En ny svensk studie visar att 96% av kvinnorna i porrindustrin har utsatts för övergrepp i barndomen. Hos de kvinnor och män vi intervjuade fanns en konstant oro för igenkänning men också en pervers paradox: att bilderna i efterhand tolkas som bevis på samtycke i stället för bevis på brott. Meghan Donevan, en av författarna till rapporten, tycker det är dags att tala klarspråk om pornografin.

Minns du när du fyllde 18 år? Trots att det var en stor dag för många av oss var vi exakt samma personer, med samma bakgrund, samma drömmar, samma förutsättningar och samma sårbarheter som dagen före. Ändå drar denna födelsedag en skarp linje. Där går gränsen mellan sexualbrott och underhållning. Ja, jag pratar om pornografi. Vid 17 år och 364 dagar anses man inte kunna samtycka till övergrepp, men en dag senare förvandlas, genom juridisk trollkonst, exakt samma handling till ett “fritt val” i nöjesindustrin.

I språkdebatten om “barnpornografi” säger allt fler det uppenbara: ordet pornografi döljer vad materialet de facto är – dokumentation av allvarliga sexualbrott. Mot den bakgrunden ändrade Kanada förra året språk i lagstiftningen och det talas i stället om material som dokumenterar sexuella övergrepp och exploatering av barn.¹ Det är bra. För språk spelar roll: när vi kallar saker vid sitt rätta namn kan vi lättare se dem för vad de är.

Vid 17 år och 364 dagar anses man inte kunna samtycka till övergrepp, men en dag senare förvandlas, genom juridisk trollkonst, exakt samma handling till ett fritt val i nöjesindustrin.

Men det finns också en annan undertext. Om man för fram att barn inte kan samtycka till exploatering – vilket är helt riktigt – antyder man samtidigt att någon som fyllt 18 kan det. Som om trauma, svek och våldets logik upphör över en natt. Hur kan det som tveklöst ses som exploatering vid 17 plötsligt kallas “samtyckt” efter 18-årsdagen? Trots att pornografi i barnfallet alltså klassas som dokumenterade övergrepp fortsätter vi använda ordet pornografi om vuxna.

Övergrepp i barndomen lägger grunden
Under de senaste åren har jag och mina kollegor intervjuat drygt 130 personer som filmats för pornografiproduktion – en övervägande majoritet kvinnor. Det tydligaste mönstret var hur barndomstrauman lägger grunden för fortsatt exploatering. Pornografin blev antingen en del av eller en förlängning av tidigare utsatthet. I en av studierna, med 120 personer filmade för kommersiell pornografi, hade hela 96 % utsatts för någon form av övergrepp under barndomen.² 88 % hade utsatts för sexuella övergrepp, 90 % för psykisk misshandel och 79 % för fysisk misshandel, ofta flera av dessa samtidigt. Och när 77 % uppger att de exploaterades första gången som minderåriga säger det något avgörande: pornografin kommer in i livet tidigt och den gör det i skärningspunkten mellan trauma och sårbarhet.

I en av studierna, med 120 personer filmade för kommersiell pornografi, hade hela 96 % utsatts för någon form av övergrepp under barndomen.

Det som saknas i diskussionen är en förståelse för våldets cykler och traumats långsiktiga effekter. När man följer människors livslopp blir det uppenbart att “17 år och 364 dagar” inte är en existentiell gräns som raderar tidigare våld, svek och de mönster som exploatering bygger på.

I berättelserna återkom hur tidiga sexuella övergrepp bröt ner självkänslan och gjorde kroppen till något främmande – något som redan hade “tagits” och redan definierats av mäns rätt att ta. “Sex” blev tidigt till något transaktionellt: det var inte något som byggde på ömsesidighet, lust eller närvaro, utan något som skedde på mäns villkor – i en ständig förhandling om gränser som ändå inte respekterades. Samtidigt blev det ett sätt att överleva, psykiskt, fysiskt och ekonomiskt: ett försök att dämpa känslor, stänga av, eller återvinna en gnutta kontroll i en värld som redan lärt att män tar vad de vill ha.

Många hade haft omfattande kontakt med myndigheter och psykiatri, utan att få skydd, upprättelse och utan att vuxenvärlden satte stopp. När ingen bryter våldets logik blir den livsregel. Därmed kan inte exploateringen bara upphöra på 18-årsdagen.

Traumat bestod inte bara av det direkta våldet utan lika mycket av omgivningens respons. Det uppstår när våldet möts av tystnad och ingen kommer, ingen stoppar och ingen kallar våldet vid sitt rätta namn. I materialet återkom detta systematiska svek: vuxna som inte såg (eller valde att inte se), skolor som misstolkade varningssignaler och socialtjänst och vård som fastnade i “symtom” och “beteenden” men missade själva orsaken. Många hade haft omfattande kontakt med myndigheter och psykiatri, utan att få skydd, upprättelse och utan att vuxenvärlden satte stopp. När ingen bryter våldets logik blir den istället en livsregel. Därmed kan inte exploateringen bara upphöra på 18-årsdagen. Den har redan normaliserats, cementerats och blivit en del av livets villkor.

