Plats för intervjun: Ibrahim Bahs exflickväns terrass i Algeciras, södra Spanien.

Åt: Inget. Drack: Inget.

Ibrahim Bah – du har skrivit boken ”Tres días en la arena” – tre dagar i sanden – som Parabol har publicerat ett kapitel ur. Hur var det att skriva den här boken?

Den tog ett år att skriva. Det var ett tungt år. Jag led mycket. Jag började återuppleva saker som jag försökt förtränga, så året då jag skrev boken genomlevde jag hela resan igen. Jag började få mardrömmar på nätterna. Jag går aldrig till stranden eller hamnen med min son. Jag vill inte se havet mer.

Varför skrev du den?

För att det finns rubriker som lyder något i stil med ”350 döda i Medelhavet.” Det står inte ens vad de heter. Det är som om de inte vore människor. Ingen frågar sig vilka de är, var de kommer ifrån, vad som ligger bakom det hela. De döda kan inte skriva några böcker. Men jag överlevde, och jag ville berätta hur det var att korsa Afrika och Medelhavet. Och sen, när jag hade skrivit klart, då kände jag mig helad på något sätt.

Och sedan för att förklara för läsaren att jag inte ville till Europa! Som jag förklarar i boken, så studerade jag juridik i mitt hemland, Guinea Conakry. Jag skulle bli en stor advokat. Men så en dag fängslades jag på grund av min mammas politiska aktivitet. Efter några veckor släppte en vän som arbetade inom polisen ut mig i smyg, gav mig pengar och sa: fly utomlands! Så jag tog mig till grannlandet, Mali.

Nu är det så att jag har gedigen utbildning och har studerat alla Afrikas 54 länder. Jag känner till situationen i dem, och visste att Mali inte var ett alternativ. Det är mycket fattigare och hade vid det laget en värre diktatur. Så jag fortsatte från land till land och i varje land tänkte jag: kanske kan jag stanna här.

Men jag blev rånad, lurad, övergiven av människor som sa sig vilja hjälpa mig. Min kropp känner starkt när fara råder, och när jag blev utsatt för det här visste jag att det inte var länder som jag kunde stanna i. Varje gång fick jag fortsätta till grannlandet. Och så följde jag med strömmen av människor som redan var på väg norrut. I vissa fall hade jag inget val. I öknen är det bara att fortsätta.

Du beskriver en scen där ni är i öknen, ni har övergivits av era ledsagare som tagit era pengar och er mat, och ni kommer till en ravin. Om man inte klarar att hoppa över till andra sidan sjunker man ner i sanden. Avståndet är fyra meter. Du ser personer som ramlar och vet att du inte kan hjälpa dem. De kommer att dö.

Jag har tur som är två meter lång.

Jag hade inte klarat det. Jag hade varit död nu alltså.

Ja, säkert.

Men att folk ger sig iväg på den resan!

Jag visste inte att det skulle bli en så lång resa. I Algeriet ville jag stanna. I staden Oran kände jag för första gången lugn och tänkte att det här kan vara en plats för mig. Men jag blev tagen av polisen och tvingad att skriva under ett papper där det stod att jag skulle återvända till mitt land. De lurade oss att Röda korset skulle ta hand om oss, men så blev det inte.

Sedan kom jag till Marocko. Jag tänkte stanna. Då blev jag arresterad av polisen för att de såg mig med en marockansk kvinna. Man får inte vara tillsammans med en marockanska om man är svart. De kallar oss för ”afrikaner.”

Du berättar i boken att du trodde att du skulle åka med ett skepp, men det var en gummibåt. Gick det inte att vägra, att säga att de kunde få behålla pengarna men att du inte tänkte gå på båten?

Nej, det går inte. Det är en stor industri vi talar om. Afrikaner betalar mellan 3000 och 5000 euro per person för att gå på de här båtarna. Som bara är uppblåsbara gummibåtar. Det talar de inte om för oss. De visar bilder på stora skepp. De säger ”om en kvart kommer dina drömmar att gå i uppfyllelse.” Och om vi inte går på båten… då dödar de oss. För om vi går runt och berättar för alla vad det är för båtar det rör sig om, då sprids skräcken och då får de inga kunder. Så ingen får bli kvar på stranden.

Ibland känns det som om du inte berättar allt i boken, som när du skriver att ”hemska saker hände i det där skjulet.”

Jag ville inte skriva en sorglig bok. Det är redan en sorglig verklighet. I öknen insåg jag att människan är kapabel att nå en nivå av lidande då hon slutar känna. Jag såg mammor överge sina barn. Jag såg kamrater segna ner i sanden och jag kunde inte stanna och hjälpa dem, för den som stannar dör själv. Man känner inte sin kropp. Man känner inte sina känslor. Man bara fortsätter framåt.

