När fransmännen torskade i Vietnam

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol. Du kan läsa mer om vårt samarbete här.

Éric Vuillards nya bok skildrar Frankrikes nederlag i kriget mot sin forna koloni Vietnam, om övergrepp och missförhållanden i kolonin före kriget och om den roll som amerikanerna spelade i sitt stöd för Frankrike. Kaj Odelstål har läst den.

En sval morgon vid midsommartid 1928 lämnade tre franska byråkrater i bil Saigon för att inspektera arbetsförhållandena på en gummiplantage ägd av bildäckstillverkaren Michelin. Denna händelse inleder Éric Vuillards Ett uttåg med heder. En ny bok som skildrar Frankrikes nederlag i kriget mot sin forna koloni Vietnam, om övergrepp och missförhållanden i kolonin före kriget och om den roll som amerikanerna spelade i sitt stöd för Frankrike.

Vid inspektionen uttryckte de tre byråkraterna sin beundran över med vilken effektivitet gummiarbetarna skördade latex (mjölksaften från gummiträdet). Bildäcksfabrikanten tillämpade på sin gummiplantage taylorismen, något som hade genererat stora vinster. Dessutom hade man lyckats bekämpa den vietnamesiske arbetarens “naturliga dagdrivarmentalitet”. Men effektiviseringen av arbetet hade också en mörk sida. Det hårda och slitsamma arbete som vietnameserna tvingades till medförde naturligtvis att
några av dem försökte fly plantagen. En händelse i inledningskapitlet som etsat sig fast hos mig är när en plantageväktare driver tre män i trasor framför sig. De är fastbundna vid varandra med järntråd, och författaren förmedlar intensivt den skräck och rädsla som de infångade måste ha känt i denna stund.

I september 1945, efter andra världskrigets slut, hade Ho Chi Minh i Hanoi utropat det fria och självständiga Vietnam. I Frankrike rådde stämningar för att återkolonisera Indokina, något som vietnameserna givetvis motsatte sig. Uppror möttes av franska repressalier, men motståndsrörelsen, Vietminh, var militärt tränad och hade stark folklig förankring. År 1950 skulle det försvagade Frankrikes imperiedrömmar utmanas.

Uppror möttes av franska repressalier, men motståndsrörelsen, Vietminh, var militärt tränad och hade stark folklig förankring. År 1950 skulle det försvagade Frankrikes imperiedrömmar utmanas.

I norra Vietnam, nära den kinesiska gränsen, fanns franska tenn- och kolgruvor sedan tidigt 1900-tal med Cao Bang som centralort. För att skydda gruvdriften mot angrepp från Vietminh hade fransmännen anlagt en militärpostering där. I september 1950 attackerades posteringen i Cao Bang, och Vietminhs soldater tvingade bort de franska trupperna. Ett steg mot det stora franska nederlaget kunde skönjas.

Efter utrymningen av garnisonen i Cao Bang flyttar Vuillard läsaren till Paris och nu får man följa debatterna i nationalförsamlingen. Att förverkliga drömmen om att återupprätta det franska imperiet i Indokina skulle kosta ansenliga summor. Éric Vuillard beskriver slöseriet: “… kastar de varje dag ut en miljard genom fönstret.” Talmannen i nationalförsamlingen, Édouard Herriot, försvarade det miljardslukande kriget och Vuillard citerar honom: “Om vi gav de koloniala folken lika rättigheter skulle vi bli en koloni till våra kolonier.”

Det var kolonialtrupperna bestående av övervägande nordafrikaner som skulle få betala priset i form av döda och sårade i Indokinakriget, hävdade en ledamot av nationalförsamlingen med algeriskt ursprung. Han fick genast mothugg av en ledamot som ansåg att fransmännen istället borde hylla alla dem som ger sina liv för trikoloren. Inlägget applåderades kraftfullt. (Det är alltid lätt att ta till brösttoner, när man själv har privilegiet att låta andra dö för sin sak, är en reflektion som infinner sig.)

Det är alltid lätt att ta till brösttoner, när man själv har privilegiet att låta andra dö för sin sak, är en reflektion som infinner sig.

Efter denna skärmytsling hettade det till i nationalförsamlingen då republikanen och socialisten Pierre Mendès France äntrade talarstolen. Han framhöll att om Frankrike ville återupprätta och försvara imperiet i Indokina så skulle det bli dyrbart. Dessutom saknade nationen de resurser som krävdes för att besegra Vietminh. Mendès France konstaterade att fransmännen måste överväga att förhandla med sin motståndare. Den uppfattningen skulle bli svår att acceptera för åtskilliga ledamöter i nationalförsamlingen, och det kärva budskapet väckte häftig reaktion. ”Till och med de mest förhärdade, de mest kallhamrade av de tjocka parlamentarikerna, till och med de sömnigaste, de som man trodde var döda sedan flera riksdagsperioder tillbaka, begrep i detta ögonblick att det var något som höll på att hända”, skriver Vuillard.

Debatten i nationalförsamlingen i oktober 1950 utmärktes av hårda ord och kränkningar av meningsmotståndarna, dvs. de som ville söka en politisk uppgörelse i stället för krig. Frankrike fick inte i denna stund visa svaghet. Den främsta måltavlan för smädelserna var naturligtvis Pierre Mendès France, som trots sin judiska bakgrund stämplades som antisemit. Det var en skamlös debatt enligt Vuillard.

