George Totari från Göteborg skrev Palestina­rörelsens soundtrack

Kajsa Ekis Ekman och George Totari i Göteborg 2023
Kajsa Ekis Ekman och George Totari i Göteborg 2023.

En femtio år gammal svensk låt har blivit global. Kofias sjuttiotalsdänga ”Leve Palestina” (eg. Demonstrationssången) är Palestinarörelsens soundtrack världen över. Den spelas på demonstrationer i Jakarta, Washington och Lahore. Den översätts till mängder av språk eller spelas på svenska.

Plats för intervju: Restaurang Silvis i Göteborg. Åt: kyckling och ris. Drack: Vatten och kaffe.

Vad tycker sångens upphovsman om detta?

– När jag hör något fint om sångerna börjar jag gråta för jag har mött så mycket motstånd. Det tar tid innan jag förstår det. Det är obegripligt. De ringer från hela världen och gör intervjuer varje dag, TV från Kanada, någon i Saudiarabien vill göra om den till en discolåt…

George Totari, grundaren till gruppen Kofia, sitter på sin restaurang i Göteborg. Han har ägt och drivit den i 35 år men nu lämnat över den till sina barn.

– De frågar vad jag tycker om att den blir discolåt. Jag säger, ni får sjunga och dansa, göra vad ni vill till den, det viktigaste är att man säger Leve Palestina. Det är därför jag gjort sången. För att säga att vi finns! Som våra olivträd, som har stått där i tusentals år. Vi finns! Och hela världen ska veta att vi kämpar.

Har du copyright?

– Nej vi har skaffat det nu för en vecka sedan. Jag vet inte hur man gör med det där. Jag har frågat en kompis om han kan hjälpa mig. Titta här! Här är en kille från Kuwait som har gjort en egen version av låten. Och här, några kvinnor i Indien!

Horizontal rules

Jag har åkt till Göteborg för att träffa George efter att ha sett Kofia uppträda på en demonstration i Stockholm och insett att de fortfarande existerar. Det var en kall dag, många tal, ett högtalarsystem som inte fungerade. Men när Kofia började spela hände något, berättar jag för George:

Ni tog våra känslor, sorg, ilska, kamplystnad, och sedan gav ni dem tillbaka i en annan, förhöjd form.

– Citronen har saft. När du pressar den kommer saften ut. När du pressar mig får du bara känslor. Mogna känslor. Jag är en naturlig människa, känslan styr mig. Den är mitt drivmedel. En kille från Nasaret, min hemstad, skrev att nästan alla våra hjältar är döda, men vi har en kvar i livet: George Totari. Jag är kvar. Det är sällan folk blir kända medan de lever.

George på restaurangen i Göteborg.

Har du skrivit alla låtar själv?

– Ja, det har jag. Men det goda är att jag har en grupp, så vi lyssnar på varann, pratar. Men min vilja är stark, jag var elak ibland. Det finns medlemmar i gruppen som varit kvar i 50 år. De är trogna, de betalar ur egen ficka när det saknas pengar – och det är typiskt svenskt. Trohet, solidaritet, nej till krig. Det är svensk kultur. Vi ska vara stolta över det. Men nu! Nu har vi en regering som säger ja till krig. Vi får inte kritisera Israel, inte visa den palestinska flaggan, inte protestera. Man slaktar en svensk kultur som var unik i hela världen! Jag kom hit 1967. Jag upplevde det.

Horizontal rules

George Totari föddes i en kristen familj i Nasaret, byn där Jesus ska ha kommit från och där kristendomen uppstod. Det är en palestinsk by som varit bebodd sedan bronsåldern, men där invånarna lyckats stanna kvar efter Nakban 1948. Majoriteten av människorna är palestinier, men de har israeliskt medborgarskap. George sjöng i kyrkan men hade inte bestämt sig för att bli musiker utan pluggade och sommarjobbade i turistbutiker, när han träffade en svensk vid namn Christer Wennersten från Uppsala.

– Christer var en superborgerlig man, en arkitekt som läst på Chalmers, varit ordförande för Skrubben, och kommit till Tel Aviv för att arbeta på ett arkitektkontor. Efter ett tag ville han se något annat. Chefen sa: ok, åk till Nasaret, men säg inte till någon att det var jag som sa det. Så han åkte, och kom till översta Nasaret.

– I översta Nasaret är det som en mur, runtom gamla Nasaret. I gamla Nasaret bor det kristna och muslimer. I översta Nasaret bor bara judar – de flesta fanatiker. Christer bodde hos några människor där, och han sa till dem: jag tänkte åka ner till gamla Nasaret. De sparkade ut honom. ”Du får inte träffa araber!” sa de. ”Araber är hemska, araberna dödar!” Men Christer var envis, och dessutom officer i militären. Så han åkte ändå. Han gick in på den gamla marknaden. Han hörde några skrik och tänkte ”här finns de värsta araberna.”