När jag nått Marocko ringde jag min morbror och sa: jag vill hem. De hade inte hört av mig på flera månader och trodde jag var död. Men jag fick rådet att hålla mig borta tills saker hade förändrats. Sedan blev det statskupp 2021, Alpha Condé störtades och då släpptes min familj. Men vid det laget hade jag redan etablerat mig här i Spanien.

Hur blev ditt liv här?

När jag kom till Spanien och räddades av kustbevakningen var jag otroligt lättad, men snart insåg jag att Spanien inte var det förlovade land jag trott. Det är inte värt resan. Så min kommande bok heter ”Tre dagar i det förlovade landet.” De målar upp en bild av Europa som ett paradis, där livet är lätt. Européerna, får vi veta, har lösningen på allt. Men sen när man äntligen kommer fram, sätts man direkt i fängelse. Ja, de kallar det ”centro de detención” men det är ett fängelse. Vad har jag gjort för hemskt för att förtjäna detta? Sedan, när de släpper ut en så börjar svårigheterna. Det var i Europa jag insåg att det finns något som heter en ”illegal” person. I Afrika skulle vi aldrig använda såna termer! Vi sätter inte människor i fängelse för att de kommer hit och vi behandlar utlänningar som människor, oavsett vilka papper de har.

Men nu skulle du kunna åka hem igen?

Inte med två tomma händer. Vi afrikaner har också ett ansvar. Många kommer hit och glömmer bort Afrika, och tänker bara på sig själva. ”Jag har det bra, jag bryr mig inte om de andra.” Jag har startat en firma som förhoppningsvis ska bidra till framsteg i Guinea Conakry. Vi behöver industrialisering.

Vi sitter på stolar utanför Ibrahim Bahs exflickväns hem i Algeciras i Andalusien. Till skillnad från de orter runt omkring där turisterna flockas på sommaren; Marbella, Nerja, Málaga – är det få turister som kommer hit. Algeciras är en hamnstad, Spaniens största. På gatorna så här års går mängder av marockaner och drar på väskor. De ska ta båten hem efter att ha arbetat i Spanien. Här hamnade Ibrahim Bah och blev kvar efter att ha börjat arbeta som servitör och som danslärare i afrobeat. När han sedan fick barn rotade han sig här.

Alla andra exilförfattare i Spanien bor i Madrid. De frågar vad jag gör i den här hålan. Men nu har jag ett barn så jag är fast här. Livet blev inte som jag tänkt. Jag får tänka att bättre kung av Algeciras än en nobody i Madrid.

Din prosa är ganska korthuggen. Vilka författare har du inspirerats av?

Ousman Umar, Lucía Mbomío Rubio och Yeison García.

Vad anser du om det som händer i Niger?

Det här med statskupper är inget nytt. Det sker hela tiden i Afrika. De uppmärksammas knappt utomlands. Men nu plötsligt blev omvärlden intresserad, varför? För hälften av alla glödlampor som lyser i Frankrike använder uran från Niger, och i Niger finns knappt elektricitet. Det är nu, när de stänger av kranen, som Europa börjar tala om hot mot demokrati.

Hur har ditt land och de andra länderna i närområdet ställt sig?

Niger har stöd av Mali, Guinea Conakry och Algeriet. I de här länderna sitter också militärer vid makten.

Men militärer, är det något bra?

Militärer är militärer. Vi vet vad de går för, de är inte jättebra men jag stödjer deras sak. Jag beundrar Nigers militärer för att de står upp mot Frankrike. Många politiker är marionetter. Som Alpha Condé, han fick hela sin utbildning i Frankrike, han gick på universitetet där. Vi insåg det inte, men under honom fortsatte kolonialismen. När kolonisatörerna lämnade Afrika, lärde de upp efterträdare som de kunde manipulera. Vi har också Groupe Bolloré, det franska konglomeratet som äger hamnen i Guinea Conakry och i stort sett kontrollerar hela landet. De vill att befolkningen ska leva i okunnighet så de är lättare att manipulera.

Vad tror du om situationen i Senegal?

Presidenten Macky Sall har ingen rätt att manipulera konstitutionen och fängsla sina opponenter. Han dödar ungdomar som protesterar. Han är också en fransk marionett. Men oppositionen, Ousmane Sonko, tror jag inte heller på. Han är dålig, han är en besvikelse, men han ska såklart ha rätt att bilda ett parti och ställa upp i val.

I Europa just nu pågår en debatt om migration, svenska politiker står i EU-parlamentet och säger att gränserna måste skyddas, att ingen ska kunna ta sig över Medelhavet, vad tror du om det?

Migrationsfrågan är komplex. Det finns européer som inte vill samleva med utlänningar. Men det var de som öppnade vägarna. Det var de som koloniserade Afrika. Vi tog emot dem med öppna armar. Och nu vill de inte att vi ska åka dit. De som inte vill ha invandrare är egoister som lever på att sälja skräck. Sedan sprider de myter om att vi kommer för att råna och slåss. Det stämmer inte. Det är de bästa som lämnar. Läkare, ingenjörer, människor som har ett medvetande och insett att det finns ett problem i hemlandet. Det här kommer att fortsätta tills Europa slutar att exploatera Afrika.

