Debatten om dödshjälp fortsätter. Nu svarar Aud Sjökvist åter Helena Brors: dödshjälp går inte att studera utifrån tidningsartiklar, man måste läsa själva journalerna.

Helena Brors och jag har olika uppfattningar om dödshjälp (Parabol nr 7, 8 och 9/2026). Det är inget märkligt med det. I sin senaste replik ägnar hon emellertid åtskilligt utrymme åt min person, min tidigare yrkesroll och till och med mitt ordval när jag skriver ”den enskilde”. Jag lämnar den delen av hennes polemik därhän. Frågan om dödshjälp är alltför allvarlig för att diskussionen ska handla om oss som deltar i den.

En fotnot bevisar inte alltid det som står framför den
Brors kritiserar mig för att inte ange en enda källa i min artikel. Själv förser hon sina texter med ett stort antal fotnoter. Många av dem hänvisar till tidningsartiklar om enskilda fall. Sådana artiklar kan naturligtvis innehålla viktiga och korrekta uppgifter, men de ger sällan hela det underlag som behövs för att avgöra om dödshjälp har beviljats i strid med lagen eller om kontrollsystemet har brustit.

Under mina år som domare, och senare som generaldirektör för Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN), har jag alltför ofta kunnat konstatera att uppgifter i medierna skiljt sig från vad som faktiskt framgått av handlingarna i de aktuella ärendena. Det har lärt mig vikten av att skilja mellan journalistiska skildringar och de uppgifter som kan fastställas efter en granskning av det bakomliggande materialet.

Uppgifter i medierna om dödshjälp skiljer sig ofta från vad som faktiskt framgått av handlingarna i de aktuella ärendena.

För att bedöma om dödshjälp har beviljats på felaktiga grunder behöver man därför normalt ha tillgång till medicinska journaler, de bedömningar som legat till grund för beslutet och eventuella handlingar från tillsynsmyndigheter. Medierapportering kan ge anledning att granska ett fall, men är sällan tillräcklig för att dra säkra slutsatser om vad som faktiskt har hänt. Ett stort antal fotnoter gör alltså inte i sig en text mer vetenskaplig eller tillförlitlig. Avgörande är om källorna verkligen ger stöd för de slutsatser som dras.

Ett tydligt exempel är Brors hänvisning till Kanadas parlamentariska budgetkontor. Hon skriver att kontoret räknat ut ”hur många miljoner vården kan spara på att döda icke döende funktionsnedsatta”. Kontoret hade fått i uppdrag att beräkna de ekonomiska konsekvenserna av en förändring av MAiD-systemet. Rapporten visade att den beräknade besparingen från hela systemet motsvarade 0,08 procent av provinsernas vårdbudgetar – en andel som betecknades som försumbar. Rapporten säger däremot inte att Kanada införde eller utvidgade MAiD för att spara pengar eller att ekonomiska hänsyn ingår i prövningen av en enskild människas ansökan. Det är associationer som Brors gör och som fotnoten inte ger stöd för.

Alan Nichols – vad vet vi egentligen?
Brors skriver att Alan Nichols ”avlivades … för det underliggande tillståndet nedsatt hörsel på ena örat”. Fallet är allvarligt och förtjänar att granskas. Nichols familj har inför det kanadensiska parlamentet berättat att ”hearing loss” stod angivet på hans MAiD-ansökan. Familjen har också ifrågasatt hans beslutskapacitet. Dessa uppgifter är viktiga, men en uppgift på en ansökningsblankett är inte detsamma som den fullständiga medicinska bedömningen. Familjens kritik är inte heller liktydig med ett myndighetsavgörande som fastställer att Nichols fick MAiD enbart på grund av nedsatt hörsel. Man kan alltså med fog säga att fallet väcker allvarliga frågor, men man kan inte med samma säkerhet påstå att dessa frågor är besvarade. 

Thomas Dillon – ett allvarligt fall som förtjänar hela bilden
Brors skriver att Thomas Dillon fick dödshjälp för IBS och att han inte ansåg FODMAP eller kiselgel vara tillfredsställande behandling.

Den senare granskningen visar en betydligt mer komplicerad bild. Dillon hade Crohns sjukdom med bestående stomikomplikationer. Han hade också en historia av alkoholmissbruk, depression och suicidtankar. Han bedömdes av både en läkare och en nurse practitioner, en sjuksköterska med avancerad vidareutbildning och utvidgade medicinska befogenheter. Omständigheterna kring genomförandet var samtidigt bekymmersamma. Läkaren gjorde sin bedömning utanför ett kafé, hade omfattande sms-kontakt med Dillon och körde honom själv till lokalen där MAiD genomfördes.

