköt demonstranter.

I stället deltog Iran, mitt under de pågående protesterna, i BRICS-övningen ”Will for Peace 2026” tillsammans med bland andra Sydafrika, Kina och Ryssland. Endast Indien och Brasilien avstod i protest, medan Kina och Ryssland dessutom politiskt markerade sitt stöd för Teheran genom att varna för utländsk inblandning i Irans ”interna angelägenheter”.

För Kina är situationen strategiskt gynnsam. Sanktionerna mot Iran har gett Peking tillgång till billig olja, samtidigt som konflikten binder amerikanska resurser som annars kunde riktas mot Kina.

För Kina är situationen strategiskt gynnsam. Sanktionerna mot Iran har gett Peking tillgång till billig olja, samtidigt som konflikten binder amerikanska resurser som annars kunde riktas mot Kina. Därtill har Kina investeringar på flera miljarder dollar i Irans energi- och infrastrukturprojekt – investeringar som inte kan skyddas utan ett fungerande iranskt statssystem.

Israel, USA och regional balans
Israels flagga, sida vid sida med rojalisternas fana, vid stödmanifestationer som rojalister ordnar i Europa och USA väcker frågor om Israels roll. En del av båda ländernas säkerhetspolitik har länge handlat om att identifiera och stödja destabiliserande krafter hos motparten. Iran stödjer – förutom Hamas och Hizbollah – även radikala ortodoxa judar som ser staten Israel som människans inblandning i Guds vilja.

Israel å sin sida ser rojalisterna som potentiellt användbara för att försvaga den islamiska republiken, men ett starkt Iran – oavsett ideologisk färg – ligger inte i Israels intresse. Därför är det osannolikt att bandet mellan Pahlavi och Israel håller så långt att Israel skulle vilja ha rojalisterna som sin bundsförvant i Mellanöstern.

Den siste shahen, Mohammad Reza Pahlavi, hade trots goda relationer med Israel under sin tid ändå inte formellt erkänt staten Israel. Han vädrade dessutom fritt antisemitiska konspirationsteorier om att judar styr världen i det fördolda.

Den siste shahen, Mohammad Reza Pahlavi, hade trots goda relationer med Israel under sin tid ändå inte formellt erkänt staten Israel. Han vädrade dessutom fritt antisemitiska konspirationsteorier om att judar styr världen i det fördolda. Även hans far fick, under sin tid som kung, abdikera efter andra världskriget på grund av sympatier för Hitler.

Ett starkt Iran som regional stormakt är inte heller i Turkiets eller Saudiarabiens intresse. En utländsk intervention i Irans framtid kan leda till att Iran delas i flera mindre stater. Melik Kaylan i Wall Street Journal konstaterar detta och menar att ett splittrat Iran kanske inte vore så illa. Dess gränser är artificiella och en uppdelning skulle motverka Rysslands, Kinas och andras intressen.¹ Detta bekymrar inte Israel, som har skapat goda kontakter på den kurdiska sidan i norra Irak, och om den iranska kurdiska delen skulle bli självständig skulle Israel kunna bygga starka relationer även med kurder i Iran.

Turkiet å sin sida skulle inte se en splittring av Iran som något positivt, åtminstone inte i västra Iran. En starkare kurdisk identitet skulle ödelägga Turkiets försök att stävja kurdernas vilja att ha ett fritt Kurdistan. Och vare sig Saudiarabien, Kuwait, Oman eller Qatar vill, efter åratal av förhandlingar med Irans regim om vikens status, gå tillbaka till ruta ett med starkt chauvinistiska iranier som skulle tveka att gå i krig om viken skulle kallas något annat än just Persiska viken.

Säkerhetsexperter, som till exempel Alex Vatanka, har också påpekat att en maktkollaps i Teheran skulle skapa kaos i regionen, när de grupper som Iran i dag stödjer skulle få härja fritt.² Sammanfattningsvis finns inga tecken på att andra regionala makter vill se vare sig ett starkt eller ett splittrat Iran. För dem framstår en tilltufsad men fungerande centralmakt i Teheran som det minst riskfyllda alternativet.

Revolution eller inbördeskrig?
Trumps betänkligheter inför en attack mot Iran tyder på att regimen sannolikt inte kommer att falla denna gång heller. Därmed står Iran inför ett vägval: ett långsiktigt revolutionärt arbete eller risken för inbördeskrig.

Regimens fokus på storstäderna har inneburit svagare närvaro i perifera regioner, särskilt i kurdiska och baluchiska områden, där det finns erfarenhet och organisatorisk kapacitet för väpnat motstånd.

Regimens fokus på att kontrollera storstäderna har inneburit svagare närvaro i perifera regioner, särskilt i kurdiska och baluchiska områden, där det finns erfarenhet och organisatorisk kapacitet för väpnat motstånd. Även i Azerbajdzjan i Norra Iran, där befolkningen har en långlivat minne av systematiskt etnisk diskriminering från Shahens och den islamiska statens tid, har trots missnöje mot regimen hörts tydliga ställningstagande mot pro-persiska nationalistiska oppositionsgrupper så som rojalister.

Ett ohållbart status quo
För omvärlden kan situationen framstå som geopolitisk komplex. För många iranier är valet enklare, om än livsfarligt. För arbetare som arbetar 16–17 timmar om dagen utan att kunna försörja sina familjer, för studenter som skuldsätter sig för utbildning, för kvinnor som saknar grundläggande rättigheter och för unga utan framtidshopp är protesterna den enda återstående möjligheten.

Situationen är inte hållbar. Frågan är inte om protesterna kommer att fortsätta – utan i vilken form och till vilket pris.