– Christer gick in på ett kafé. Satte sig i ett hörn. Efter fem minuter kommer servitören med en kopp kaffe. Jag har inte beställt kaffe, säger Christer. Servitören sa: det är en annan gäst som vill bjuda dig på kaffe.

De såg att han var utlänning?

– Ja precis. Så efter tio minuter fick han hommous, oliver, tomat, gurka… av olika gäster i lokalen. Han sa att på en halvtimme fick jag så många vänner som jag inte fått i hela mitt liv! ”Alla bjöd hem mig. Jag fick äta med deras familjer…”

Så han måste ha insett då att allt de hade sagt till honom var fel.

– De säger det till själva judarna också, de hjärntvättar sina barn, att inte komma nära araber.

Hur träffade du honom då?

– När jag sommarjobbade i en turistbutik. Och 1967 öppnade Israel gränserna så man kunde lämna Israel – de ville inte ha araber. Med araber menar de kristna och muslimer. Och jag ville inte leva där längre, jag tyckte det var för mycket förtryck. Nasaret tillhör ett så kallat militärt område. Så varje gång jag skulle lämna Nasaret och åka till Gennesarets sjö eller Haifa så behövde jag militärens tillstånd.

Hur söker man det?

– Man ansöker hos polisen, men problemet är att de kan stänga området när de vill, de kan arrestera oss när de vill utan rättegång. Det fanns två palestinska kristna byar nära den libanesiska gränsen som heter Ikrit och Biram. Militären kom dit och sa till invånarna att de måste lämna sina byar för att det var minerat område.

Du har ju en låt om det här!

– Ja precis, jag gjorde en sång om det. (”Böndernas lagliga rätt” på skivan Palestina mitt land.) De sa till byborna att de skulle få komma tillbaka sen, men det fick de inte och området blev militärt. Det är ett sätt att tjuva andras hem.

George & Son, Bassam Totari på restaurangen. Bassam är kock och arbetar enligt filosofin att man måste smaka på varje rätt innan man serverar den. “Citronerna kanske var ok igår, men du vet inte hur de är idag.”

– Så egentligen skulle jag till Kanada, men på vägen dit landade jag i Sverige. Christer Wennergren hämtade mig och sa: Du lämnar aldrig Sverige! Bästa landet! De är konservativa, men han tog mig hem till sin familj och de behandlade mig som en son. Fast de visste att jag var progressiv. På julafton fick jag presenter fast jag hade inga pengar själv. Efter två månader började jag läsa på universitetet. Jag gick till Volrat Tham, studentbostäderna. Hon som tog emot mig såg att jag var från Israel och var så glad. Men när hon började prata om Israel och jag förklarade att jag var kritisk, då kastade hon ut mig. Jag fick ingen bostad.

Var det så på den tiden? Var det ett Israelvänligt Sverige eller?

– Ja, när jag kom hit fanns det ingen som stöttade Palestina. Göteborg var nästan som Israel, men där fick man kritisera, men det fick man inte i Göteborg. De var mer pro-Israel än själva israelerna! När jag fick jobb på universitetet för att forska i nationalekonomi och matematik 1976, så blev jag avskedad för att professorn inte ville finansiera en ”palestinsk terrorist” sa han.

– Men de som åkte till Palestina, de ändrade uppfattning. Författare och professorer som åkte dit för att jobba på kibbutz, sedan kom de hem och var stenhårt mot Israel. De såg hur man behandlar folk.

Det här förändrades sedan. På grund av er, hela vänsterrörelsen…

– Det är många som kämpat. Jag började spela musik. Egentligen först bara på fester. Jag lärde känna musiker som var progressiva och de tyckte om mig. Först var det bara på skoj, men när jag såg hur allvarligt allt var så sa jag; skojet ska flytta på sig, nu blir det allvar. Då började jag skriva sånger. Om hur vi blir behandlade i Palestina. Svenskarna accepterade sångerna, men palestinierna gjorde det inte. Jag blev motarbetad. De tyckte inte att jag skulle sjunga om sånt här.

Dokumentären ”Kofia – A Revolution Through Music” om Kofia kom 2021, gjord av Louis Brehony. I den intervjuas Carina Olsson, Mats Lundälv, Bengt Carlsson och George Totari om historien bakom Kofia.

Vad tyckte de att du skulle göra för musik då?

– De var inte vana. Det här var något helt nytt. De tyckte att man skulle göra folksånger. Men jag hade lärt mig från den chilenska vågen.

Horizontal rules

Demonstrationssången har levt i femtio år. Den har spelats på bröllop, på 1 maj, på demonstrationer, inte minst varje gång Israel bombat Gaza. Då och då får den ett uppsving: 2002 genom dokumentären Nabila, om dåvarande hiphopartisten, numera skribenten Nabila Abdul Fattah.

