Mäns våld mot kvinnor har gjorts till ett enormt politikområde och resurserna flödar. Idag kan man göra karriär på området och rörelsen har domesticerats till oigenkännlighet. När en politisk rörelse överger sitt kunskapsarv för att istället konkurerra internt och frottera sig med politiker offras radikaliteten. Vad har kvinnorörelsen blivit, och vad vill vi att den ska vara? frågar sig Jenny Westerstrand.

En gång i tiden flög Sveriges namn över jorden som feminismens Mecka. Jag tänker på perioden kring 1980-2005. Kvinnors situation i arbetslivet, i hemmet, i vården, stod högt på agendan och teorier om kön och könens relation(er) formulerades. Skillnader i makt och inflytande dokumenterades och analyserades. Radikal lagstiftning antogs, om rätt till barnomsorg, allmänt åtal för misshandel, sexköpslagen och brottet grov kvinnofridskränkning. Kvinnor i riksdagen samarbetade över partigränser och en kunnig stab på myndigheterna ansvarade för att besluten också genomfördes.

En gång i tiden flög Sveriges namn över jorden som feminismens Mecka. Jag tänker på perioden kring 1980-2005.

Dessa kvinnornas tidevarv i Sverige kom inte utan kamp. Den så kallade första vågens feminister sträckte fanorna i luften vid 1800-talets senare hälft, rösträtten vanns dekader senare och andra reformer följde. Den historien skrivs inte här, men det går att konstatera att framgångsrika kvinnokämpar stått på tidigare kvinnokämpars axlar och att 1970-talets breda, frispråkiga och krävande feministiska kamp såväl hade föregångarna att tacka för sitt genomslag, som att den framgångsrika period som följde efter är sina föregångare tacket skyldiga. Forskningen är tydlig: kvinnors rättigheter kräver hårt och kunnigt arbete samt ständig vaksamhet mot hotande backlash.

Därför finns anledning att ställa frågor om dagens läge i den feministiska kampen. Den ter sig allt mindre medveten om sitt eget sammanhang och sitt raison d´être och alltmer fokuserad på att uppfinna hjulet på nytt och möjligen göra det lite ovalt, för att sätta eget avtryck.

Samtidigt som unga mäns konservatism skenar, strypsex ökar, traditionella könsroller är på frammarsch, män konsumerar incelmaterial på nätet och röstar på ett vidöppet rasistiskt parti, ser inte kvinnorörelsen ut att kunna formera sig. Tvärtom tycks den dra isär sig själv. Vi måste fundera på varför. Självklart är det inte kvinnorörelsens ansvar att ensam ordna rättvisa löner och stoppa mäns våld mot kvinnor. Ett helt samhälle måste förändras och det är män som måste sluta slå och förtrycka kvinnor. Ändå vill jag peka på några hinder som tycks stå i vägen för en mer framgångsrik feministisk röst i den svenska kampen – som behövs mer än på länge.

Unga mäns konservatism skenar, strypsex ökar, traditionella könsroller är på frammarsch, män konsumerar incelmaterial på nätet och röstar på ett vidöppet rasistiskt parti men kvinnorörelsen ser inte ut att kunna formera sig.

Sagda röster är successivt i färd med att överge tre grundläggande kunskapsstrukturer: Analys av hur kön och våld hänger samman, folkrörelsetraditionen rörande relationen mellan stat och civilsamhälle och den sammanhållna förståelse av mäns våld mot kvinnor som många ändå säger sig utgå ifrån. Till detta kommer frågan om hur den omfattande finansieringen från staten påverkar rörelsens radikalitet, dvs incitamenten att försvara vunnen kunskap och bygga vidare på den.

