Den enes terrorist är den andres befrielsekämpe – så har det varit i historien ända sedan Amerikas självständighet. Kommer Hamas gå samma öde till mötes som ANC? Finns speciella omständigheter som legitimerar terrorstämplandet av Hamas eller handlar det bara om en tidsfråga? Valley Ghanem analyserar.

Det som i dag fördöms som ”terror” har i historien ofta visat sig vara gårdagens befrielsekamp. Sydafrikanska African National Congress (ANC) var länge terrorstämplat, dess ledare demoniserade och dess anhängare misstänkliggjorda, tills tiden kom ikapp makten och apartheid inte längre gick att försvara. Samma mekanism är verksam i Palestina och därför är en jämförelse mellan ANC och Hamas inte moralisk utan tidslig: frågan är inte om världen kommer att omvärdera det palestinska motståndet såsom man gjorde i Sydafrika, utan när och vilka som hade förstånd och mod att se det medan det fortfarande kostade.

ANC terrorstämplades av USA, Storbritannien och andra västländer. Nelson Mandela, som tillbringade 27 år i fängelse för sin roll i motståndet mot apartheid, stod kvar på USA:s terrorlista ända till 2008. Frågan är inte om världen kommer att omvärdera Hamas, utan när.

ANC grundades 1912 och utvecklades till huvudmotståndet mot apartheid i Sydafrika. Efter Sharpevillemassakern 1960 förbjöds organisationen och gick delvis över till väpnad kamp genom Umkhonto we Sizwe, ANC:s väpnade gren. Detta skedde trots att apartheid var ett internationellt erkänt rasistiskt system, som västmakter fortsatte att stödja eller tolerera av strategiska och ekonomiska skäl. ANC terrorstämplades av USA, Storbritannien och andra västländer.

Nelson Mandela, som tillbringade 27 år i fängelse för sin roll i motståndet mot apartheid, stod kvar på USA:s terrorlista ända till 2008. Terrorstämplingen fungerade därmed inte som ett uttryck för tidlös konsekvent moral eller rättsprinciper, utan som ett medel för att isolera, kriminalisera och försvaga ett motstånd som hotade etablerade politiska och ekonomiska intressen, samtidigt som apartheidregimens strukturella våld normaliserades.¹

Hamas bildades 1987 under den första intifadan, nästan fyra decennier efter att den etniska rensningen av palestinier hade initierats med Nakban, då över 750 000 palestinier fördrevs, massakrerades och deras samhällen raderades, följt av en långvarig israelisk militär ockupation. Organisationen kombinerar social verksamhet, politisk organisering och väpnat motstånd, har både en politisk och militär gren (Al Qassambrigaderna) och vann det palestinska valet i Gaza 2006, vilket visar dess folkliga förankring.² Hamas är terrorstämplat av EU och USA, med fokus på dess våldsanvändning, samtidigt som Israels långvariga brott mot internationell rätt och den extrema asymmetrin i makt och våld sällan behandlas med samma konsekvens.

Hamas är terrorstämplat av EU och USA på grund av dess våldsanvändning, samtidigt som Israels långvariga brott mot internationell rätt och den extrema asymmetrin i makt och våld sällan behandlas med samma konsekvens.

Det mest avslöjande är inte att Hamas fördöms, utan att det som är oändligt mycket värre inte gör det: 75 år av ockupation, systematisk fördrivning, återkommande massakrer och ett pågående folkmord. Just denna inkonsekvens blottlägger hela narrativet kring Hamas. Än i dag, efter två år av dokumenterat folkmord, framställs de hundratals civila som dödades i Hamas attack den 7 oktober som moraliskt allvarligare i det västerländska medvetandet -till den grad att folkmord berättigas som självförsvar.  Israel dödar fler civila under så kallade ”vapenvilor” än Hamas gjort under vad som betecknas som fullskalig ”terrorattack”. Även här fungerar alltså terrorstämplingen främst som ett politiskt verktyg för att avpolitisera konflikten, reducera ett strukturellt kolonialt förhållande till en fråga om ”terrorism” och därigenom undvika ansvar för de underliggande orsakerna och maktordningen.

Hamas terrorstämplades av USA 1997 som en Foreign Terrorist Organization och av EU 2003, efter att dess militära gren funnits på EU:s terrorlista sedan 2001. USA motiverade beslutet med Hamas användning av väpnat våld mot civila, organisationens uttalade mål att bekämpa Israel med militära medel samt dess klassificering som ett hot mot amerikanska allierade inom ramen för USA:s bredare antiterrorstrategi.³

EU hänvisade i sin tur till Hamas attacker mot civila mål, särskilt under den andra intifadan, och bedömde dessa som brott mot internationell humanitär rätt och ett hot mot regional stabilitet, i ett politiskt sammanhang starkt präglat av det globala antiterrorramverket efter 11 september 2001.⁴

Israel dödar fler civila under så kallade vapenvilor än Hamas gjort under vad som betecknas som fullskalig terrorattack.

