För trettio år sedan avreglerades det svenska elnätet och infrastrukturen för värme och ljus blev därmed en fråga för marknaden. Hur har det gått? Jo, chockhöjningar av elnätsavgiften och en dyr och ohållbar energipolitik. Mats Alexandersson gör en djupdykning i dagens energipolitik.

Den svenska energimarknaden framstår i dag som ett haveri för den nyliberala drömmen och som en triumf för monopolkapitalet. Genom systematisk avreglering har livsnödvändig infrastruktur för värme och ljus underkastats en marknadsmodell där vinstmaximering går före medborgarnas behov.

Tidöregeringens löften 2022 formulerades i ett läge där hushållen redan pressades, men innan inflations- och räntechocken slagit igenom. Berättelsen om “vanligt folk” som skulle få mer kvar i plånboken byggde på sänkta skatter, lägre drivmedelskostnader och löften om billig, stabil el. Utfallet blev det motsatta: en nyliberal återvändsgränd som låser in Sverige i dyr och riskfylld kärnkraftsfinansiering under generationer.

Under perioden 2022–2026 har matpriserna stigit med omkring 15–18 procent , boendekostnaderna med upp till 30 samtidigt som hushåll med rörliga lån fått dubblerade ränteutgifter.¹ Energi- och elkostnaderna har stabiliserats något men ligger kvar på en höjd nivå, vilket cementerar ett nytt dyrt normalläge. Nominella löner har visserligen ökat med omkring 12–14 procent, men reallönerna har fallit och stora löntagargrupper har fått sin köpkraft urholkad.

Den nyliberala modellen, framdriven av EU och svenska regeringar, bygger på föreställningen att prismekanismen ska lösa energiförsörjningen effektivare än planerad infrastruktur.

Dyrtiden uttrycker därmed inte ett tillfälligt “väderfenomen” utan en systemkris där skuld, energi och kapitalmarknad bildar en sammanhängande struktur – en kapitalism som sedan 1990-talets nyliberala offensiv utvecklar Sverige bakåt.

När kylan lägger sig över landet och elräkningarna klättrar uppmanas hushållen samtidigt att spara sig ur en kris de inte har skapat. Trots fortsatt elöverskott framstår energipolitiken som ett lapptäcke av misslyckanden. I februari 2026 har planerna på små modulära reaktorer lämnat visionsstadiet och blivit en tung post i statsbudgeten; i december 2025 kom den första ansökan om statligt stöd till Ringhals, samtidigt förbereds lagändringar som möjliggör kärnkraft på fler platser än dagens tre, i ett febrilt tempo men med oklar riktning.

Nätmonopolen – Vattenfall, Ellevio och E.ON – har utvecklat en sofistikerad metod för att maximera sina intäkter. Genom juridiska processer mot staten har de pressat upp de tillåtna kalkylräntorna och därmed lamslagit Energimarknadsinspektionens möjlighet att hålla nere vinsterna i en verksamhet med närmast obefintlig risk.

Den svenska elmarknaden är en perfekt storm där nyliberala systemval möter en kapitalstark monopolstruktur. Genom avregleringen har elnäten förvandlats till naturliga monopol där konsumenterna saknar reell valfrihet, medan bolagen använder sin dominanta ställning för att säkra miljardvinster via systematiska prishöjningar.

Nätmonopolen – Vattenfall, Ellevio och E.ON – har utvecklat en sofistikerad metod för att maximera sina intäkter. Genom juridiska processer mot staten har de pressat upp de tillåtna kalkylräntorna och därmed lamslagit Energimarknads-inspektionens möjlighet att hålla nere vinsterna i en verksamhet med närmast obefintlig risk.

Resultatet ser vi idag: elnätsavgifterna har på sina håll chockhöjts med upp till fjorton procent under förevändning att framtida investeringar måste finansieras i förskott. En betydande del av avgifterna blir dock inte kablar i marken utan utdelningar till aktieägarna. Den nyliberala modellen, framdriven av EU och svenska regeringar, bygger på föreställningen att prismekanismen ska lösa energiförsörjningen effektivare än planerad infrastruktur.