Från radikal rörelse till domesticerat professionsfält
En omständighet som präglar den svenska kvinnorörelsen är att den i mycket hög utsträckning är statligt finansierad. I Sverige har samtidigt en kraftig förskjutning av jämställdhetspolitiken ägt rum sedan 90-talet. Från fokus på fördelningsfrågor till fokus på våld. Idag rör två av sju jämställdhetsmål våld: ”Mäns våld mot kvinnor ska upphöra” samt ”hedersrelaterat våld och förtryck ska upphöra”. Dessa två mål erhåller 80 procent av regeringens jämställdhetsbudget.¹ Det innebär att aktörer inom området mäns våld mot kvinnor har givits en mycket framskjuten roll för att verka för jämställdhet och kvinnors rätt i samhället. Utvecklingen kan ses i ljuset av den starka upptagenheten vid kriminalpolitik som samhället har genomgått, inte minst med tidöregeringen vid rodret.

Givet detta uppstår frågan vilka drivkrafter som formas hos dem som verkar inom det allt större och alltmer professionaliserade fältet ”mäns våld mot kvinnor”. Jag menar att feministiska organisationer och kvinnopolitiska röster under år har färdats bort från den feministiska våldsförståelsens radikala och så framgångsrika begrepp och analyser – utan att verka se det själva.

Situationen på fältet kan tolkas i ljuset av det japanerna kallar ikigai.² Termen beskriver en motiverande kraft som ger människans liv en mening. Här ska det man är bra på, det man älskar, vad världen behöver och vad man kan få betalt för, mötas. Jag menar att en fara för fältet ”mäns våld mot kvinnor” är att området är extremt sårbart för att bli identifierat som kvinnors ikigai.

Situationen på fältet kan tolkas i ljuset av det japanerna kallar ikigai. Fältet ”mäns våld mot kvinnor” är extremt sårbart för att bli identifierat som kvinnors ikigai.

Givet hur utbrett mäns våld mot kvinnor är i Sverige har den absoluta majoriteten kvinnor antingen egna erfarenheter av mäns våld eller nära kännedom om andra kvinnors utsatthet. Steget är kort till att uppfatta sig ha kompetens inom området. Så behöver förstås inte vara fallet. Många kvinnor internaliserar exempelvis samhällets syn på våldsverkaren och söker hans motiv i rädsla och vanmakt. Att världen behöver komma till rätta med mäns våld mot kvinnor är uppenbart, liksom att många älskar att vara i närheten av svåra frågor och känslan av att göra nytta. Sist då, möjligheten att få betalt: Ja, den är stor i Sverige.

Men vad händer när kampen för kvinnors rätt, i ett patriarkat, sömlöst börjar uppfylla individens eget behov av tillfredställelse, inklusive betalning? Finns det inte någon djupt problematiskt med ett samhälle, som likt det svenska, fullkomligt häller pengar över ett område – mäns våld mot kvinnor – där problemen samtidigt fortgår och muteras till än värre former? Och är det ens möjligt i ett våldsamt manssamhälle att bedriva ett framgångsrikt arbete mot mäns våld mot kvinnor utan att uppleva fara och obehag? Det tror inte jag.

Är skapandet av ett lägerbål kring frågan mäns våld mot kvinnor tecken på att det svenska patriarkatet skruvat upp sig till det listigaste i världen, i domesticeradet av den en gång i tiden så blomstrande svenska kvinnorörelsen?

Den värme i vilken svenska kvinnoförkämpar rör sig borde väcka frågor om den egna kampens innehåll och inte bara inspirera till ytterligare tjänster, projekt och kampanjer. För är kanske skapandet av ett ”lägerbål” kring frågan ”mäns våld mot kvinnor” tecken på att det svenska patriarkatet skruvat upp sig till 3.0, till det listigaste i världen, i domesticeradet av den en gång i tiden så blomstrande svenska kvinnorörelsen? Oavsett skäl har fältets eget kunskapsbygge successivt försvagats parallellt med att resurserna till arbetet mot våld har vuxit. Vi borde prata om denna utveckling.

Låt mig ta fyra exempel hämtade från mitt yrkesliv inom våldsforskning och ideella organisationers arbete.