I praktiken innebär terrorstämplingen att all form av ekonomiskt, materiellt eller logistiskt stöd kriminaliseras, att organisationens och dess företrädares tillgångar fryses samt att kontakter, resor och finansiella transaktioner begränsas eller förbjuds för medborgare och institutioner inom dessa jurisdiktioner. Klassificeringen används även som rättslig grund för sanktioner mot individer och organisationer som misstänks underlätta Hamas verksamhet⁵. Det ska dock nämnas att terrorstämplingen av Hamas även har blivit ett allmänt legitimeringsverktyg för beslut som annars vore svåra att försvara: indragna bistånd, misstänkliggörande av humanitära aktörer, kollektiv bestraffning och inskränkningar av civilsamhället. Konsekvenser som har drabbat miljontals människor långt utanför Gazas gränser.

Det ska dock nämnas att terrorstämplingen av Hamas även har blivit ett allmänt legitimeringsverktyg för beslut som annars vore svåra att försvara: indragna bistånd, misstänkliggörande av humanitära aktörer, kollektiv bestraffning och inskränkningar av civilsamhället.

ANC och Hamas uppstod i olika historiska och geografiska sammanhang men delar avgörande strukturella likheter. Båda växte fram ur situationer där ett folk saknade reella politiska möjligheter till självbestämmande och där det internationella samfundet under lång tid misslyckades med att stoppa systematiskt och institutionaliserat förtryck. Skillnaden i hur de bedöms säger mindre om principer och mer om tid, makt och vilka intressen som hotas. I detta avseende kan det till och med hävdas att det palestinska motståndets historiska grund är ännu mer tvingande. Palestiniernas erfarenhet präglas inte enbart av politiskt förtryck, utan av massfördrivning, permanent rättslöshet och en pågående kolonial process som inleddes med Nakban 1948.⁶

Till skillnad från apartheid, som trots sin brutalitet utspelade sig inom en erkänd stats territoriella ram, har palestinier i generationer berövats både land, medborgarskap och möjligheten till återvändande. Ockupationen, bosättarkolonialismen och den långsamt pågående etniska rensningen har skapat ett tillstånd där motstånd inte är ett politiskt val bland andra, utan ett existentiellt svar på ett pågående försök att radera ett folk. I den meningen är framväxten av Hamas inte bara jämförbar med ANC:s historiska roll, utan ett uttryck för ett motstånd som uppstått ur ännu djupare och mer långvarigt kollektivt förtryck.

Där strejker och ekonomisk påtryckning hade strategisk tyngd i Sydafrika, har palestinierna i Gaza i stället mycket begränsade möjligheter att påverka genom arbetsvägran eller ekonomiska påtryckningar.

En viktig skillnad mellan apartheidregimen i Sydafrika och den israeliska ockupationen ligger i den ekonomiska och demografiska logiken bakom förtrycket. Boerregeringen behövde de svarta som arbetskraft för gruvor, jordbruk och annan industri; målet var inte folkmord utan ekonomisk exploatering. Detta skapade en dynamik där arbetsvägran, strejker och andra former av kollektivt motstånd blev effektiva strategier inom kampen mot apartheid. I Israel, däremot, finns idag inget motsvarande behov av palestinsk arbetskraft; staten kan tillgodose sin arbetskraft genom invandring från andra länder, exempelvis Thailand, medan palestinier i Gaza i praktiken är utestängda från arbetsmarknaden i Israel.⁷

Detta förändrar logiken för motståndet: där strejker och ekonomisk påtryckning hade strategisk tyngd i Sydafrika, har palestinierna i Gaza i stället mycket begränsade möjligheter att påverka genom arbetsvägran eller ekonomiska påtryckningar.

ANC använde sabotage, attacker mot infrastruktur och i vissa fall våld som drabbade civila. Detta fördömdes då som terrorism men har i efterhand omtolkats som del av en legitim befrielsekamp.