Den främsta måltavlan för smädelserna var naturligtvis Pierre Mendès France, som trots sin judiska bakgrund stämplades som antisemit. Det var en skamlös debatt enligt Vuillard.

I boken gör författaren också en intressant analys av hur kapitalägarnas förväntningar om vinster vävs samman med den politiska elitens utrikespolitiska mål. En beskrivning av Banque de l’Indochines verksamhet visar hur detta skedde. Girighet och imperiedrömmar kom att sluta med åtskilliga människors död.

Éric Vuillard formulerar sig ofta ironiskt och på ett sätt som vill väcka läsarens känslor. Bokens titel, Ett uttåg med heder, är ett exempel på det. Det gällde, enligt författaren, att “…återstarta kriget för att få slut på det och återerövra Indokina innan man lämnade landet.” Det vore alltså mycket mer hedersamt att ge sig av självmant efter en seger än att acceptera landets självständighetsförklaring. De väldekorerade och hyllade generalerna hade en efter en misslyckats med att kväsa det vietnamesiska motståndet med hänsynslöst våld. Nu gavs Henri Navarre uppdraget att se till att Frankrike kunde tåga ut med heder, men nederlaget kom vid Dien Bien Phu.

Navarres plan var att anlägga en stark befästning nära vid Dien Bien Phu, som låg i en dal nära Laos gräns. Éric Vuillard beskriver befästningen som en “potta”. På “pottans” kanter hade Vietminh grupperat sitt artilleri, och Dien Bien Phu var alltså omringat. Kriget gick dåligt för fransmännen och nu började dessutom amerikanerna dra öronen åt sig. De hade hittills stött Frankrike utifrån sin ”dominoteori”. Om Indokina föll i kommunisternas händer skulle alla Asiens länder falla likt dominobrickor. USA:s utrikesminister Dulles gick så långt att han erbjöd Frankrike kärnvapen för att besegra Vietminh. Den franske presidenten hade lyckligtvis anständigheten att tacka nej till erbjudandet.

Slaget om Dien Bien Phu inleddes i mitten av mars, och när fransmännen förberedde firandet av segerdagen i andra världskriget, V-dagen, föll djungelfästningen i Vietminhs händer. Vuillard ger en livfull beskrivning av det som hände. “På morgonen dyker det upp små män på krönen klädda i slitna gröna kläder och med sandaler gjorda av bildäck på fötterna. Det är kulierna från Michelins plantager, gruvarbetarna från Ninh Binh och annamitiska [vietnamesiska] bönder.” Ännu ett förtryckt folk hade rest sig och militärt besegrat sina kolonialherrar.

Efter Vietminhs stora seger vid Dien Bien Phu slöts Genèveavtalet 1954. Vietnam skulle temporärt delas vid den 17:e breddgraden. Drygt tio år senare, i mars 1965, landsteg amerikanska marinkårssoldater i Da Nang, och då fälldes redan amerikanska bomber över Nordvietnam. I söder hade FNL sedan några år inlett kampen mot den amerikanske inkräktaren. Éric Vuillard avslutar sin bok med en ögonblicksskildring av Saigons fall i slutet av april 1975. Träffande skriver han: “Den löjliga förhoppningen om ett uttåg med heder krävde trettio år och miljontals döda, och se bara hur alltihop slutar! Trettio år för en sådan sorti från scenen. Kanske hade det varit bättre med vanära.”

Efter Vietminhs stora seger vid Dien Bien Phu slöts Genèveavtalet 1954. Vietnam skulle temporärt delas vid den 17:e breddgraden. Drygt tio år senare, i mars 1965, landsteg amerikanska marinkårssoldater i Da Nang, och då fälldes redan amerikanska bomber över Nordvietnam.

Ett uttåg med heder är en både polemisk, satirisk och känslomässigt gripande skildring, baserad på fakta och dokument, men samtidigt skriven i en tydligt skönlitterär språkdräkt. Vuillard betecknar själv sina böcker som ”récits”, dvs. berättelser, och han vill helt klart väcka läsarens känslor. Boken är medryckande, och som läsare tar man ställning för de förslavade och diskriminerade. Man känner glädje över att Vietnam till slut fick sitt oberoende, Doc lap. Trots att många år gått sedan Indokina- och Vietnamkriget slutade känner jag sorg över alla döda och sårade. Jag känner vrede mot dem som bar ansvaret – men
också tillfredsställelse över att vietnameserna i sin självständighetskamp besegrat aggressiva stormakter.

Att ha ansvar innebär också att kunna erkänna sin skuld, något som gärna glöms bort. I ett samtal med den svenske diplomaten Kaj Falkman (Ekot från Vietnam) säger Madame Binh, en av FNL:s förgrundsgestalter, att det skrivits åtskilliga böcker om krigen av amerikaner och fransmän. Författarna tar upp misstagen som deras statsledningar och militärer begick, men inget om ländernas skuld. Amerikanerna hävdade att de stred för ära och heder, medan fransmännen för återkolonisation. Madame Binh skulle uppskatta Vuillards bok som verkligen behandlar frågan om just skulden för kriget.

Kaj Odelstål
Pensionerad gymnasielärare som undervisat i historia och samhällskunskap

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.