Ett förbisett guldägg
Det första exemplet rör brottet grov kvinnofridskränkning. Detta brott var världsunikt när det inrättades 1998. Det bygger på kunskapen om våldets normaliseringsprocess. Det vill säga, att mannens våld mot kvinnan gradvis kommer att uppfattas som hennes eget fel, som uttryck för att hon är kvinna på fel sätt, också av kvinnan själv. Det är en stark process där hans gränssättning för henne formar henne som kvinna och honom som man och där hans gränssättande till slut kan avgöra hennes liv och död.³

I en nära relation där mannen är våldsam kommer våldet att bli en del av vardagen som kvinnan förhåller sig till. I kraft av vardagligheten blir det samtidigt svårt för henne att i efterhand säga exakt när hans våldsamma slag träffade, och hur. Redan beredskapen inför att kanske bli utsatt skapar ett sammanhang där skillnaden mellan frid och våld är upphävs. Den kontrast som ett slag borde vara i ett levt vardagsliv uteblir.

Brottet grov kvinnofridskränkning var världsunikt när det inrättades 1998. Det är, med sin placering i brottsbalkens kapitel 4, ett fridsbrott. Lagstiftaren har önskad adressera den nedbrytande process som upprepad våldsutövning medför. Trots detta juridiska guldägg används brottet grov kvinnofridskränkning alltmer sällan.

Följer vi straffrättens gängse logik skulle vart och ett av de slag och hot som utdelas bedömas var för sig, med kvinnans exakta återgivande av tid, plats och utförande som grund. Det säger sig själv att detta är mycket svårt, närmast omöjligt. Med grov kvinnofridskränkning accepteras därför vissa bevislättnader samtidigt som straffvärdet för de upprepade gärningarna ökar. Åklagaren behöver heller inte bevisa att det pågått en nedbrytande process av henne. Det ligger i korten för själva brottet – det upprepade våldet. Det som behöver visas är sådant som med relativ lätthet går att föra bevisning och motbevisning om: olika gärningar av våld eller hot.

Grov kvinnofridskränkning är, med sin placering i brottsbalkens kapitel 4, ett fridsbrott. Lagstiftaren har önskad adressera den nedbrytande process som upprepad våldsutövning medför. Det är effekten av våldet – dvs att inte bara de enskilda våldsgärningarna utan det liv som levs där emellan som förskjuter livsutrymmet för parterna – som ökar straffvärdet: Att hon fråntas sin frihet och frid.

Trots detta juridiska guldägg används brottet grov kvinnofridskränkning alltmer sällan. Brottskonstruktionen väckte från början motstånd i domstolarna men efter att ha justerats började brottet att användas av åklagare. Kring 2010 bröts dock utvecklingen. Brå beskriver i en rapport hur åtalen sedan dess har sjunkit dramatiskt.⁴ Brå lyfter att åklagare upplever att åtal för brottet inte leder till fällande domar. I stället för att lyfta ett antal våldshandlingar som mannen har begått och åtala för dem, väljer åklagare oftare den grövsta gärningen och nöjer sig med att söka bevisa den.

Trots denna utveckling hörs ingen debatt från Sveriges kvinnorörelse. Brottet grov kvinnofridskränkning varken nämns eller försvaras i den feministiska kampen, inga upprop hörs för denna unika brottskonstruktion där våldets könade konsekvenser står i fokus. I stället lyfter feministiska aktörer det nya brottet psykiskt våld, BrB 4:7b, som svar på kvinnors svårfångade utsatthet.

Jag har tidigare skrivit i Parabol om hur psykiskt våld öppnar upp för bevisfrågor som landar rakt i betraktarens öga. De gärningar som ska bevisas är notoriskt svåra att leda i bevis, samtidigt som starka kulturella föreställningar knyter psykiskt våld till kvinnors agerande. Så varför driver kvinnorörelsen själva fram detta brott, medan grov kvinnofridskränkning sätts för fäfot?