I praktiken tvingas befolkningen betala flera gånger för samma systemstöd: först genom flaskhalsavgifterna – nu en reserv på sextiofem miljarder hos Svenska kraftnät – och sedan genom höjda nätavgifter. Att staten sitter på en enorm pengapåse samtidigt som elbolagen tillåts plundra hushållens ekonomi illustrerar systemfelet: elen har gjorts till ett verktyg för finansiell utvinning, inte en gemensam resurs.

Samtidigt som hushållen upplever den dyraste vintern på två år har regeringen medvetet strypt det kortsiktiga elutbudet. Genom att aktivt motarbeta havsbaserad vindkraft, med avslag på tretton parker i Östersjön och stoppat stöd till anslutningsavgifter, har man blockerat en snabb prispress i södra Sverige. Energipolitiken står nu stilla i väntan på kärnkraft som ligger decennier bort, medan dagens kunder betalar priset för bristen på alternativ.

Elnätsavgifterna har chockhöjts med upp till fjorton procent under förevändning att framtida investeringar måste finansieras i förskott. En betydande del av avgifterna blir dock inte kablar i marken utan utdelningar till aktieägarna.

Det mest anmärkningsvärda är den breda enigheten mellan Tidöregeringen och Socialdemokraterna om att säkra kapitalets intressen. Genom ett historiskt handslag har man enats om statliga lånegarantier på tvåhundratjugo miljarder kronor och subventionerade investeringsstöd för ny kärnkraft. Staten tar den finansiella risken medan kraftbolag och industri garanteras stabila vinstmarginaler och framtida låga produktionspriser. Vinsterna privatiseras till oligopolet, medan förluster och risker socialiseras och skjuts över på kommande generationer via ökad statsskuld.

Elnäten är i dag ett skolboksexempel på hur nyliberal reglering urholkar demokratisk kontroll över nödvändig infrastruktur. Elnätsbolagen får ta betalt som om hela nätet vore nybyggt och kostade dagens höga priser att bygga, trots att stora delar egentligen är gamla och sedan länge avbetalda.  Det driver upp elnätsavgifterna varje gång materialpriser och index stiger, och flera regeringar har låtit bli att täppa till kryphål i tiden. Från 2028 föreslår Energimarknadsinspektionen en mer förmögenhetsbevarande metod, men befintliga anläggningar behåller sina uppblåsta värden och cementerar en dyr struktur långt framåt.

I marxistisk mening handlar konflikten om vem som har rätt till den merprodukt infrastrukturen genererar. Staten har institutionaliserat ett system där elnäten fungerar som säkra kassakor för privata och halvprivata ägare, medan hushållens löner pressas av en reglerad monopolränta. Systemet med flaskhalsavgifter – kapacitetsintäkterna – har samtidigt vuxit till energikrisens mest paradoxala symbol. När elen rör sig från billiga produktionsområden i norr till förbrukningscentra i söder uppstår en mellanskillnad som Svenska kraftnät inkasserar, nu uppemot sextiofem miljarder kronor. I en fungerande modell skulle dessa medel omedelbart användas för att sänka konsumenternas kostnader och bygga bort brister, men i stället vilar pengarna på statliga konton, låsta av EU-regler och nationell försiktighet.

Elnäten är i dag ett skolboksexempel på hur nyliberal reglering urholkar demokratisk kontroll över nödvändig infrastruktur. Elnätsbolagen får ta betalt som om hela nätet vore nybyggt och kostade dagens höga priser att bygga, trots att stora delar egentligen är gamla och sedan länge avbetalda.

EU:s krav på att Sverige ska avstå tjugofem procent av flaskhalsavgifterna till en europeisk pott blottlägger den nyliberala högerns inkonsekvens: man försvarar kapitalets fria flöden men ryggar tillbaka när “solidariteten” innebär att svenska avgifter ska finansiera nät i Sydeuropa eller Tyskland. Den politiska eliten vill ha marknadens fördelar men inte dess inbyggda mekanismer för resursöverföring, vilket lämnar elkunden som den stora förloraren – en ideologisk härdsmälta.

