Min mammas gamla blåa Monark? Vart tog den vägen? Den stals och har kanske sedan länge återgått till kretsloppet. Metallen i den smältes ned och existerar vidare i ett föremål någonstans i världen.

Jag tror att mamma skaffade sig den på femtiotalet innan jag ens fanns. Jag satt i barnstolen på pakethållaren när hon varit nere i centrum och handlat och minns susande trädkronor ovanför mig. Jag minns den från källaren, i det stora trasslet av cyklar och min brors enpetare.

Som mycket ung cyklade hon till fabriken från statarlängan en bit utanför orten där åkrarna susade och där hon då bodde. Bodde hon där med en väninna? När jag var barn stod de där gula längorna öde. Vi pojkar smög in i dem och måste ha känt den helt annorlunda tid som ännu fanns där.

Och jag ser mamma på väg till fabriken långt senare en sensommardag, efter industrisemestern, eller hem från sommarstugan för att titta på Dynastin.

Mamma tillhörde de stora förkonsumistiska generationerna. Hennes avtryck i biosfären var nästan omärkbart. En enda ort slöt sig kring henne. Hon flög aldrig och flygplan måste för henne ha varit något helt främmande på himlarna. Resor pågick i andra världar. Hon slängde inte ens gamla plastpåsar, utan sköljde dem och använde dem igen. Hon hade i sig klara höstdagar i lingonskogen.

Till danser cyklade hon som ung flicka miltals i trakten, jag tror att de ibland hade halm i cykeldäcken.

Jag har i alla fall fått för mig det där med halm, men hittar inget om det på nätet. Kan det verkligen vara sant? Jag borde lära mig av min nu döda mamma. Jag borde lära mig av de förkonsumistiska människorna. Jag har sett dem på fotot med den stora klungan av hundratals kanske tusen arbetare utanför konfektionsfabriken – där så många i min släkt gömmer sig med sina ansikten.

De står där en dag på femtiotalet, sömmerskorna och skräddarna, och vet inte att deras slit lägger grunden till det stora kommande slöseriet.

Jag får tanken att den blåa monarken cyklar på himlens alla landsvägar, grusvägar och där stigar är framkomliga.