Läkaren gjorde sin bedömning utanför ett kafé, hade omfattande sms-kontakt med Dillon och körde honom själv till lokalen där MAiD genomfördes.

College of Physicians and Surgeons of Ontario granskade läkarens handlande och riktade kritik mot bland annat bristande dokumentation och professionella gränsdragningar. Läkaren ålades att stå under tillsyn och få ytterligare utbildning. Däremot fastställde tillsynsmyndigheten, såvitt det offentliga materialet visar, inte att Dillon saknade beslutskapacitet eller felaktigt hade godkänts för MAiD.

Fallet är ett allvarligt exempel på problem som kan uppstå vid tillämpningen av MAiD och på behovet av ett fungerande kontrollsystem. Brors beskrivning ger dock knappast läsaren hela bilden.

Att följa lagen och att ha en bra lag är två olika frågor
Brors avfärdar min distinktion mellan lagens utformning, dess normala tillämpning och avvikelser i enskilda fall. Hon skriver att det ”tjänar alltså inget till” att hålla dessa frågor isär. Jag är av precis motsatt uppfattning. Brors eget exempel med kvinnan som kallas Mrs. A visar varför. Hon skriver att MAiD-läkaren ”höll sig inom lagens råmärken”, men använder sedan bland annat detta fall som belägg för en utveckling mot ”laglöshet”.

Om läkaren följde lagen är frågan i första hand om lagen är för vid, inte om laglöshet. Det är en legitim invändning, men en annan invändning. Vi måste skilja mellan tre frågor: Är lagen lämpligt utformad? Har den följts i det enskilda fallet? Fungerar kontrollen när fel eller tveksamma bedömningar förekommer?

Spädbarn i Quebec
Brors tar upp att Collège des médecins du Québec har föreslagit att dödshjälp under exceptionella omständigheter skulle kunna tillåtas för spädbarn med mycket svåra tillstånd och praktiskt taget inga utsikter att överleva. Detta är helt korrekt, men det är viktigt att understryka att förslaget inte är kanadensisk lag. Frågan om dödshjälp för personer som själva saknar förmåga att begära den är dessutom principiellt annorlunda än frågan om beslutskapabla vuxna under strikta förutsättningar ska kunna få hjälp att avsluta ett outhärdligt lidande.

Noelia var 25 år – hennes ålder avgör inte frågan
Brors tar också upp den spanska kvinnan Noelia Castillo Ramos och ett inlägg på RTVD Facebooksida. Därifrån drar hon slutsatsen att RTVD inte ser något ont i att unga människor som inte är döende får dödshjälp.

Noelia hade efter ett suicidförsök en irreversibel ryggmärgsskada, omfattande funktionsnedsättning och ett lidande som hon under lång tid beskrev som outhärdligt. Hennes beslutskapacitet och rätt till dödshjälp blev föremål för en närmare två år lång rättslig process. Att hon var 25 år gör inte hennes lidande mindre verkligt.

Noelia hade efter ett suicidförsök en irreversibel ryggmärgsskada, omfattande funktionsnedsättning och ett lidande som hon under lång tid beskrev som outhärdligt.

Dödshjälp är inte en fråga enbart för äldre människor. Även unga kan drabbas av obotliga tillstånd och outhärdligt lidande. Det betyder självklart inte att människor i behandlingsbara kriser ska erbjudas dödshjälp. Tvärtom måste samhället då erbjuda behandling, stöd och suicidprevention. Den svåra frågan är just att skilja dessa situationer åt.

Kanada är inte mitt ”giftspruteideal”
Brors återkommer till att jag skulle ”förfäkta den kanadensiska modellen” och beskriver Kanada som mitt ”giftspruteföredöme”. Det är hennes beskrivning, inte min.  Att hänvisa till erfarenheter från Kanada innebär inte att Sverige bör kopiera dess lagstiftning. Tvärtom behöver vi studera både det som fungerat och det som visat sig problematiskt. Fallen Thomas Dillon och Alan Nichols förtjänar att granskas. Detsamma gäller kritiken mot Track 2 och frågan om människor med funktionsnedsättning får tillräcklig vård och socialt stöd. Dessa frågor är dock inte argument för att avstå från en utredning, utan de är snarare argument för att genomföra en ordentlig sådan.

RTVD:s politiska krav är att Sverige tillsätter en parlamentarisk utredning som förutsättningslöst granskar om, och i så fall under vilka strikt reglerade förutsättningar, dödshjälp skulle kunna tillåtas. En sådan utredning ska inte börja med slutsatsen att Kanada har rätt, men den ska heller inte börja med slutsatsen att Helena Brors har rätt. Den ska undersöka fakta.