Alla vet vad porr är
Jag fascineras ofta över hur alla verkar ha en väldigt klar uppfattning om vad pornografi är. Man ser framför sig explicita filmer eller bilder som ska sexuellt upphetsa konsumenten. Och så har pornografi ofta definierats i forskning, juridik och offentlig debatt: som visuellt material som skildrar explicita sexuella handlingar, producerat för konsumtion. Kort och gott.

En sådan definition säger dock ingenting om vad som faktiskt sker; de handlingar som filmas och under vilka omständigheter de äger rum.³ I vår forskning blev det alltså tydligt att de som filmas för pornografi har varit utsatta för en lång rad övergrepp och brott: strypvåld, misshandel, hot, tvång, förnedring och koppleri. I kategorin pornografi försvinner ständigt sådant som aldrig skulle accepteras i andra sammanhang. Pornografi reduceras till en fråga om vad det är som visas medan kontexten: makten, utnyttjandet, beroendet, hoten, ekonomin och tidigare våld bortses. Och endast utan den kontexten blir det möjligt att upprätthålla den bekväma gränserna mellan pornografi och prostitution eller annat sexuellt våld och köpa illusionen: att pornografi skulle handla om “sex”, lust och njutning.

Mäns sexualitet och fantasier
Pornografins legitimitet upprätthålls av en kollektiv föreställning, om kvinnan i bilden/filmen, som lever kvar trots att den många gånger blivit grundligt krossad. Hon antas vara ”en annan sorts kvinna” – alltid villig, alltid kåt, gränslös, opåverkbar. Fantasin gör exploateringen möjlig eftersom den antyder att kvinnan inte skadas av det som sker. Om hon är ”sådan” behöver våldet inte tas på allvar. Myten är inte ny och vi känner igen den från prostitutionen. I Parabol nr 8 2025 skriver Lotta Lindqvist en essä om hur samma föreställning, att män köper ”en annan sorts kvinnor” i prostitution legitimerar det egna handlandet.

Men när den svenska prostitutionsutredningen genomfördes 1977–1981 hände något radikalt. Dess resultat vände helt upp och ner på den etablerade bilden. Fenomenet prostitution definierades där inte av mäns fantasier eller av gamla myter och föreställningar, utan av kvinnornas egna berättelser.⁴ För första gången fick kvinnor i prostitution själva beskriva vad prostitution var, hur mötena med män såg ut och vad de krävde av dem.

Det som såldes var för kvinnorna tillgång till kroppen – inte lust, inte begär, inte närvaro utan långt ifrån något sexuellt. Allt handlade om mannens sexualitet och fantasier.

Genom sina intervjuer visade utredningssekreteraren, Hanna Olsson, på så sätt att “horan” inte existerar i verkligheten.⁵ I prostitutionen förväntas kvinnan spela rollen: alltid villig, alltid tillgänglig, alltid redo. Men det är en illusion och kvinnor berättar om hur de stänger av sina känslor, splittrar sig själva, byter namn, sätter gränser kring sina kroppar och utvecklar en mängd strategier för att vara mentalt frånvarande. Det som såldes var för dem tillgång till kroppen – inte lust, inte begär, inte närvaro utan långt ifrån något sexuellt. Allt handlade om mannens sexualitet och fantasier. Olsson insåg att kvinnan mittemot henne inte var en “annan sorts kvinna”, utan någon man kunde känna igen sig i. “Hon är jag.” Med andra ord: ”Det finns inga ’horor’. Det finns bara kvinnor.”⁶

I vår forskning återkommer samma klyfta mellan yta (lust, frivillighet, sex) och kvinnornas erfarenhet av vad som egentligen pågick.⁷ Lusten som kvinnorna fejkade bottnar i männens efterfrågan: det måste levereras för att bekräfta köparens fantasi. Inte heller i pornografin handlar det om kvinnans egen lust och sexualitet; tvärtom gör hon även där allt hon kan för att stänga av, distansera sig och uthärda. Hon använder de överlevnadsstrategier som ofta etablerades tidigt – i barndomens sexuella trauman.

Ett evigt övergreppsarkiv
Ställd i relation till pornografin måste vi med Hanna Olssons analys fråga oss: om prostitution i praktiken handlar om tillgång till kvinnors kroppar på köparens villkor – varför skulle kameran göra den handlingen frivillig? Varför skulle dokumentation förvandla exploatering till sex? Tvärtom förstärker kameran exploateringen: den gör den möjlig att bevara och sprida. Det som filmas blir ett digitalt arkiv som kan förfölja människor långt efter att övergreppet är över – och som kan kopieras, klippas, återpubliceras och spridas världen över.

