I Sveriges Radio P1:s Söndagsintervjun får kändisar och offentliga personer komma till tals – om de inte är samhällskritiska. Då utförs istället ett slags karaktärsmord, där den inbjudne inte får tala om sina åsikter utan snarare smutskastas eller utmålas som isolerad och utstött. Henrik Petersen synar Martin Wicklins intervju med Frida Stranne i sömmarna.

När fredsforskaren Frida Stranne intervjuades av Martin Wicklin i P1:s Söndagsintervjun den 24 april fick programmet titeln ”Frida Stranne – fredsforskaren som hamnade i kylan”. Reaktioner på intervjun i sociala medier berättar en annan historia.

Söndagsintervjun i P1 kretsar kring att Stranne ställt obekväma frågor om kriget i Ukraina. Men vad hon faktiskt sagt ges begränsat utrymme. I stället riktas fokus gång på gång mot just hennes position som ifrågasatt.

”Många jag talar med tackar gud för Stranne! Hon är precis en sådan fredsforskare det här landet behöver”, löd en kommentar i sociala medier – ett av många inlägg med omfattande spridning. Samtidigt gick Strannes och Trita Parsis bok Illusionen om den amerikanska freden upp på Adlibris topplista. Så vad betyder det egentligen att Stranne ”hamnat i kylan”? 

Radioprogrammet kretsar kring att Stranne ställt obekväma frågor om kriget i Ukraina. Men vad hon faktiskt sagt ges begränsat utrymme. I stället riktas fokus gång på gång mot just hennes position som ifrågasatt.

”Du drar dig inte för att utmana den konsensus som finns i de här frågorna?” frågar Wicklin. Det är en rimlig utgångspunkt. Men när Stranne försöker utveckla sitt svar blir mönstret snabbt tydligt. Hon talar om behovet av ”en mer komplex bild …” Då avbryts hon: ”I det här fallet då Rysslands anfallskrig i Ukraina? Vi ska återkomma till det lite senare, tänkte jag, men jag är nyfiken på hur du upplever det här hatet, så att säga […]”

Resonemang öppnas – och stängs innan de hinner prövas. När Stranne senare säger:  ”Vi i västvärlden måste se att vi utgör en stor del av problemen …” avbryts hon på nytt: ”Vi ska komma till dem, men jag vill …”

Först tjugosex minuter in återvänder Wicklin till sakfrågan, genom att beskriva den realistiska skolan inom konfliktanalys som Stranne representerar som präglad av ”en mer cynisk syn på säkerhet”, i kontrast till “en tro på den regelbaserade ordningen och institutioner som FN”.

När Stranne hänvisar till folkliga stämningar kring kriget avfärdar Martin Wicklin opinionsundersökningar. Kort därefter talar han själv löst om länders ”vilja” att gå med i Nato – utan att förklara hur denna vilja ska mätas. Vilka måttstockar gäller?

Här uppstår en oklarhet. Vad är den så kallade ”regelbaserade ordningen”? Det finns ingen traktat, ingen tydlig rättskälla. Samtidigt kopplas här begreppet till FN, trots att det ofta används just där FN:s regelverk kringgås eller tillämpas selektivt. Motsättningen reds aldrig ut – och Stranne ges inte utrymme att göra det.

Ett annat exempel: När Stranne hänvisar till folkliga stämningar kring kriget avfärdar Wicklin opinionsundersökningar. Kort därefter talar han själv löst om länders ”vilja” att gå med i Nato – utan att förklara hur denna vilja ska förstås eller mätas. Vilka måttstockar gäller – och när?

Det tydligaste tillfället att pröva Strannes analys kommer omkring minut trettionio, när hon redogör för utvecklingen från hösten 2021 till fredsförhandlingarna i Istanbul 2022. Då avbryts hon igen: ”Det är uppenbarligen rätt svårt att lita på att Ryssland skulle följa några avtal?” Utan exempel. Utan fördjupning. Hur var det med Minsk II, som just var ett avtal processat av FN, men som enligt bland andra Angela Merkel, François Hollande och Petro Porosjenko användes för att vinna tid militärt? Hur är det egentligen med de omtvistade diplomatiska samtalen 1990 angående Natos utvidgning? National Security Archive (George Washington University) har offentliggjort protokoll som gör det möjligt att diskutera frågan rent konkret.

Mot slutet hårdnar tonen. Wicklin säger: ”Jag tror inte det är någon idé att vi fortsätter den här diskussionen.” Det är ett anmärkningsvärt slut på ett program som säger sig vilja förstå.

Hur ser historiken kring nedrustningsavtalen – från ABM-avtalet, till INF-avtalet och New START? Det är frågor som hade kunnat ställas till en fredsforskare. I stället får lyssnaren höra: ”Ska vi bara acceptera det om Ryssland vill ha Gotland för att de behöver det strategiskt?”

Samtalet förskjuts från analys till retorik. Mot slutet hårdnar tonen. Wicklin säger: ”Jag tror inte det är någon idé att vi fortsätter den här diskussionen.” Det är ett anmärkningsvärt slut på ett program som säger sig vilja förstå. Problemet här är större än en enskild intervju.

När en forskare bjuds in till public service men upprepade gånger avbryts, när centrala resonemang aldrig får utvecklas, och när kritiska frågor ersätts med antydningar – då handlar det inte bara om journalistik, utan om vilka resonemang som över huvud taget tillåts utvecklas. Vem får tala till punkt? Vem får inte? Och varför? För lyssnaren finns ett uppenbart intresse av att höra resonemang prövas, inte avbrytas. Att få ta del av argument, inte positioner. Annars riskerar bilden att bli viktigare än innehållet: forskaren som ”trängd in i ett hörn”, snarare än vad hon faktiskt säger.

Och då flyttas samtalet någon annanstans. Till kommentarsfält, delningar och efterhandsreaktioner, där en röst som knappt får tala till punkt i radion i stället får genomslag. Det är i sig talande. Men det kan aldrig ersätta ett seriöst samtal i public service.