Det måste till en förändring av systemet. Hur kan vi förändra produktionssättet? Vi måste diskutera ett alternativ på djupet, skriver Kerstin Eldh och fortsätter debatten om olika produktionssystem.

Det är viktigt att diskutera historien och vilket samhälle vi ska ha. Därför är det bra att Emma Gustavsson tar fasta på min text om produktionssätt. Det är ett begrepp som jag tycker borde diskuteras mer. Men jag tycker inte att hon har rätt när hon menar att Marx’ definition av produktionssätt bara utgår från producenter som utför obetalt merarbete. Då kan inte urkommunismen betraktas som ett produktionssätt. Ändå gör Marx det.

Det som Marx kallar människans “Stoffwechsel” d.v.s. människans ämnesomsättning med naturen är en förutsättning för livet. Han hänvisar till arbetsprocessen som mänsklighetens och naturens ständiga ämnesomsättning, och lönearbetet som den specifikt kapitalistiska formen av denna process.

Produktionssätt handlar om hur människor försörjer sig, producerar mat och andra förnödenheter, fördelar dem och fördelar arbetet att frambringa dem, hur samhället organiseras och relationerna mellan människor, ekonomiska, juridiska och sociala relationer, kultur och världsåskådning. Kort sagt hela livet. I vilka former produktionssättet sker är av vikt.

Produktionssätt är en metod att analysera olika samhällens strukturer så att vi kan förstå vårt eget samhälle och börja bygga de strukturer vi vill ha. För som Marx skrev: ”Filosoferna har bara tolkat världen på en rad olika sätt, men det gäller att förändra den.”¹

Det finns inga rena produktionssätt. Växlingen mellan olika produktionssätt sker inte helt abrupt ens efter en revolution. Det finns alltid rester från tidigare produktionssätt långt efteråt, och bygget av nya sker först inom det gamla systemet.

Det finns inga rena produktionssätt. Växlingen mellan olika produktionssätt sker inte helt abrupt ens efter en revolution. Det finns alltid rester från tidigare produktionssätt långt efteråt, och bygget av nya sker först inom det gamla systemet.

Det går att tolka min text i augustinumret av Parabol som om jag anser att det rådde ett asiatiskt produktionssätt i Sovjet. Det är inte min mening, även om det fanns drag i det sovjetiska samhället som påminner om det asiatiska produktionssättet.

Men jag anser inte heller som Emma Gustavsson att det rådde statskapitalism i Sovjet.

Hon hänvisar till Engels som skrev om statskapitalism i Anti-Dühring. Men Engels beskrev en annan utveckling än den som skedde i Sovjet. Det han beskrev handlade om att proletariatet grep statsmakten. ”Men därmed upphäver det sig självt som proletariat, därmed upphäver det alla klasskillnader och klassmotsättningar och följaktligen även staten som stat”, skrev Engels.

Även om staten dog bort i Sovjet dröjde det över 70 år efter revolutionen!

Och det var inte proletariatet som grep makten i Sovjet. Det var partiet med professionella revolutionärer som agerade i proletariatets namn.

Sovjets produktionssätt stämmer inte heller överens med Marx’ analys av kapitalismen, som tyder på att han ansåg det självklart att de enskilda kapitalisterna agerade i konkurrens på en marknad. Grundläggande för kapitalismen är att det produceras för profit (P(pengar)-> V(vara)->P’(mer pengar)). För kapitalisten är nyttan av vad som produceras oväsentligt. Det viktiga är att det går att sälja med profit på en marknad. Marknadens dynamik är en förutsättning för kapitalismen.

Sovjets produktionssätt stämmer inte heller överens med Marx’ analys av kapitalismen, som tyder på att han ansåg det självklart att de enskilda kapitalisterna agerade i konkurrens på en marknad.

Sovjet var en planekonomi där planen som beslutades av politikerna var drivkraften. Målet för planen var konkret, att bygga ett industriellt utvecklat samhälle, inte att ackumulera pengar för att bygga förmögenheter. I Sovjet producerades för speciella ändamål och inte för att få profit genom försäljning.

Jag som växte upp under det kalla kriget minns hur det då ständigt talades om att produktionen i Öststaterna inte motsvarade efterfrågan. Det kunde t.ex. produceras tillräckligt många skor men i fel storlekar. Detta handlade inte om en verklig marknad.

Som SFI-lärare stötte jag på elever från öststater som uttryckte förvåning över att samma typ av bröd hade olika pris i olika affärer. Priserna i öststaterna sattes inte genom konkurrens på en marknad.

Som SFI-lärare stötte jag på elever från öststater som uttryckte förvåning över att samma typ av bröd hade olika pris i olika affärer. Priserna i öststaterna sattes inte genom konkurrens på en marknad.

Helt klart var Sovjet inte ett samhälle där det rådde socialism, vilket ibland kallas proletariatets diktatur, d.v.s. arbetarklassens diktatur över bourgeoisien. Snarare blev det diktatur över arbetarna, när Lenin förespråkade att Sovjet skulle tillämpa kapitalismens mest utstuderade system för förtryck av arbetare, taylorismen², det system som nu sprider sig i Sverige under namnet New Public Management.

Lenin skrev: “Möjligheterna att bygga socialismen beror just på hur mycket framgång vi har i att kombinera sovjetmakten och den sovjetiska industriorganisationen med kapitalismens moderna prestationer. Vi måste organisera studiet av och undervisningen i taylorsystemet i Ryssland, pröva ut det systematiskt och anpassa det till våra mål.”³

I den sista fotnoten i Harry Bravermans viktiga bok om taylorismen, Arbete och monopolkapital, skriver han att Marx skulle ha ansett en revolution som den i Sovjet som ändrade ägandeförhållandena men inte produktionsförhållandena som ett misslyckat första steg i en revolution.

