Brevformen eller den epistolära romanen har tillämpats med stor framgång av Madame de Sévigné, Montesquieu och Rosseau. I Månadens brev publicerar vi ett öppet brev - till ett ex, en statsminister eller någon du sett på gatan.

Utan förvarning undertecknades försvarsavtalet mellan Sverige och USA den 5 december 2023. Avtalet benämns Defence Cooperation Agreement (DCA). Under våren 2024 avser Sveriges regering förelägga riksdagen avtalet för beslut med iakttagande av de författningsändringar som krävs.

Det är vår skyldighet att för det överrumplade svenska folkets räkning ställa frågan om avtalets laglighet gentemot grundlagen. Det handlar om att på sjutton platser i landet stationera militär trupp med vapen, stridsfordon, flyg- och flottenheter tillhöriga USA och befriade från skatter, avgifter och varje form av kontroll. Detta inkräktar på och upphäver svenska folkets djupaste rättigheter: kontrollen över det egna territoriet.

Avtalet omfattar 30 artiklar, där det dominerande inslaget är att svenska skattebetalare ska finansiera så gott som samtliga USA:s verksamheter, ge USA:s militärpolis rätt att agera i närliggande svenska samhällen och ge frihet från rättsligt ansvar för brott begångna av USAs soldater.

I Artikel 1 hävdas att avtalet överensstämmer med folkrätten, vilket knappast kunde ha varit sant ens om förutsättningarna hade varit korrekt beskrivna. Där sägs också att USAs militär ska respektera svenska lagar och förpliktelser, bl.a. om lagring av vapen i Sverige. Men USA har ofta betonat att dess styrkor aldrig uppger vilka vapen de för med sig. Alltså falska förespeglingar.

I Artikel 3 ges USAs styrkor full förfoganderätt, rörelsefrihet och ensamrätt till vissa anläggningar. Dessutom upplåts avgiftsfritt privat mark, privata anläggningar som vägar, flygplatser och hamnar. Sverige betalar.

Artikel 4 ger USA exklusivt tillträde till lagrade vapen utan någon svensk insyn.

Och enligt Artikel 7 får Sverige inte heller kontrollera pass eller visa för in- och utresor för USAs militära och civila personal.

Artikel 11 ger USAs styrkor obegränsad rätt att avgiftsfritt i luft, på mark och vatten resa in och ut och inom landet utan att kontrolleras. Inga reservationer görs för den omfattande miljö- och klimatpåverkan som sker. Ett enda av USA:s attackplan drar 88 liter flygbränsle per minut. Stridsvagnar drar minst 50 liter diesel per mil i terräng, något mindre på landsväg, som dock förstörs.

Artiklarna 16-22 och 28-29 beviljar USA alla upptänkliga skatte- och avgiftsförmåner i en tid då Sverige inte ens förmår vidmakthålla vård, skola och omsorg eller ens ordning på gatorna.

Om ett sådant avtal alls kan komma ifråga måste folket få tid och möjlighet att förstå avtalets innebörd, ta ställning och yttra sig i en folkomröstning. Vid ett eventuellt om än osannolikt ja måste avtalet ställas mot grundlagens deklarationer om folkets suveräna rättigheter, vilka inte kan ifrågasättas.

Varje tänkbar förändring av grundlagen måste prövas av två på varandra följande riksdagar med mellanliggande val. Detta är desto mer angeläget som avtalsförfattarna i avtalets artikel 12 självsvåldigt avsäger folket dess jurisdiktion: ”… avstår Sverige härmed i kraft av sin suveränitet sin företrädesrätt att utöva straffrättslig jurisdiktion över medlemmar av de amerikanska styrkorna”.

I ingressen säger sig författarna och USA inse ”behovet av att öka sin gemensamma säkerhet, bidra till internationell fred och stabilitet, fördjupa försvars- och säkerhetsområdet samt utveckla sin förmåga att motstå väpnade angrepp.” Man anser sig också kunna konstatera ”att amerikanska styrkors närvaro bidrar till att stärka Sveriges och regionens säkerhet och stabilitet.”

Dessa påståenden styrks inte av någon redovisning av vad som framkallar behovet att stärka säkerheten och detta särskilt genom USAs militära närvaro. Varje svensk vet redan vad som åsyftas: förväntad militär aggression från Ryssland och i förlängningen från Kina, Iran m.fl. – länder som har ett annat politiskt system än vårt.

Det senaste seklets militära historia pekar tydligt i motsatt riktning. Västländerna har fortsatt sin koloniala strävan till civil och militär maktutövning i världen. Idag hävdas denna av USAs uppfunna ”regelstyrda ordning”, vilken västländerna oftare hänvisar till än till den av FN-familjen stiftade internationella rätten. Ändå presenteras den regelstyrda ordningen som en allmängiltig demokratisk strävan till fred.

Tyvärr finns i avtalet inte en enda antydan om fredlig diplomati och strävan efter avspänning eller samarbete, vilket länge varit Sveriges kännetecken tillsammans med folkrörelsernas kamp för fred och nedrustning. Nu gäller sanktioner och krigshets.

DCA är ett kuppartat självmordsprojekt, en förljugen låtsaslek med allas vår säkerhet i vågskålen. Dess varaktighet skrivs i Artikel 30 till tio år, med möjlighet att omförhandla. Ett åtminstone symboliskt åtal vore på sin plats mot den regering som undertecknat avtalet.

Erni & Ola Friholt
Fredsrörelsen på Orust

Brevet är del ur ett remissvar som författarna skickat till regeringen. Läs hela här.