Sverige behöver säkra sitt kärnvapenparaply, säger Ulf Kristersson. Bara att vädra möjligheten är att leka med eld, skriver Dan Jönsson, som påminner om att kärnvapen inte är några paraplyer utan offensiva massförstörelsevapen.

Alla verktygen i lådan ligger på bordet, säger Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenegard i Aktuellt, en av de förvirrade dagarna efter att USA dramatiskt trappat upp sitt hot om att ta över Grönland – och jag försöker se det framför mig, lådan, bordet, ministern som vanmäktig famlar runt bland redskapen som ligger utspridda, huller om buller. I någon sorts sammanbiten panik: vad ligger var, vilket är vad?

Några dagar senare sitter statsministern i Agenda. Och det går upp för mig att ett av de där redskapen faktiskt kan vara kärnvapen.

Några dagar senare sitter statsministern i Agenda. Och det går upp för mig att ett av de där redskapen faktiskt kan vara kärnvapen.

Den geopolitiska dystopi som dessa veckor börjar avteckna sig för den gamla västvärldens vantrogna blickar har den själv varit med om att skapa. Som den kanadensiske premiärministern Mark Carney påpekade under ett ögonblick av uppseendeväckande klarsyn i Davos har den världsordning vi byggt nu visat sig för oss så som den redan framstått för många mindre lyckligt lottade länder i decennier.

En vacker mask för imperialistisk dominans.

Carney är förstås långtifrån den förste som säger just det. Men det ligger en historisk ironi i att systemkritiken plötsligt hörs från en person som i själva verket är så nära man kan komma inkarnationen av den beryktade Davosmannen. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington uppfann honom någon gång i millenniets begynnelse för att beskriva den människotyp som dominerar mötesrummen under Världsekonomiskt forum: en man (mer sällan en kvinna) som skolats i den västerländska marknadsideologin, själv njutit frukterna av kapitalismens triumf i det kalla kriget och formats till en hängiven missionär för privatiseringar, avregleringar och globalisering.

Men det ligger en historisk ironi i att systemkritiken plötsligt hörs från en person som i själva verket är så nära man kan komma inkarnationen av den beryktade Davosmannen.

En beskrivning som alltså till punkt och pricka stämmer in på bankmannen och teknokraten Carney, utbildad vid Harvard och Oxford, liberal och globalist. En person från vars mun man knappast skulle vänta sig få höra jobbiga sanningar som att den världsordning vi vant oss vid att kalla ”den regelbaserade” till stor del har fungerat som ”en användbar fiktion” för västligt ekonomiskt och politiskt herravälde. En fiktion, enligt Carney, vars regler implicit favoriserade västvärlden, där ”handelsregler tillämpades asymmetriskt” och ”den internationella rätten användes med varierande stränghet beroende på vem som var den anklagade och vem som var offret”.

Som sagt, för den som följt med i världspolitiken är detta inte direkt några nyheter. Det häpnadsväckande är istället de reaktioner talet möter i Davos – en kollektiv, smått euforisk lättnad. Kritik som för bara några månader sedan och från en annan politisk flank skulle ha fördömts för att främja ett fientligt narrativ tas nu emot som något liknande en uppenbarelse. Äntligen någon som sätter ord på det vi alla innerst inne visste, men inte vågat uttala – och kanske därför inte fullt ut har förstått – förrän nu.

Det är svårt att tro, men plötsligt händer det: Davosmannen öppnar ett fönster inte bara mot den globala verkligheten utan också mot en annan, tänkbar framtid. En, där vi i västvärlden väljer att inte klamra oss fast vid den gamla orättvisa ordningen utan, med Carneys ord, försöker ”skapa något bättre, starkare och mer rättvist.”

Det är alltså i detta ögonblick jag hör Sveriges statsminister börja fundera på hur vi nu ska säkra vårt kärnvapenparaply. Kärnvapen är inget paraply, det är ett instrument för massförstörelse. Bara att vädra möjligheten är en lek med eld.

Det är alltså i detta ögonblick jag hör Sveriges statsminister börja fundera på hur vi nu ska säkra vårt ”kärnvapenparaply”.

Det är så sorgligt.

Exakt i vilka tankebanor våra makthavare rör sig vet jag lika lite om som någon annan, men bara att tanken luftas i offentligheten är allvarligt nog. Kärnvapen är inget ”paraply”, det är ett instrument för massförstörelse. Fler kärnvapen i Europa, eller – hemska tanke – kärnvapen på svensk mark skulle inte göra kontinenten tryggare, tvärtom.

Bara att vädra möjligheten är en lek med eld.

När vi istället skulle kunna tala om vilka utsikter som visar sig när nu den gamla världsordningen faller sönder. Hur Natos fragmentering kan leda till ett verkligt europeiskt oberoende, kanske en fredligare allians, i förlängningen rentav en världsordning där regelverken tillämpas utan godtycke, med Carneys ord ”något bättre, starkare, mer rättvist”.

Fönstret står öppet.

Stäng det inte.