Om prostitution handlar om tillgång till kvinnors kroppar på köparens villkor – varför skulle kameran göra det frivilligt? Varför skulle dokumentation förvandla exploatering till sex?

Hos de kvinnor och män vi intervjuade fanns en konstant oro för igenkänning – på arbetsplatsen, i relationer, i familjen – men också en pervers paradox: att bilderna i efterhand tolkas som bevis på samtycke i stället för bevis på brott.⁷ “Hon är ju med på det, hon ser ju ut att vilja”. Som om kameran kunde göra våldet ogjort. Det som borde ses som dokumentation av övergrepp – oftast rena brott – blir i stället ett redskap för skuldbeläggning och ansvarsförskjutning.

Den digitala odödligheten skapade en livslång stress: material kan återpubliceras, kopieras, dyka upp igen och cirkulera utan kontroll. Det skapar en särskild form av instängdhet – en känsla av att aldrig kunna lämna det som hänt bakom sig. Att övergreppen inte bara ligger i det förflutna gör att de fortsätter att pågå i nutid.

Bland de vi intervjuade var konsekvenserna förödande och livsfarliga.² 84 % uppfyllde kriterier för PTSD och de allra flesta hade minst 1 – i vissa fall 9 – olika psykiatriska diagnoser. Mer än hälften hade diagnostiserats med en funktionsnedsättning, oftast autism eller ADHD. 69 % hade försökt ta sitt liv minst en gång. Våra siffror är inte avvikelser. Det är pornografin, sådan den faktiskt ser ut för dem som bär konsekvenserna.

84 % uppfyllde kriterier för PTSD och de flesta hade minst 1 – i vissa fall 9 – psykiatriska diagnoser. Mer än hälften hade funktionsnedsättning, oftast autism eller ADHD. 69 % hade försökt ta sitt liv minst en gång.

Samtyckessveket
Att beskriva kommersiella sexuella handlingar som “samtyckta” döljer omfattande brottslighet, suddar ut våldets livscykel – och fördjupar skuldbeläggningen av offer och överlevare. I samma ögonblick vi gör samtycke till grundpremiss flyttas ansvaret från männen som köper och exploaterar till kvinnan som exploateras: hon gick ju med på det.

I Parabol nr 4 2025 synliggör Gerda Christenson hur samtyckespratet i en könsmaktsordning gång på gång riskerar att flytta fokus från vad män gör till vad kvinnor “gick med på”. Om en kvinna anses kunna samtycka till allvarlig skada från och med sin 18-årsdag, är samtyckesbegreppet ett svek. Samtycke reducerat till tillåtelse, frikopplat från makt, ojämlikhet och skada, kommer alltid att misslyckas med att skydda de mest utsatta kvinnorna och flickorna.

Helt oavsett upplevt eller givet samtycke visar forskningen att skador uppstår ändå. Att bli objektifierad och avhumaniserad av manliga köpare och konsumenter har negativ påverkan på självbild, relationer, den sexuella hälsan och mycket mer.⁸

För att vara meningsfullt måste samtycke handla om ömsesidighet: gemensam intention, ömsesidig lust, erkännande av varandras mänsklighet, och ett främjande av varandras integritet, trygghet och välbefinnande. Betalda sexuella handlingar saknar helt alla dessa dimensioner.³ Ersättningen placerar makten i köparens händer, och hans villkor råder.

Om en kvinna anses kunna samtycka till allvarlig skada från sin 18-årsdag, är samtyckesbegreppet ett svek. Samtycke reducerat till tillåtelse, frikopplat från makt, ojämlikhet och skada, kommer alltid att misslyckas med att skydda utsatta kvinnor och flickor.

Verkligheten bryter igenom
Men det finns hopp. De senaste åren har verkligheten trängt igenom pornografins fernissa allt oftare – genom polisundersökningar, rättegångar och vittnesmål. I Frankrike åtalades 2023 flera s.k pornografiproducenter i ”the french bukkake-case” för bland annat människohandel och grovt koppleri i en uppmärksammad utredning om våld inom pornografiproduktion.⁹ Andrew Tate – en uttalat misogyn influenser med stort genomslag bland unga män – har tillsammans med sin bror åtalats för bland annat våldtäkt och människohandel efter att ha rekryterat och utnyttjat unga rumänska kvinnor via sajten OnlyFans.¹⁰

I spåren av sådana avslöjanden har flera länder – Sverige inkluderat – börjat granska pornografiindustrin med en annan blick än tidigare. Regeringen beslutade i juni 2022 att tillsätta en utredning om hur skydd och stöd kan stärkas för personer som utsatts för övergrepp i samband med pornografiproduktion och distribution.¹¹ I linje med utredningens slutsatser har målgruppen – som länge osynliggjorts i stödsystemen – därefter också nämnts uttryckligen i statliga uppdrag om exitinsatser, så att stöd och exitprogram ska kunna omfatta även den som utsatts i pornografiska sammanhang.¹² Kanske håller något på att förändras när samhället allt oftare tvingas förhålla sig till sådant som länge varit känt, men hittills bortförklarats.