Analysen av kön går förlorad
Det andra exemplet: I linje med tystnaden kring grov kvinnofridskränkning hörs inte heller feminister aktivt använda den kunskap som ligger under brottet i fråga; våldets normaliseringsprocess. Ibland hörs uttryck som att ”kvinnan normaliseras” av våldet vilket missar att processen ligger i båda parters förändring. Ibland omtalas ”normalisering”, men vad menas? Finns det kunskap bakom detta tal?

Våldets normaliseringsprocess beskriver inte bara våld som blir vardag, utan vad som sker när en man utövar våld mot en kvinna i en nära relation. Det är en könad process, där kön skapas på våldets arena. Han blir man i och med sin våldsutövning. Hon blir kvinna. Detta kallas med forskningens ord könskonstituering och är en central aspekt av hur våldet blir starkt upplevelseladdat för båda parter.⁵

I vilja att introducera nya begrepp talas om gaslighting och coercive control, medan kvinnorörelsens egna utarbetade termer och aldrig så världsunika kunskaper och juridiska lösningar inte används.

I svensk nutida förståelse har den centrala könade dimensionen av våldets normaliserinsprocess lyfts ut och därmed förloras avgörande dimensioner. Det gäller inte bara myndigheters och mainstreammedias förståelse, utan när kvinnorörelsen inklusive delar av jourrörelsen själv talar. Tilltalet blir ibland närmast som en diagnos: ”Hon är normaliserad”, ”kvinnan normaliserar våldet”. Vad ska vi med dessa konstateranden till? Och viktigast av allt – var är talet om hur kön skapas?

Det talas också om ”våld i ungas relationer”. Kön är kastat över bord men hjulet uppfinns likväl; forskarna konstaterar att i ”ungas relationer” liknar det våld tjejer utsätts för av killar i hög utsträckning det våld som utövas mot vuxna kvinnor av deras män. Trots det rundar man ”mäns våld mot kvinnor” som ingång och talar alltså om ”unga” i stället för om tjejer och killar, och om kön. I samma anda av vilja att skapa/introducera nya begrepp talas om ”gaslighting” och ”coersive control”, medan kvinnorörelsens egna utarbetade termer och aldrig så världsunika kunskaper och juridiska lösningar inte används. Att dessa spårbyten allvarligt riskerar att erodera central våldskunskap tycks inte oroa.

Från radikal organisering till arbetsplats
Det tredje exemplet handlar om rörelsens organisering. Det svenska föreningslivet har historiskt spelat en särskild roll för framväxten av demokratin. Folkrörelserna har varit centrala krafter för reformer och för utbildning av medborgarna. I svensk politisk tradition finns därför en stark finansiering av föreningslivet som grundstomme. Staten finansierar organisationer därför att de förväntats företräda sina medlemmars erfarenheter och kunskaper – också när detta innebär kritik mot staten själv.

Anslagen har inte varit tänkta att köpa lojalitet utan att möjliggöra självständighet. Även om politiken under senare år, inte minst Tidöregeringen, har agerat för att underminera denna självständighet ligger modellen fast och det bör åligga de starka föreningarna att stå upp för denna grundbult i svensk politisk tradition.

Det talas också om ”våld i ungas relationer”. Kön är kastat över bord men hjulet uppfinns likväl; forskarna konstaterar att i ”ungas relationer” liknar det våld tjejer utsätts för av killar i hög utsträckning det våld som utövas mot vuxna kvinnor av deras män.

Under mina sex år som ordförande för Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige), 2018-2024, stod det klart att sagda tankefigur hade försvagats kraftigt i organisationen. Roks uppgift uppfattades inte internt som att, när så krävdes, självklart utmana staten med kvinnojourernas erfarenheter och den egna integriteten som grund. Allt större vikt kom i stället att läggas vid att upprätthålla en god relation till politiker och till den myndighet som fördelade anslagen till verksamheten samt vid att tävla i popularitet med den andra stora organisationen som organiserar jourer, Unizon.

