Valley Ghanem hävdade i förra numret av Parabol att hijab för en troende muslim inte främst är ett personligt val, utan ett uttryck för lydnad inför Gud. Men kan ett barn välja den lydnaden? Karim Shmohammadi, vice ordförande för Ex-muslimer i Skandinavien, argumenterar för ett barnperspektiv på frågan om slöjans roll. 

Valley Ghanem har i Parabol publicerat en artikel med rubriken ”Hijab är inte ett fritt val”. Rubriken kan ge intrycket att hon är kritisk till hijaben. Det är hon inte. Tvärtom försvarar hon hijaben som en religiös plikt och menar att den för en troende muslim inte främst är ett personligt val, utan ett uttryck för lydnad inför Gud.

Barn ska ha rätt till kroppslig integritet, utbildning, självständighet och möjlighet att med tiden själva forma sin livsåskådning. När det gäller religiösa symboler som hijab måste vi därför skilja mellan en vuxen människas eget val och ett barns situation.

Det är just här vår oenighet börjar. Ingen ska hindra en vuxen kvinna från att bära hijab om hon själv vill göra det. Men religionsfrihet innebär också rätten att avstå från religion, lämna en religion och vägra följa religiösa föreskrifter. Ingen människa ska behöva underordna sig en religiös auktoritet mot sin vilja.

Men när det gäller barn är frågan en annan.

Ett barn har inte valt att födas in i en muslimsk, kristen, judisk eller icke-religiös familj. Barnet har därför inte heller valt den religion, tradition eller livsåskådning som föräldrarna för vidare. Just därför måste barnet betraktas som en självständig individ med egna rättigheter – inte som en förlängning av föräldrarnas religiösa övertygelse.

Barn ska ha rätt till kroppslig integritet, utbildning, självständighet och möjlighet att med tiden själva forma sin livsåskådning. När det gäller religiösa symboler som hijab måste vi därför skilja mellan en vuxen människas eget val och ett barns situation.

Att en vuxen kvinna säger: ”Jag tror på Gud och detta är Guds bud” är en sak. Att föräldrar säger: ”Gud har bestämt detta, därför ska min dotter bära hijab redan som barn” är något helt annat.

Att en vuxen kvinna säger: ’Jag tror på Gud och detta är Guds bud’ är en sak. Att föräldrar säger: ’Gud har bestämt detta, därför ska min dotter bära hijab redan som barn’ är något helt annat.

Det räcker inte heller att kalla detta för barnets ”fria val”. Ett barn som från tidig ålder får lära sig att Gud kräver hijab, att en ”god flicka” ska klä sig på ett visst sätt och att motsatsen är synd, befinner sig i en helt annan situation än en vuxen människa som självständigt tar ställning till sin religion.

Det betyder inte att barn saknar vilja eller egna åsikter. Det betyder att vuxnas ansvar är att skydda barnets möjlighet att utveckla en självständig vilja. Ett barn ska inte behöva bära konsekvenserna av ett religiöst val som någon annan har gjort åt det.

Ghanem skriver att ”det finns inget tvång i religionen” och menar att människan, när hon blivit muslim, går in i ett förhållande av lydnad och förpliktelse inför Gud. Men då uppstår en grundläggande fråga: Hur kan ett barn som ännu inte själv har valt sin religion redan från början förväntas leva enligt dess religiösa plikter?

Ghanem skriver att det inte finns något tvång i religionen och menar att människan, när hon blivit muslim, går in i ett förhållande av lydnad och förpliktelse inför Gud. Men då uppstår en grundläggande fråga: Hur kan ett barn som ännu inte själv har valt sin religion redan från början förväntas leva enligt dess religiösa plikter?

För mig handlar därför frågan om hijab för barn inte bara om ett klädesplagg. Den handlar om barnets rättigheter i förhållande till familjens, traditionens och religionens makt.

Föräldrars religionsfrihet är viktig, men den är inte obegränsad. Föräldrar har rätt att uppfostra sina barn enligt sin övertygelse, men den rätten kan inte innebära att barnet berövas sina grundläggande rättigheter. Där barnets självbestämmande och kroppsliga integritet står på spel måste barnets rättigheter väga tungt.

Samma princip gäller oavsett vilken religion eller tradition det handlar om. Ingen religiös, kulturell eller familjär tradition ska kunna användas som ett argument för att inskränka barns grundläggande rättigheter.

Det är också därför lagstiftning och rättsliga garantier behövs. När samhället ingriper för att skydda barn från våld, exploatering eller andra former av tvång handlar det inte om att bekämpa en viss religion. Det handlar om att skydda individen. Samma princip måste gälla när religiösa föreställningar används för att begränsa ett barns frihet.

Försvaret av det sekulära samhället handlar ytterst om människans rätt till frihet, jämlikhet och självbestämmande. Religionsfrihet måste därför omfatta både rätten att tro och rätten att inte tro.

En vuxen människa ska själv få välja sin religion och sin klädsel. Ett barn ska få växa upp med möjligheten att en dag göra det valet själv.