Ukrainas hemliga krig i Afrika

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

I det nya kalla kriget mellan Moskva och Washington är även Afrika slagfält. Ukrainska styrkor har skickats till Mali och Niger, där de anfaller ländernas militära styrkor. Och även Sverige har som nyblivet NATO-land blandat sig i och drar in bistånd till länder som bryter med väst, skriver Abayomi Azikiwe.

Sedan den ryska s.k. särskilda militära operationen inleddes i Ukraina har den afrikanska kontinenten blivit ett allt betydelsefullare slagfält i det nya kalla kriget mellan Moskva och Washington.

Malis militärstyre, som har sin placering i huvudstaden Barnako, avslöjade för några veckor sedan att ukrainska styrkor varit inblandade i ett överfall den 27 juli mot Malis soldater och ryska militära rådgivare i Tinzaouaten i norra Mali.

Malis militärstyre avslöjade för några veckor sedan att ukrainska styrkor varit inblandade i ett överfall mot Malis soldater och ryska militära rådgivare i norra Mali.

Mali, Niger och Burkina Faso har bildat alliansen AES, Alliance of the Sahel States, som tidigare brutit med väststödda ECOWAS, Västafrikanska staters ekonomiska gemenskap. Politiska förändringar i Sahelregionen de senaste två åren har resulterat i order till AFRICOM – Förenta Staternas Afrikakommando – och till den franska Främlingslegionen att dess trupper ska lämna respektive stater.

Samtliga stater, Burkina Faso, Mali och Niger, utnyttjades av Washington och Paris som utposter för imperialistiska militäroperationer i regionen. Dessa västafrikanska stater har geostrategisk betydelse och ekonomiska resurser av värde för länder i väst.

Exempelvis har Niger en av de största uraniumtillgångarna i världen. De tillgångarna kontrollerades av företag baserade i Frankrike, den forna kolonialmakten.

Sedan självständighetsrörelsen svepte över den afrikanska kontinenten från 1950-talet till tidigt 1990-tal har förtryckta folk åstadkommit betydelsefulla framgångar när det gäller att befria sig från den vita dominansens ok. Dock började en mer subtil imperialism ta form. Dr Kwame Nkrumah, som grundade Convention People’s Party of the Gold Coast (omdöpt till Ghana 1957) kallade detta stadium för nykolonialism.

Utvecklingen i Sahel-regionen i Västafrika har sedan 2020 tydligt illustrerat nykolonialismens strategier.

Utvecklingen i Sahel-regionen i Västafrika har sedan 2020 tydligt illustrerat nykolonialismens strategier. Den historiska paradoxen är att efter att de provästliga regimerna störtats, har de nya regimerna fortsatt behålla nära band med AFRICOM och Operation Barkhane.

Idén bakom AFRICOM och dess franska motsvarighet, känd som Operation Barkhane, var att träna afrikanska militärstyrkor i imperialismens etos. Trots att man gjort sig fri från kolonialismen var det alltså väst som tränade militären i Sahel-området, och garanterade därför en fortsatt exploatering av afrikanska resurser och arbetskraft. Oavsett om regimerna var borgerligt demokratiska eller militära.

Imperialismen vill återta kontrollen över Afrika
Ukrainas regering, som leds av president Volodymyr Zelensky, är ett politiskt och militärt ombud för USA-imperialismen och dess Nato-allierade. Avslöjandet från Mali är ytterligare bevis för denna roll, inte bara i östra Europa utan genom ansträngningarna att bistå med destabilisering av den afrikanska kontinenten.

Mali har undertecknat överenskommelser med ryska militära rådgivare, som ofta benämns Afrikakåren (the Africa Corps), något som är ett försök att omvandla Wagnergruppens operationer till en mer stabil struktur under centraliserad kontroll av regeringen i Moskva. Förutom Mali har Niger och Burkina Faso beslutat att acceptera hjälp från ryska rådgivare. Dessa monumentala förändringar i Sahel-staternas utrikes- och säkerhetspolitik har gjort dem till måltavlor för USA-imperialismen och dess Nato-allierade.

Förutom Mali har Niger och Burkina Faso beslutat att acceptera hjälp från ryska rådgivare. Detta har gjort dem till måltavlor för USA-imperialismen.

USA:s Afrikakommando, AFRICOM, bildades 2007 under George W Bush. Syftet var att bygga partnerskap och motarbeta rebellgrupper genom s.k. kontraterrorism.1 Det har dock inte varit lyckosamt – rebellaktiviteten i Västafrika, som beskrivs som “islamisk extremism”, har bara ökat liksom misstankarna om att den i själva verket härrör från amerikansk underrättelsetjänst. Rebellernas attacker mot civila mål blev nämligen en anledning till ökad amerikansk närvaro i Afrikanska unionens medlemsländer. Tusentals militärer och underrättelseanalytiker anställda av AFRICOM och CIA skickades till regionen och upprättade baser.

Rebellerna dök upp, sedan kom imperialisterna – sedan blev det militärkupp
När det uppenbara sambandet mellan närvaro av rebeller och imperialistiska militära styrkor föranledde en serie militärkupper, började nykolonialismen byta strategi.

Denna utveckling skedde samtidigt som västvärldens spänningar med Ryssland exploderade 2022 i Ukraina.

Västländerna blev tagna på sängen i omröstningarna i FN, där det blev tydligt att Afrika inte gick med på det västliga narrativet. Många länder i Afrikanska unionen avstod från resolutioner som fördömde Ryska federationen, vilket signalerade imperialismens sjunkande status internationellt. Afrikanska unionen organiserade istället en egen fredsdelegation till Ryssland och Ukraina för understryka vikten av en diplomatisk lösning på Ukrainakriget.