ANC använde sabotage, attacker mot infrastruktur och i vissa fall våld som drabbade civila. Detta fördömdes då som terrorism men har i efterhand omtolkats som del av en legitim befrielsekamp.⁸ ANC:s sabotage under apartheid i Sydafrika riktade sig främst mot statlig infrastruktur, militära mål, elnät och transportleder, men ibland drabbades även civila områden. De flesta civila dödsfall var oavsiktliga, även om vissa attacker; som bombningar i offentliga byggnader; ledde till skador och dödsfall bland civila. Aktionerna har historiskt fördömts som terrorism, men har i efterhand ofta omtolkats som del av en legitim befrielsekamp mot ett extremt förtryckande system.⁸

Hamas har genomfört attacker, till viss del mot civila, i strid med internationell humanitär rätt, men dessa handlingar analyseras nästan alltid frikopplade från den strukturella våldsnivå som palestinier lever under och det faktum att internationell rätt erkänner ockuperade folks rätt till motstånd och självbestämmande, inklusive väpnat motstånd.⁹ Palestinier har systematiskt förnekats denna rätt i praktiken.

Till skillnad från apartheid, som trots sin brutalitet utspelade sig inom en erkänd stats territoriella ram, har palestinier i generationer berövats både land, medborgarskap och möjligheten till återvändande.

I asymmetriska konflikter saknar motståndsrörelser ofta den militära kapacitet som staten eller ockupationsmakten besitter, vilket tvingar dem att använda strategier som ibland drabbar civila, även om deras primära mål är att påverka statens institutioner som upprätthåller militära resurser och politiska maktstruktur. Denna dynamik innebär att civila skador inte alltid är avsiktliga, utan ofta en konsekvens av att operera i miljöer där motståndsrörelsen inte har tillgång till konventionella vapen eller skyddade militära mål.¹⁰ Moraliskt och politiskt kan det därför argumenteras att Hamas kamp bör förstås i detta ljus; som väpnat motstånd mot en statsapparat, med syfte att uppnå nationell självbestämmanderätt, snarare än terrorism för egen vinning, eftersom handlingarna i grunden är riktade mot den styrande makten och dess strukturer, även om civila oundvikligen drabbas i processen.

Det bör dessutom tilläggas att Israel inte ens prioriterar att skydda sin egen befolkning på ett neutralt sätt. De flesta bosättningar placeras medvetet i extremt sårbara områden, ofta direkt intill palestinska territorier, vilket gör dem mottagliga för attacker samtidigt som det fungerar som ett verktyg för att innesluta och kontrollera palestinier.¹¹¹²

Säkerhetsretoriken används här som ett narrativ: den framställs som skydd av civila, men i praktiken befäster den ockupationen, normaliserar militariserad kontroll och förskjuter ansvaret från de som systematiskt skapar hotet till de som lever under det.

Palestiniernas motstånd, inklusive bruk av våld, har inte vuxit fram som ett ideologiskt förstahandsval, utan som ett svar på att diplomati och rättsliga processer under decennier uteblivit eller misslyckats.

Palestiniernas motstånd, inklusive bruk av våld, har inte vuxit fram som ett ideologiskt förstahandsval, utan som ett svar på att diplomati och rättsliga processer under decennier uteblivit eller misslyckats med att stoppa den israeliska ockupationen och fördrivningen. Tvärtom har varje diplomatisk fas sammanfallit med en kraftig försämring av läget för palestinier.⁶

Det tydligaste exemplet är Osloavtalet på 1990-talet, som utlovade en politisk lösning men i praktiken sammanföll med fortsatt militär ockupation, kraftigt ökad bosättarexpansion, territoriell fragmentering och institutionaliseringen av ett permanent undantagstillstånd för palestinier.

Samma mönster återkommer även efter Camp David-förhandlingarna år 2000, Annapolisprocessen 2007 och upprepade vapenvilor kring Gaza.¹³

Våldet har har inte varit ett uttryck för “extremism”, utan ett logiskt svar på att alla andra medel systematiskt har urholkats. Att situationen nu har kulminerat i ett folkmord pekar därför inte på att motståndet varit för radikalt, utan snarare på att det under lång tid varit alltför tålmodigt och ineffektivt i relation till förtryckets omfattning.

Erfarenheten från Sydafrika att väpnat motstånd ibland är avgörande för att tvinga internationell opinion att uppmärksamma en förtryckande ordning och skapa utrymme för politiska förhandlingar.

Erfarenheten från Sydafrika att väpnat motstånd ibland är avgörande för att tvinga internationell opinion att uppmärksamma en förtryckande ordning och skapa utrymme för politiska förhandlingar. Det är inte våldet i sig som ger legitimitet, utan att det är en reaktion på systematiskt förtryck och på frånvaron av andra effektiva medel. Väpnat motstånd har dessutom en symbolisk och mobiliserande funktion: det visar folkets motståndskraft, stärker moralen och samlar interna såväl som externa stödjande krafter.