Hur är det att ta sig som flykting över Medelhavet? Författaren Ibrahim Bah var nära att drunkna och berättar i sin bok om de ödesdigra dagarna. Parabol publicerar ett utdrag ur boken.

När fyrtioåtta timmar hade gått kom de och hämtade oss. Mig och sextio personer till. De sa att nu var ögonblicket inne, nu var det dags att gå ombord på skeppet som skulle ta oss till Spanien. Vår längtan att nå det utlovade målet blandad med motviljan mot det här avskyvärda stället gjorde att vi alla klev in i lastbilen utan att säga ett knyst. Vi låg hoptryckta ovanpå varandra i tjugo minuter som om vi vore djur. Sedan var de vänliga nog att öppna takluckan för att ge oss lite luft. Vi kunde andas. Vi kände doften av hav. Äntligen närmade vi oss, där var det. Havet. Vår räddning eller vår död?

Jag klev ut ur lastbilen och spanade runt efter skeppet. Jag ville se det med egna ögon. Nu skulle den här absurda mardrömmen ta slut en gång för alla. Jag tittade åt vänster, sen åt höger, men var var skeppet? Jag började jaga upp mig. Vad var det som pågick? Här fanns ju inget skepp.

Fyra marockaner kom fram till mig.

Där, vid randen till det oändliga blå havet, väntade en uppblåsbar gummibåt.

Alla började skrika och vråla av vrede. Vi visste att det skulle vara självmord att kliva in i gummibåten. Mina ben ville inte röra sig, jag kunde inte fortsätta framåt. Jag ville inte fortsätta framåt. Jag var som paralyserad av skräck.

Marockanernas chef kom fram till mig. Han nitade till mig med knytnäven i magen och ansiktet. Med hjälp av sina kumpaner knuffade han fram mig till gummibåten. Han tänkte inte låta mig komma därifrån levande. Innan vi alla hann samla oss och reagera hade de dragit igång motorn. Vi var på väg mot Spanien…

Där var vi alltså. Mitt i tomma intet. De skräckslagna vrålen och gråten hade tystnat. Ingen vågade tala. Det enda ljudet som hördes var vågorna som slog mot gummit. Gummit såg mer och mer ut som om det höll på att gå sönder av tyngden från alla människor som hade knökats in i båten. Och så var det vinden, vår andra resekamrat. Ibland vän, ibland fiende och ibland frånvarande.

Timmarna gick och natten föll. Vi var omringade av mörkret och hade ingen aning om var vi befann oss. Ingen hade ficklampa och naturligtvis inget att äta eller dricka. Uppgivet försökte vi sova lite och vänta på att morgonen skulle kasta ljus över saker och ting. Jag lutade mig mot en kamrats axel, blundade och grät. Jag grät mig till sömns och kunde till sist fly från mina tankar.

Under andra omständigheter hade jag gärna njutit av en sådan häpnadsväckande soluppgång som den vi fick se följande dag. En färgexplosion som jag knappt finner ord för att beskriva. Då jag öppnade ögonen hade himlen färgats orange med några stänk av rosa. Solen växte på horisonten som ett gigantiskt eldklot redo att explodera. Men nu var mina tankar på annat håll. Vi hade tur som hade överlevt natten i gummibåten.

Vi hade trott att en ny dag skulle förbättra situationen, men efter några timmar kunde vi konstatera att den var likadan som förut. Varje gång vi trodde oss närmare horisonten försvann den ur sikte. Om och om igen. Det enda jag kunde göra var att be. Varken jag eller någon av de andra försökte göra något åt situationen. Vi var förlorade mitt i tomma intet och vi kände oss som de mest olycksaliga människorna i världen, försvarslösa, sårbara och lurade. Jag kände på mig att det värsta låg framför oss, som en stark föraning i mitt inre.

Dånet från gummit som spräcktes bröt lugnet. På bara några sekunder var vattnet över oss och hjärtskärande skrik hördes från alla håll. Alla försökte få tag på något att flyta på, en träbit eller vad som helst som flöt upp till ytan. Bredvid mig slukade vattnet människor en efter en. Nu var kampen för att överleva starkare än någonsin. Allt jag gått igenom under månaderna som gått: törsten i öknen, rånet, misshandeln i Marocko, allt var borta. Jag stod öga mot öga med döden, vi två ensamma i en ångestfylld duell som jag var säker på att förlora. Nu händer det, Ibrahim. Här tar din resa slut.

Utdrag ur boken ”Tres días en la arena” (Tre dagar i sanden) av Ibrahim Bah. Översättning: Kajsa Ekis Ekman