Förskjutningen kom i öppen dager när Socialstyrelsen begärde ut en konsultrapport som den styrelse jag ledde bedömde inte skulle lämnas ut. Frågan rörde ett material som tagits fram i processer som skadat såväl organisationen som enskilda och vars värde som kunskapsunderlag saknades. Vi avböjde därför begäran och skickade ett annat underlag. Det intressanta är rörelsens reaktion. Starka protester inkom från ett antal jourer. Protesterna rörde inte organisationens självständighet, integritet och gränserna för statens insyn. De handlade om risken att stöta sig med finansiären och därmed äventyra bidraget.

Såväl nationellt som internationellt har liknande utveckling analyserats inom forskningen om så kallad NGO-isering, där sociala rörelser successivt professionaliseras och blir alltmer beroende av projektfinansiering och relationer till staten ⁶

Men vad ska en kvinnorörelse som vill ha förändring med ett bidrag till från en stat som disciplinerar dess innersta verksamhet?

Roks, som länge hållit emot styrning från statsmakterna till skillnad från en mer statstillvänd politik från den andra jourorganisationen Unizon, agerade helhjärtat mot sin egen styrelse med krav på att lyda bidragsgivaren. I stället för att vara en självständig aktör finansierad för sitt kunnande framstod bidraget som något organisationen hade att förtjäna genom följsamhet. Men vad ska en kvinnorörelse som vill ha förändring med ett bidrag till från en stat som disciplinerar dess innersta verksamhet? Har en bredare syn där samhället ser den bidragstagande människan som skyldig att ge motprestationer enligt anvisningar flutit över på den feministiska kampens självförståelse?

När relationen till finansiären blir överordnad relationen till rörelsens egen kunskap och integritet, när dess existens alltmer knyts till de anställdas försörjning och enskildas arvoderade positioner, förändras organisationens uppdrag. Den blir mindre benägen att utmana staten och mindre benägen att utveckla den kunskap som en gång gav den dess existensberättigande. Efter min tid som ordförande organiserade man också om Roks till att stärka de anställdas inflytande och roller i organisationen.

När reformer tar oss bakåt
Mitt fjärde och sista exempel på hur svensk kvinnokamp har individualiserats/professionaliserats och kunskapsdränerats handlar om hur den blivit alltmer lik den politik den skulle bekämpa.

Det pushas från feministiskt håll för reformer som utgör grundskott mot den sammanhållna våldsförståelse som kvinnorörelsen menar sig stå på, samtidigt som det görs gällande att kampen pågår.

Det är tydligt att aktörer på fältet profilerar sig och vill synas. I sociala medier far budskap från olika aktörer förbi och för organisationerna på fältet rör det sig om många tiotals miljoner kronor som staten ger. I arbetet med att synas blir, precis som för vilken politiker som helst, reformer centrala produkter att lansera. Det är mer slagkraftigt att ta fram nya förslag än att arbeta med och utveckla det arbete som gjorts. I synnerhet om befintliga begrepp och analyser bär en djup radikalitet och en gång förmådde utmana könsordningens fundament genom att synliggöra våldets konsekvenser. Att bära det banéret kostar på och skaver lätt mot en önskan om en arbetsdag i ikigaiets tecken. Lösningen kan bli att låta radikal utan att vara det.

Tydligt är att det pushas från feministiskt håll för reformer som utgör grundskott mot den sammanhållna våldsförståelse som kvinnorörelsen menar sig stå på, samtidigt som det görs gällande att kampen pågår.

Ett exempel är den största organisationen för landets kvinno- och tjejjourer, Unizon, och deras arbete för införandet av kön som grund för hatbrott. Visst låter det som ett kraftfullt förslag till skydd för kvinnor. Men förslaget är ett brott mot en sammanhållen förståelse av våld, som Unizon samtidigt skriver om på sin hemsida.⁷

Jag argumenterar inte för minskade bidrag. Men vi borde diskutera hur anställningar och professionalisering är ett hot mot en radikal, kunskapstung och orädd kvinnorörelse.