Afrikanska unionen organiserade istället en egen fredsdelegation till Ryssland och Ukraina för understryka vikten av en diplomatisk lösning på Ukrainakriget.

Afrika led oerhört på grund av störningar i handeln med jordbruksprodukter med både Ukraina och Ryssland. Idag arbetar Ukraina för att störta regeringen i Mali så att en provästlig regim på nytt kan installeras.

En artikel publicerad av BBC (British Broadcasting Corporation) om terroristattacken den 27 juli i norra Mali, där en rebellgrupp bestående av tuareger användes, konstaterade att Ukraina varit inblandat:

”Överfallet i Tinzaouaten den 27 juli dödade 84 Wagnersoldater och 47 soldater från Mali. Det var ett smärtsamt militärt nederlag för legosoldaterna, som en gång leddes av den nu avlidne Yevgeny Prigozhin, men som nu kontrolleras inom den ryska försvarsmaktens kommandostruktur. Bara två dagar senare sa Andriy Yusov, talesman för Kievs militära underrättelsetjänst (GUR), att etniska tuareg-rebeller i Mali hade ”fått nödvändig information, och inte bara information, som möjliggjorde en framgångsrik militär operation mot ryska krigsförbrytare. Efterföljande rapporter antydde att ukrainska specialstyrkor hade tränat separatisterna i hur man använder attackdrönare.”2

Efterföljande rapporter antydde att ukrainska specialstyrkor hade tränat separatisterna i hur man använder attackdrönare.

Samtidigt har ECOWAS, trots att dess nuvarande ledarskap uppträder alltigenom underdånigt mot imperialistmakterna, enorma ekonomiska och politiska problem. Nigerias president Bola Tinubu möter ett växande motstånd när såväl fackföreningsrörelsen som progressiva ungdomar deltar i generalstrejker och massdemonstrationer.

En liknande situation håller på att uppkomma i Ghana där okontrollerbar inflation och underskott i handelsbalansen har tvingat president Nana Akufo-Addo att införa Internationella Valutafondens krav på befolkningen. Ghanas domstolar har ställt sig på imperialisternas sida genom förbjuda massdemonstrationer mot det nyliberala receptets följder för landets arbetare, ungdomar och jordbrukare.

Sverige stoppar biståndet till Mali
Nyhetsrapporteringen om Ukrainas inblandning i terroristattackerna i Mali kommer ytterligare att försämra relationerna med Joe Bidens administration i Washington. USA och Frankrike har förbundit sig att hämnas, eftersom deras trupper har utvisats och på grund av hotade ekonomiska intressen i Sahelstaterna.

Som en följd av de brutna diplomatiska relationerna mellan Mali och Niger å ena sidan och Ukraina å andra sidan, har även en spricka uppstått i relationerna med Natolandet Sverige. Africa News noterar:

Man kan inte stödja Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina och samtidigt få flera hundra miljoner kronor varje år i utvecklingsbistånd, skrev Joar Forssell.

”Barnakos beslut att bryta med Kiev föranledde Sveriges bistånds- och utrikeshandelsminister Joar Forssell att på onsdagen meddela att regeringen beslutat fasa ut det bilaterala stödet till Mali på grund av dess förbindelser med Moskva.”3 ”Man kan inte stödja Rysslands olagliga anfallskrig mot Ukraina och samtidigt få flera hundra miljoner kronor varje år i utvecklingsbistånd. Regeringen har därför beslutat att under 2024 avveckla Sveriges bilaterala biståndsstrategi med Mali” skrev Forssell på medieplattformen X.4

Efter Forssells uttalande, som bokstavligen knöt biståndet till krav på geopolitisk lojalitet med väst, skickade Malis regering ut den svenska ambassadören Kristina Kuhnel.5

Andra följder var att Ukrainas ambassadör kallades upp för att motta en protest från den nya regeringen i Senegal, som kommit till makten efter folkliga protester. Den nya senegalesiske utrikesministern Yacine Fall uttryckte starka invändningar mot Ukrainas militära inblandning i afrikansk politik, och fördömde att den ukrainska ambassaden i Senegal hade publicerat en video som hyllade attacken i Mali.6

Senegals utrikesminister Yacine Fall, från partiet PASTEF, kallade upp den ukrainske ambassadören för ett fördömande. Foto: West Africa Democracy Radio

Yacine Fall förklarade: “Senegal, vars position i den rysk-ukrainska konflikten kännetecknas av ”konstruktiv neutralitet” fördömer starkt uttalandet. De senegalesiska myndigheterna har deklarerat att landet inte kan tolerera några försök att förmedla pågående mediepropaganda gällande den här konflikten till dess territorium. Den senegalesiska regeringen understryker att ” vårt land, som tar avstånd från terrorism i alla dess former, inte på dess territorium eller på något sätt kan acceptera kommentarer och gester som ursäktar terrorism, särskilt inte när de syftar till att destabilisera ett land, ett vänskapligt land som Mali”.7

Dessa diplomatiska utvisningar och andra former av protester kommer utan tvivel att öka fientligheten mellan olika afrikanska stater och imperialistiska centra i Europa och Nordamerika. Dessa spända relationer kan dock ses som positiva i en bemärkelse. De förser AU:s medlemsstater med argument för ett större skifte i dess utrikespolitik, bort från forna koloniala och nu existerande nykoloniala makter i Västeuropa och Nordamerika.

Översättning: Eva Berlin

Abayomi Azikiwe
Redaktör för Pan-African Newswire

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.