Året därefter, 2003 trycktes en CD-skiva med några av Kofias låtar i urval. Demonstrationssången, men också ”Bull Bull” som inleds: ”De sköt ner en vit duva/En symbol för fred och frihet/Och släppte fram/Sina flygplan/Som var fyllda med bomber…” Och Palestinas dotter: ”Nej nej nej/Vi ger aldrig upp…”

Omslaget till CD:n bekostades av reklamföretaget Acne och Jan Guillou skrev en text till konvolutet. CD:n trycktes upp i några tusen ex och sålde nästan slut. Alla intäkterna gick till ett sjukhus på Västbanken. Skivans ansvarige utgivare blev sedermera anmäld till Justitiekanslern för hets mot folkgrupp. Men JK la ner ärendet med motiveringen att det inte rörde sig om hets mot folkgrupp.

Visst har den här förföljelsen av musiker börjat nu? Ni gjorde låten 1973, det var väl ingen som klagade då? Man fick skriva kampsånger?

– Vi hörde aldrig sånt här de första åren. Det har blivit värre och värre och särskilt de senaste tre åren. Vissa av musikerna kan ibland inte vara med och spela, eftersom deras arbetsgivare tycker att det är omoraliskt att sjunga versen om att vi har kastat stenar på soldater och poliser.

Men vi har en statsminister som tycker att man ska kasta bomber! Det är bra eller? Det är civiliserat?

– Vad är yttrandefrihet? Det är yttrandefrihet för vissa. Och nu, när Ulf Kristersson kom hit till Göteborg och pratade på Pustervik protesterade folk. Då sa han att det var odemokratiskt att protestera. Men han frågade inte mig 2019, när han och Stefan Löfven bestämde att min sång inte fick sjungas.

Horizontal rules

Det var 2019 som SSU i Skåne fick kritik från bland annat moderaten Tobias Billström och KD:s Ebba Busch, för att ha sjungit Kofias låt. Det hade de gjort varje första maj, det var en tradition. Men Stefan Löfven gick då ut och krävde att SSU skulle sluta sjunga låten – annars ”ska man inte vara en del av vårt parti.”

– De bestämde att sången var antisemitisk, för raden ”krossa sionismen.” De skiljer inte mellan judendom och sionism. Fast sionismen var en gång i tiden en rasistisk rörelse, enligt FN. Det är inte att de inte vet – de vet! Men det är ekonomiska intressen som styr. USA säger inte vad som är rätt eller fel, utan vad som gynnar deras intressen.

– Vi är inte terrorister. Vi är inte extremister. Jag har många judiska vänner. Jag är inte emot judar. Vi levde i fred med judarna i många många år. Vårt problem är hatiska människor från väst som kommer och vill döda alla araber. Meningen med sången är inte att jag vill döda eller kasta sten. Meningen är: kan ni hjälpa mig att komma hem till mitt hemland.

Vad hände sen då, la ni ner gruppen på 80-talet?

– Alltså det blev så att jag startade något som hette Palestinska kulturcentret. Meningen var att vi skulle skicka folk härifrån, konstnärer och musiker som Kent Andersson, Mikael Wiehe, Björn Afzelius, för att lära känna det palestinska folket. Då, när de kommer tillbaka kanske de skriver eller sjunger något om vår sak. Och kunna hämta palestinier hit. Afzelius hade en stor konsert och skänkte 30 000. Men vi fick problem, för att PLO-kontoret ville ha våra pengar. PLO-ambassadören på den tiden, Eugene Makhlouf, ville bestämma vart pengarna skulle gå. Fast vi hade öronmärkt dem till kultur. Jag kunde inte jobba på det sättet. Det var tragiskt.

George tar fram sina tre LP-skivor från lagret. De är idag svåra att få tag på och kostar nära tusen kronor. Omslagen vittnar om en lång historia av övergrepp, men de andas samtidigt en tilltro på sångens och ordets makt, det finns en frimodighet i uttrycket som tyder på att det var en tid där kulturutövare inte var rädda som idag.

Konvoluten till Kofias skivor berättar alltid historier om människoöden i Palestina.

Här på er skiva från 1984 finns en låt som heter ”Bomba inte mer.” Och nu sitter vi här efter fyrtio år och de bombar värre än någonsin.

– Nu kastar de bomber över Palestina, som väger lika mycket som en atombomb, på palestinska barn. Men ingen reagerar. Om vi däremot säger att vi har kastat stenar på, då… Alla barn är barn. Dina barn, mina barn. Att mötas är viktigt.

Hur har kriget mot Gaza påverkat din hemstad Nasaret?

Människor går runt så här (George drar ett streck över munnen.) De vågar inte säga något, inte göra något. Militärer bevakar allt de gör. Min syster vågar inte prata med mig i telefon, för att gör hon det kan de hända något.

Men om du ringer från ett annat nummer?

De vet ändå. De avlyssnar samtalen. Den som talar med någon som är kritisk får problem. De arresterar folk utan skäl.

Hur tror du det här kriget kommer att sluta? Vad kommer det leda till?

– Det kommer fortsätta som förut.

Kajsa Ekis Ekman
Författare och journalistekis@parabol.press

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.