Bakom de välbekanta bolagsnamnen döljer sig dessutom en global ägarstruktur. Ellevio styrs i praktiken av utländska infrastrukturfonder, där exempelvis kanadensiska pensionskapital och franska aktörer dominerar. Systemet är riggat så att elnätsbolagen inte kan förlora. Om deras kostnadsunderlag (kapitalbasen) växer, får de automatiskt höja sina avgifter så att vinsten hålls uppe.

Bolagens ledningar svarar därmed främst inför internationella styrelser och investmentbanker, inte inför svenska medborgare eller klimatmål. Genom ägandet av kablar och transformatorer har dessa aktörer skapat en utpressningssituation där varje försök till hårdare reglering möts av hot om indragna investeringar – en form av ekonomisk kolonialism.

Genom ägandet av kablar och transformatorer har dessa aktörer skapat en utpressningssituation där varje försök till hårdare reglering möts av hot om indragna investeringar – en form av ekonomisk kolonialism.

Marx begrepp om “de ekonomiska relationernas stumma tvång” fångar hur kapitalistiskt herravälde främst verkar genom opersonliga betingelser – marknad, konkurrens, skulder – snarare än öppet våld. Individen upplever sig formellt fri men tvingas underordna sig kapitalets imperativ genom hotet om materiell utslagning.² Det svenska elsystemet, med sina tekniska modeller och juridiska labyrinter, är ett talande exempel på hur ett produktionssätt reproducerar sig “bakom ryggen” på dem som försöker överleva inom det.

Effekttariffer och smarta elmätare markerar en ny teknokratisk fas i nätmonopolens maktutövning. Under en fernissa av miljöhänsyn har man infört ett system där kostnaden inte bara följer total förbrukning, utan hur mycket effekt som tas ut vid ett givet tillfälle. Hushåll tvingas till ständig vaksamhet: laga mat, tvätta och ladda bilen vid “fel” tidpunkt blir en ekonomisk risk, vilket drabbar dem med minst flexibilitet hårdast.

De som har råd med avancerade styrsystem kan optimera sin ekonomi, medan barnfamiljer och äldre straffas för grundläggande vardagsbehov. Effekttarifferna blir därmed en osynlig ransonering som begränsar friheten i hemmet och skjuter över kostnaden för ett eftersatt nät från bolagens investeringsbudgetar till medborgarnas livsmönster.

Denna utveckling är en del av den nyliberala styrningsmodellen där individen görs ansvarig för systemfel. Att kalla denna form av disciplinering för “smart” döljer att det handlar om att tekniskt styra beteenden och säkra oligopolets vinster. Genom centraliserade prismodeller som straffar naturliga livsrytmer skapas en digital utpressning: underkastelse under nätets diktat eller ytterligare dränerad ekonomi.

Den enskilde kan inte ensam bryta ett monopol, men genom ekonomiska föreningar och krav på energidelning kan ett politiskt tryck byggas.

Trots detta finns demokratiska medel att utmana ordningen, även om de kräver kollektiv organisering. Den enskilde kan inte ensam bryta ett monopol, men genom ekonomiska föreningar och krav på energidelning kan ett politiskt tryck byggas. Under 2026 öppnas vissa möjligheter via remissförfaranden och ökade krav på transparens, där medborgare kan kräva besked om nätens kapacitet. Det starkaste verktyget är dock fortsatt politisk mobilisering för tvingande folkomröstningar – lokalt för återköp av kommunala nät, nationellt för en grundlagsfäst rätt till livsnödvändig infrastruktur.

Kapitalets strävan efter monopol bygger på tystnad och komplexitet. Genom att göra elmarknaden obegriplig har man kunnat genomföra en enorm resursöverföring utan folkligt mandat. När elräkningarna blir ett allt tyngre ok och utlandsägda bolag fortsätter sina miljardutdelningar växer insikten om att demokratin är det enda verktyg som kan påbörja uppbrottet från denna utpressning. Att underställa elnäten samma demokratiska kontroll som vägar och vatten skulle innebära att “solidaritet” inte längre betyder subventioner till storföretag, utan rätten för varje hushåll till trygg och rättvist prissatt energi – och att vi i framtiden slipper Ebba Busch i Vattenfalls styrelse.