Den sammanhållna våldsförståelsens hela grund är att mäns våld mot kvinnor inte består av ett fåtal exceptionella handlingar drivet av ett ovanligt kvinnohat. Den ser förbindelselinjer mellan olika former av våld – misshandel i nära relation, sexuellt våld, prostitution, hot, med mera – och ser dem som uttryck för en könskultur där vi alla lever och andas. Om vi då talar om hatbrott mot kvinnor, inom ramen för en undantagsregel, flyttas fokus från våldets plats och funktion i samhälle och kultur, till särskilda motiv som ska bevisas hos enskilda män – och skiljas ut från det våld som andra kvinnor har utsatts för av män, som ”bara råkade”?

Tankesättet landar i den fragmentering av våld som präglar det patriarkala mainstreamsamhällets förståelse. Det skapar en skillnad mellan det ”riktiga”, patriarkala, våldet mot kvinnor respektive det våld som män utövar utan att de egentligen menade något med det.

Vad har kvinnorörelsen blivit och vad vill vi att den ska vara?
Vi måste tala om de förändringar som den svenska kvinnorörelsen, med våldsområdets aktörer i spetsen, har genomgått under de senaste två decennierna. Vi är successivt i färd med att överge dessa tre grundläggande kunskapsstrukturer: analys om hur kön och våld hänger samman, folkrörelsetraditionen och dess relation mellan stat och civilsamhälle och den sammanhållna förståelsen av mäns våld mot kvinnor. Utvecklingen kan ses som led i en professionalisering och betoning av löner och bidrag. Dessa kunskaper ersätts med nya begrepp, organisationsformer och reformer som inte bygger vidare på tidigare kunskap – och som inte heller förhåller sig aktivt till den genom att avfärda den, i det fall man ville växla förståelse. Sammantaget är situationen sådan att det är svårt att inte ställa frågan vad kampen har förvandlats till och vilka krafter vi bör stärka respektive utmana.

Vi måste diskutera hur domesticering, självhävdelse och kunskapsförlust tillsammans producerar politisk svaghet. Vi borde uppmärksamma hur avståndet mellan ett myndighetspatriarkalt sätt att tala om våld och den feministiska analysen successivt har krympt, samtidigt som slagord om ”kvinnors rätt” allt oftare ersätter de könade analyser som en gång gav vår rörelse dess förändringskraft.

Den nutida dynamiken i statens finansiering skapar inte bara ett beroende som gör rörelsen mindre benägen att utmana makten. Den driver också fram en konkurrens om synlighet genom att skapa tjänster, projekt, organisationer och professionella identiteter och hålla dess medlemmar upptagna med att jämföra sig internt. Samtidigt kan staten hänvisa till denna finansiering som ett bevis på sin kvinnovänlighet, utan att behöva möta en självständig, kunskapsbärande och konfliktvillig kvinnorörelse.

Aldrig tidigare har resurserna varit större, organisationerna fler och så många haft som yrke att arbeta mot mäns våld mot kvinnor. Ändå – eller därför – tycks rörelsen allt oftare överge sin radikala kunskapsgrund.

Jag argumenterar inte för minskade bidrag. Men vi borde diskutera hur anställningar och professionalisering är ett hot mot en radikal, kunskapstung och orädd kvinnorörelse. Aldrig tidigare har resurserna varit större, organisationerna fler och så många haft som yrke att arbeta mot mäns våld mot kvinnor. Ändå – eller därför – tycks rörelsen allt oftare överge sin radikala kunskapsgrund.

Motståndet från patriarkala krafter har hårdnat markant under senare år och villkoren kring finansiering är i förändring. En dag kan komma förr än vi tror när vi – igen – bara har vår egen grund att stå på. Frågan är hur väl den grunden bär, och vilka röster som finns som förmår att bära kampen. Det vore en katastrof om det generationer av kvinnor har byggt upp skulle visa sig brista vid en ny prövning. Så om kampen mot mäns våld mot kvinnor blivit en lägereld där vi finner individuell mening och egen försörjning, snarare än en plats där patriarkatet ständigt utmanas, är det då inte dags att släppa taget om vår ikigai och återta våra vassaste analyser?