Hyllning till Refaat Alareer

Refaat Alareer (1979-2023) växte upp i Gaza och sade: Varje steg jag tog påverkades av den israeliska ockupationen. Foto: IBRAHIM MOHTAR.

Refaat Alareer var en palestinsk poet, doktor i engelsk litteratur och grundare av organisationen We are Not Numbers. Han mördades av en israelisk riktad bombräd den 6 december 2023. Här är poeten Håkan Julanders dikt till honom som framfördes på Parabols event “The Talkback” den 26 januari 2024 på Teater Tribunalen.

Det här är min homage till Refaat Alareer
Doktor i engelsk litteratur
Han älskade Shakespeare, skrev poesi
Bodde i Shejaiya, Gaza,
Med sex barn och fru

Han sa han räknar tiden inte efter år
Men efter antal krig som barnen genomgår
Hans röst den börjar brista
När han talar om att krama sina barn godnatt
Och inte tänka på att kramen då ska kännas som att
Den kan vara den sista

Refaat skrev på engelska
Om liv i ockuperat land
Så människor i väst – som jag –
Lättare såg sammanhang
Som ung, sa han, var han antisemit
Tills han, likt Malcolm X, en dag
Förstod hur fel det var och kontraproduktivt
Att döma mänskor efter religion och ras.

På bokturné i USA han många vänner fick
Bland dem många judar, som öppnade hans blick
De var sjyssta inga sionister
Tog araber ej för terrorister
Läget de förstod var desperat
Att leva under Israels apartheidstat
Han bjöd dem för att träffa andra
Till Islamic University of Gaza,
När judar och muslimer hör varandra
Kan mentala murar börja rasa

Exempel är när i hans klass de läste
Köpmannen i Venedig, Shakespeares komedi,
Med stereotype snåle juden Shylock i
Som i sin kända monolog framfräste:

Han har skrattat åt mina bakslag, hånat mig för mina vinster, föraktat mitt folk, spolierat affärer för mig, vänt vänner ifrån mig, hetsat fiender emot mig. Och varför? jag är jude. Har inte en jude ögon? Lever han inte av samma föda, såras inte han av samma vapen, drabbas han inte av samma sjukdomar och botas han inte med samma läkemedel som en kristen? Blöder inte vi om ni sticker oss? Skrattar inte vi om ni kittlar oss? Dör inte vi om ni förgiftar oss? Skulle inte vi hämnas, om ni kränker oss? Liknar vi er på alla andra sätt, måste vi likna er också på det sättet.

När Refaat gav sin klass i test
Att välja vem i Shakespeares pjäs
De själva såg sig likna mest
Då sa de Shylock passar bäst

Jag tycker detta är en bra analogi
Hur fördomar försvinner – om tanken får va fri

En skrivbordskrigare var Refaat Alareer
Han twittrade på engelska sin strid
Om hur det är att i den fasa
Kriget skapat har i Gaza
Säga vad som sker och pågår

Medan andra medier påstår
Skälen bakom kriget är de våldsprocesser,
som kom från palestinska blods- och sex-excesser:
Som 40 halshuggna bäbisar,
Fotbollstrixande med avhuggna bröst,
Rituella våldtäkter

För Israel är ingen överdrift för stor
Att genom sex och skam brännmärka slavuppror
Demoniseringen av palestinier,
Liknar, tycker jag, demoniseringen
Som judar länge levt med i förnedringen

Horizontal rules

Men när den historia om nyfödda barnet
Som levande bakats i ugn
Blev nåt som slogs upp utav mediakanaler
Dock utan ett vittne, bevis, intet uns
Då ruttnade Refaat, såg blint för en stund

För allting omkring honom bombades sönder,
Hans skola, sjukhusen, moskéer och kyrkor
Det var faktiskt Gaza som blivit en ugn
Med pyrande människolik i ruiner.

Omöjligt var det att hålla sig lugn.
Mot dess desinformationspolitik
Om barnet och ugnen, han skrev en replik:
”Var det med eller utan bakpulver?”

Så twittrade Refaat sarkastiskt
Så trött på illdådspropagandan att faktiskt
Han sket i hur denna signal
Skulle tolkas i socialt mediaskval.

Ett skämt som blev hans död.

Jag tänker på Milan Kundera från Tjeckoslovakien,
Som i sin bok ”Skämtet” från 1967
Berättade om vilka konsekvenser ett skämt
Skrivet på ett vykort fick, när fel mänska läste
Det ledde till uteslutning från kommunistpartiet.
Det är farligare idag att skämta om maktnarrativet.

Horizontal rules

För amerikanska elitjournalister
Som Bari Weiss, med massor av följare
Skrev om Reefat och samlade pöbeln
Som smädade honom och krävde
En cancellation att han aldrig igen
Ska få skriva en krönika för New York Times
Som han tydligen nån gång fått göra.

Han twittrade krasst om en ugnsbakad lögn.
Från och med nu, var Rafaat Alareer dömd
En röst i mobilen sa till honom snart
Ska vi släcka ditt liv och de följde hans flykt
Från barnen och frun, till nytt hus han sprang,
Missilen den målstyrda lätt honom fann

Och den 46-årige fadern, poeten
Refaat Alareer försvann
Samt hans syster
Hans bror
Och hans systers och brors barn med.

Klockan sex på kvällen den sjätte december 2023
Hans sista tweet på internet
Var rop ur vanmakt och ett sätt
Få världen lyssna vem som dödar
Palestinska intellektuella, journalister, läkare, familjer, barn och mödrar

Det löd:
”Biden och det Demokratiska partiet bär ansvar för det folkmord Israel begår i Gaza.”

I hans sista videointervju
Sa han märkbart tagen, sorgsen, vill:
”Vi är rädda vi har inget att förlora”.
Hans enda vapen, sa han, han har tillgång till
Är hans märkpenna. Den får bli historia.

Han sa att kommer IDF in hit
så kastar jag den pennan,
en liten plastig bit,
det är det enda vapen jag har hemma.

Tänka sig att alltid ha sin död omkring sig
Ovanför förföljd av krigsteknologi
Och bara ha en märkpenna
Shakespeare, ord och poesi

Den kan vi också gärna kasta
På våra härskare i Sverige,
Som låter krigets narrativa industri
Så skräck och oförnuft i våra själar härja.

Imperiets slav är aldrig fri.
Beror på oss vad vi vill bli.

Refaat kunde andra vägar välja
Än att stanna hemmavid
Han kunde gå i utländsk tjänst
På litet universitet och bli
Ett utmärkt palestinskt-muslimskt alibi.
Han kunde inte säga till sitt hem adjö
Det var i Shejaiya, Gaza, Refaat måste dö

Horizontal rules

Refaat Alareers sista dikt heter ”If I must die”. Han skrev den nån vecka innan han mördades. Den har översatts till 40 språk. Min översättning låter så här:

Om jag måste dö
Ska du leva
Och berätta min historia
Och sälja mina saker

för att köpa lite tyg
och några snören
(gör den vit med lång svans)
så att ett barn, nånstans i Gaza

som skådar upp i himlens öga
väntande på pappa som försvann i elden-
utan ett farväl till någon
inte ens till eget kött och blod
inte ens till sig själv-
ser draken, min drake du har byggt

flyga högt däruppe och tror en stund en ängel finns där
väcker kärleken åter
Om jag måste dö låt den ge oss hopp
en berättelse att minnas

Håkan Julander
Skådespelare och poet

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg.

Samtliga i redaktionen, alla våra skribenter, vår webbred och våra konstnärer arbetar gratis. Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.