Två generationer på Way out West
Två generationer på Way out West
Det är den 12 augusti och vi går från hörnet Nordenskiöldsgatan uppför Linnégatan mot Linnéplatsen. Överallt står människor i västar med texten Way Out West. När vi kommer fram till platsen som markerar ingången tar det stopp.
Vi får inte komma in.
Jag har biljetter. För en gångs skull har jag fått till bärselen så att han ligger tryggt mot mitt bröst.
”Barn är inte tillåtna på festivalen”, säger de.
Och jag tänker: Det här är inte ett barn. Det är en bebis. Han ska fylla tre månader om en vecka.
Jag vänder om. Året är 2001 och Prince kommer att göra en av sina bästa spelningar någonsin senare den kvällen.
Det är den 13 augusti och vi hoppar av spårvagnen vid hörnet Nordenskiöldsgatan/Linnégatan. Överallt står människor i västar med texten Way Out West. Vi böljar fram i ett folkhav där alla bär armband som ger oss tillträde till festivalen.
Han som för några år sedan låg mot mitt bröst är nu femton centimeter längre än jag och bär vår ryggsäck.
O-troligt, tänker jag när jag ser honom.
Festivalen som min son E fick i 15-årspresent fyller 19 år i år. För första gången är det helt utsålt i alla kategorier, alla dagar.
Som vanligt är latinmusiken helt osynlig – det är som att Bad Bunny och Karol G inte existerar. Som vanligt är hiphopbokningarna minimala. Och som vanligt är line-upen i övrigt helt sanslös.
På en och samma helg kan du se Zara Larsson, The Cure, Nick Cave, Saint Etienne och Gorillaz, plus tiotals andra fabulösa artister. Och det gör vi. Oftast med uppdelningen att sonen står långt fram och jag längre bak.
Historien om min missade Prince-spelning har han hört under hela sin uppväxt. Prince är den artist jag älskar mest av alla, och några år senare dör han. Jag får aldrig se honom live igen.
En gång, på väg ut till Rinkeby för att se finalen i Ortens Bästa Poet, pratar vi om den där historien. E är elva år och det är som om han är gammal nog att förstå vad jag gick miste om. Han säger, med känsla:
”Förlåt mamma.”
På vägen till festivalens andra dag pratar vi om den missade Prince-spelningen igen. Han har njutit till fullo av gårdagen. Dansat till Yaeger, diggat Clipse, vrålat till Zara Larsson, sett Moby, klubbat till Cobrah och avslutat med The XX. Han älskar festivalen.
Han säger att han inte fattar att jag inte bara lämnade honom hemma.
”Kunde inte pappa hjälpa dig?”
Jag minns hur hans pappa verkligen sa till mig att jag kunde gå. Han kunde verkligen ta hand om bebisar. Men jag hade gjort en bild i mitt huvud av att man inte behövde välja mellan barn och upplevelser. Jag ville inte skiljas från något som kändes som en del av min kropp. Jag ser att han inte förstår.
Vi börjar dag två med Son Rompe Pera. Klockan är 13 och det är 26 grader och sol i Göteborg.
Vi dansar. Sjunger med. Och plötsligt, under en av låtarna, visas bilder från manifestationerna för fri abort i Buenos Aires.
”E, det är Claudias aktioner!” ropar jag och tar ett foto.
Min väninna Claudia Acuña, journalist och grundare av Mu/Lavaca, är en central figur i den politiska rörelse som gjorde kampen för legal abort i Argentina till en seger. Jag skickar henne fotot.
Hon svarar med ett ord:
Increíble.
Otroligt.
Det mexikanska cumbiabandet på Höjden – festivalens minsta scen blir helgens bästa upplevelse.
Precis som CMAT var det förra året, på samma scen. Då stod hon och skanderade ”Free, free Palestine”. Och nej, det var inte därför hon var helgens bästa upplevelse. Men det var ett år där många bar palestinasjal, där Kneecap mer eller mindre öppnade festivalen, där Refused förvandlade sin spelning till en politisk manifestation och där Yung Lean på den näst största scenen, Azalea, bar palestinasjal.
I år är det valår i Sverige där rasismen flödar i ett Europa där skogarna brinner av klimatförändringar och folkmordet i Palestina pågår.
Det märks inte på festivalen.
Och ja, jag vet att festivalens sista nummer, Gorillaz, står upp för Palestina. Men det är bara de.
Det är o-troligt att politiken är lika närvarande på Way Out West som Bad Bunny.
Och det är ett val.
Vi tittar på Nick Cave en liten stund från sidan vår sista kväll.
Sedan ser jag honom gå iväg med ryggsäcken.
Jag vill till Bananpiren, se Agnes och klubba hela natten. E kommer inte in på Stay Out West och han vill se Lykke Li och The Cure.
Vi delar på oss.
Det är ett val.
Det är o-troligt att politiken är lika närvarande som Bad Bunny på Way Out West. Och det är ett val som vi kommer att se konsekvenserna av och kunna analysera i framtiden.
Min festival avslutas med Saint Etienne, ett av mina favoritband. Jag såg dem som 18-åring på Magasinet i Göteborg och sedan en gång till samma sommar på Roskilde 1994.
Nu är det deras avskedsturné.
Jag står längst fram på Linnéscenen.
Sarah Cracknell sjunger, men det hörs inget. Om och om igen brakar PA-systemet ihop. De börjar om. Går av scenen.
Vi står kvar.
En lång stund.
Ett mirakel sker.
Ljudet börjar fungera.
Och så spelar de.
Vi dansar och sjunger med.
Nothing can stop us now.