Skillnaden är avgörande mellan våld som aggression och våld som legitimerat motstånd mot strukturell orättvisa. I detta perspektiv är Hamas väpnade kamp primärt ett sätt att markera palestiniernas motstånd mot en ockupation som annars förblir ifrågasatt och oadresserad av den internationella gemenskapen. Med detta i åtanke kan man hävda att den opinionsförskjutning som faktiskt har skett efter den 7 oktober utgör ett empiriskt belägg för att väpnat motstånd i praktiken har fungerat som en katalysator för politisk förändring. Under decennier av icke-våld förblev den palestinska frågan därmed marginaliserad.

Våld tenderar att omvärderas när det inte längre uppfattas som ett hot mot rådande maktordning. Opinionen kring ANC vände först när apartheid blev moraliskt omöjligt att försvara.¹⁴

En liknande omvärdering av Hamas förutsätter ett erkännande av Israels långvariga brott mot internationell rätt, en fortsatt förskjutning av global opinion och en insikt om att ingen politisk lösning är möjlig utan att inkludera Hamas. Inte för att Hamas är Hamas utan för att organisationen i praktiken är den enda betydande och folkligt förankrade organiserade motståndskraften mot ockupationen.¹⁵ Hamas partipolitiska och religiösa beteckningar är, i detta sammanhang, irrelevanta och används i själva verket för att avpolitisera och avlegitimera motståndet. Andra aktörer som Fatah och PFLP kan inte fylla samma funktion som Hamas när det gäller organiserat och folkligt förankrat motstånd mot ockupationen.¹⁶

Fatah har sedan Osloavtalen i praktiken kompromissat med ockupationsmakten och har en politisk struktur som är beroende av internationellt stöd, vilket begränsar dess handlingsfrihet och legitimitet hos delar av befolkningen. PFLP har marginaliserats både internt och internationellt, med begränsad kapacitet att mobilisera folkligt stöd.¹⁷

Historien visar att ledare som vuxit fram ur motståndets mest kompromisslösa faser ofta är de enda som har den legitimitet som krävs för att leda en politisk övergång. Nelson Mandela var inte en perifer eller moderat figur inom ANC. Han var medgrundare av den väpnade grenen Umkhonto we Sizwe.

En annan central aspekt i jämförelsen mellan ANC och Hamas rör hur deras respektive ledarskap har betraktats och behandlats över tid. Historien visar att ledare som vuxit fram ur motståndets mest kompromisslösa faser ofta är de enda som har den legitimitet som krävs för att leda en politisk övergång. Nelson Mandela, som senare blev Sydafrikas första demokratiskt valda president, var inte en perifer eller moderat figur inom ANC. Han var medgrundare av den väpnade grenen Umkhonto we Sizwe (som på många sätt motsvarar al-Qassambrigaderna) och betraktades under decennier av västvärlden som terrorist. Just detta, och inte till trots, gjorde Mandela och andra centrala ANC-ledare till trovärdiga förhandlare med förankring i den egna rörelsen. De kunde tala med både motståndsrörelsen och apartheidregimen utan att förlora legitimitet hos den egna basen.

På motsvarande sätt bar Hamasledare som Ismail Haniyeh, Yahya Sinwar och Abu Obeida; samtliga dödade och vars död i stort sett passerat som rättfärdig i det internationella samfundets ögon; på just den typ av politisk, militär och symbolisk auktoritet som inte kan skapas genom externa utnämningar. Att dessa ledare eliminerats framställs som legitimt, trots att historien visar hur annorlunda omvärlden hade reagerat i efterhand om Mandela eller andra ANC-ledare hade mördats innan apartheidregimens sammanbrott.

Så länge den israeliska ockupationen fortsätter kommer nya palestinska rörelser och ledare att träda fram, med eller utan internationellt godkännande, med eller utan namn som västvärlden väljer att demonisera. Det avgörande är inte vem de är, utan varför de uppstår.

De som i dag ser med förskräckelse på oss som öppet stödjer ett palestinskt motstånd intar i praktiken samma position som de som en gång fördömde Mandela och ANC.

De som i dag ser med förskräckelse på oss som öppet stödjer ett palestinskt motstånd intar i praktiken samma position som de som en gång fördömde Mandela och ANC. Vi som gör detta ställningstagande nu gör det trots att det kostar oss positioner, pengar, samarbeten och socialt kapital. Historien visar att det är just dessa positioner; de tidiga, öppna och kostsamma, som senare omtolkas som självklara när den underliggande orättvisan inte längre går att försvara.

Jämförelsen mellan Hamas och ANC är därför inte moralisk utan tidslig: frågan är inte om det palestinska motståndet kommer att omvärderas, utan när historien tvingar omvärlden att inse dess legitimitet.