Med den nya lagstiftningen om sexköp på distans (känt som “OnlyFans-lagen”) omfattas köp av sexuella handlingar online i sexköpslagen, när köparen exempelvis påverkar innehållet i realtid eller på annat sätt beställer en handling.¹³ Dessutom gäller koppleribestämmelserna även för digitala plattformar, när de främjar eller otillbörligt ekonomiskt utnyttjar sexuella handlingar mot ersättning. Staten placerar därmed för första gången vissa “pornografiska” transaktioner i samma ram som prostitution. Det är ett paradigmskifte: gränsen industrin desperat försökt hålla vid liv börjar krackelera. Det är inte bara en juridisk detalj, utan ett principiellt erkännande i riktning mot samma insikt som bär sexköpslagen: att ersättningen placerar makten i köparens – männens – händer. Kameran förändrar inte dynamiken utan kan tvärtom maskera den.

Med lagen mot Onlyfans placerar staten för första gången vissa pornografiska transaktioner i samma ram som prostitution. Det är ett paradigmskifte: gränsen börjar krackelera. Det är inte bara en juridisk detalj, utan ett principiellt erkännande.

Samtidigt finns problematiska och avgörande undantag som riskerar att bevara precis den logik lagen säger sig vilja bryta. Ett exempel är idén om en tydlig gräns mellan distansbaserat sexköp och det som kallas “traditionell pornografiproduktion” (där en “porrproducent” skapar materialet). I praktiken är den traditionella produktionen detsamma som prostitution alltid har varit: män som rekryterar unga kvinnor med tidigare utsatthet och psykosocial sårbarhet, betalar för sexuella handlingar – och tjänar pengar på det dokumenterade sexköpet. Den s.k porrproducenten fungerar då i dubbel roll: både sexköpare och hallick. Att undanta detta från straffansvar skapar ett rättsligt kryphål där kameran och produktionssyftet kan användas som frisedel när det snarare borde ses som försvårande.

Ett annat kryphål gäller prenumerationer på plattformar som OnlyFans: det är fortsatt lagligt att betala regelbundet utan att “beställa” en specifik handling. Om sexköpslagens kärna är att minska efterfrågan blir det motsägelsefullt att låta just den osedvanligt stabila efterfrågan – abonnemang, återkommande betalningar, kommentarer och betyg som påverkar vad som produceras – fortsätta. Varje betalning är en byggsten i ett system där män via pengar och incitament pressar kvinnor att göra saker som hon annars inte skulle göra – och där logiken tenderar att driva mot eskalering.

Trots dessa undantag är utvidgningen av sexköpslagen ett tydligt steg i rätt riktning. Den markerar för första gången – på allvar – att sexuella handlingar mot ersättning inte upphör att vara prostitution och exploatering för att de sker via skärm.

I Sverige erkänner vi prostitution som en allvarlig form av mäns våld mot kvinnor och flickor. Samtyckeslagen gjorde det ännu tydligare att samtycke inte kan köpas. Men pornografi har länge behandlats som ett undantag – som underhållning, som fantasi, som ett eget universum där samma logik plötsligt inte gäller.

Vidare fanns en ovanlig politisk samsyn när lagen behandlades i riksdagen: flera betonade att detta bara är början – och att de här undantagen är motsägelser som inte får bli permanenta.¹⁴.

I Sverige erkänner vi prostitution som en allvarlig form av mäns våld mot kvinnor och flickor. Samtyckeslagen gjorde det ännu tydligare att samtycke inte kan köpas. Men pornografi har länge behandlats som ett undantag – som underhållning, som fantasi, som ett eget universum där samma logik plötsligt inte gäller. Nu börjar det undantaget krackelera.

När Sverige kriminaliserar digitalt sexköp öppnas en möjlighet att äntligen börja se pornografin för vad den är – och alltid har varit. Kanske är det dags att i samma veva släppa pornografibegreppet och istället tala klarspråk: övergreppsmaterial, filmade våldtäkter, digital prostitution. Samtidigt säger ordets ursprung och egentliga betydelse allt vi behöver veta: pornē och graphē: att framställa prostitution, att avbilda kvinnliga slavar.