Vivek Chibber skrev nyligen om taylorsystemet som kapitalisternas kamp att ta ifrån arbetarna den lilla makt de hade genom sin detaljkunskap om produktionen.⁴

Produktionsförhållandena handlar om makten på arbetsplatserna. För som Mike Cooley skriver i Arkitekt eller bi: ”När vi konstruerar tekniska system konstruerar vi i själva verket en uppsättning sociala relationer”. Marx kända definition av produktionssätt omfattar också sociala relationer.

Det sovjetiska samhället byggdes upp utifrån strukturen i Lenins partiorganisation med professionella revolutionärer. Rudi Dutschke förklarar det i sin bok om att ställa Lenin på fötterna med att organisationen var anpassad för att effektivt kunna bekämpa despotin i Tsarryssland.⁵

De socioekonomiska strukturerna i Ryssland var fundamentalt annorlunda än de i Västeuropa, och därför måste frågan om social frigörelse ställas på ett fundamentalt annorlunda sätt där.

I början av 1970-talet när Dutschke skrev sin bok, klagade han över att Lenin “antingen fetischiserades eller behandlades som en död hund”. Dutschke ville att Lenin skulle dömas efter den situation han agerade i, där det saknades en modern borgarklass liksom fria val, yttrande- och föreningsfrihet. Klasskampen i Västeuropa uppstod ur helt andra sociala förhållanden. Förutsättningarna där var annorlunda och måste analyseras för att ge upphov till en strategi som var anpassad till den verklighet som den skulle tillämpas i.

Jag vet inte vilket produktionssätt som rådde i Sovjet. Kanske vi bör definiera nya produktionssätt. Som Emma Gustavsson skriver skedde en snabb ackumulation och Sovjet gick från att vara ett fattigt uland med hög analfabetism till att bli ett högteknologiskt samhälle som kunde skicka människor ut i rymden. Under tiden besegrade det nazismen.

Marx utvecklade en rad begrepp som är fruktbara för förståelse för samhällsutvecklingen och politisk handling. Produktionssätt är ett, men av detta begrepp hann han bara analysera kapitalismen på djupet. Han levde i en tid då kapitalismen gjorde sitt segertåg över feodalismen i Europa. Det var därför hans viktigaste uppgift att visa att kapitalismen aldrig skulle kunna reformeras till ett mänskligt samhälle. Ryska revolutionen skedde mer än 30 år efter hans död och vi vet inte hur han skulle ha sett på Sovjets utveckling.

John Bellamy Foster kallar Marx’ teorier ”Open-ended”.⁶ Med det menas att Marx’ tänkande inte var något slutet system, i motsats till t.ex. Hegels. Marx tvekade aldrig att anpassa sitt synsätt som svar på nya insikter.

Han lämnade efter sig ett enormt material som spänner över ett mycket stort område. Det handlar både om alla de texter han skrev själv och de över 200 anteckningsböcker där han samlat citat från andra författare. Det s.k. MEGA-projektet⁷ visar att Marx inte betraktade sig som färdig. Det beror inte bara på att det är omöjligt för en person att själv ha den överblicken, utan också på att det kräver ständigt pågående historisk och empirisk forskning.

Det är alltså Marx’ arbetsmetod som inspirerar. Och Marx själv skrev: ”Den materialistiska läran att människorna är produkter av omständigheterna och av uppfostran glömmer, att omständigheterna förändras av människorna och att uppfostraren själv måste uppfostras.”⁸

Handlingen är oskiljbar från teorin. Men teorin är inte levande om den inte underkastas permanent kritik, om dess hypoteser och slutsatser inte konstant verifieras och anpassas till de nya villkoren i en värld, som är stadd i ständig utveckling.

Det är viktigt att studera historiska produktionssätt. När vi analyserar vårt nuvarande samhälle kan de historiska kontrasterna hjälpa oss att se, att sådant som vi tagit för givet inte är självklart.

Men viktigast är att studera det samhälle vi lever i för att bygga ett alternativ. ”Never let a good crisis go to waste”, säger nyliberalerna. Och det är vid samhällskriser som möjligheter till förändring är som störst.

Det var vid 1970-talets s.k. oljekris som nyliberalerna såg en öppning för sina förslag, bl.a. genom att Assar Lindbeck gav det s.k. Nobelpriset i ekonomi åt den bortglömde Friedrich von Hayek 1974. Året efter slängde Thatcher fram Hayeks bok Frihetens grundvalar till det Konservativa partiets utredare och sa: ”Detta är vad vi tror på!”

Det måste till en förändring av systemet. Hur kan vi förändra produktionssättet? Vi måste diskutera ett alternativ på djupet.

Det som Lindbeck fokuserade på var ”reglerna för politiskt beslutsfattande”. Det handlar alltså om de mer djupgående strukturerna för hur samhället fungerar, villkoren som gör att allt flyter på utan att särskilda beslut måste tas i varje enskild fråga.⁹

Krisen i Sverige i början av 1990-talet utnyttjades av nyliberalerna till ett systemskifte som fortfarande rullar på. Nedmonteringen av välfärden har öppnat en möjlighet för SD.

Var finns vänsterns alternativ? Höjning av barnbidraget är bara en smula. Klimatkrisen kräver större förändringar än att gå från bensinbilar till elbilar.

Det måste till en förändring av systemet. Hur kan vi förändra produktionssättet? Vi måste diskutera ett alternativ på djupet.