För den socialdemokratiska utrikespolitiken har fred och dialog alltid spelat huvudrollen. Det var den utrikespolitik som gav Sverige ett anseende och fick oss att ofta rösta med tredje världen i FN. Idag är den hållningen borta. Sverige framstår som alltmer handlingsförlamat på den internationella arenan. Elisabeth Özdalga efterlyser en socialdemokratisk opposition.

I sin läsvärda bok ’Tyst diplomati’ från 1993 beskriver författaren/journalisten Susanne Palme en viktig period i svensk utrikespolitisk historia. Det är 1980-tal. Olof Palme har blivit mördad och den av honom året innan, alltså 1985, utnämnde utrikesministern Sten Andersson satsar hårt på att få tillstånd en dialog mellan Israel och PLO.

Det har nu gått två decennier sedan sexdagarskriget 1967 och Israels ockupation av Västbanken och Gaza, men inga tecken på att Israel förbereder ett återlämnande av palestinsk mark. Tvärtom, ser den israeliska regeringen mellan fingrarna på, eller till och med uppmuntrar, israeliska bosättningar på de ockuperade områdena, något som strider mot folkrätten. Vintern 1987-88 är också tiden, när det palestinska upproret – intifadan – bryter ut. Svensk public service rapporterar om hur israeliska soldater brutalt misshandlar unga palestinier. Om 49 procent av svenskarna varit positivt inställda till Israel 1973, hade denna siffra sjunkit till nio procent 1988, femton år senare.¹

Om 49 procent av svenskarna varit positivt inställda till Israel 1973, hade denna siffra sjunkit till nio procent 1988, femton år senare.

Sveriges FN-ambassadör Anders Ferm, som stod Palme nära, hade i ett tal till FN:s generalförsamling den 1 december, 1987 riktat hård kritik mot Israel. Detta föranledde negativa kommentarer från flera borgerliga politiker och tidningar. Sten Anderssons reaktion på kritiken, uttalad under en interpellationsdebatt i riksdagen, är värd att minnas. Han inledde genom att citera telefonkatalogen, som på den tiden – på de röda sidorna – innehöll följande uppmaning till landets medborgare (sidan 1711 i Stockholmskatalogen): ’Ingen del av vårt land ska ges upp utan hårt motstånd. Skulle fienden ändå lyckas ta en del av vårt land och upprätta en egen styrelse där, så är området fortfarande svenskt. … Motståndet skall fortsätta inom det ockuperade området. En inkräktare ska aldrig känna sig säker. Kampen ska fortsätta till dess hela landet är befriat.’ Utrikesministerns slutsats: ’Det är vad folkrätten säger. Budskapet är: fortsätt kämpa emot. Det gäller det svenska folket, och det gäller också det palestinska folket’.²

Kritiken mot Israel växte och med den känslan att något måste göras för att nå en fredlig lösning på Israel-Palestinakonflikten. Genom Socialistinternationalen hade de svenska Socialdemokraterna goda relationer med det Israeliska Arbetarpartiet – MAPAI. Nu gällde det att på diplomatisk väg få till stånd en dialog mellan parterna. Olof Palme hade sedan flera år tillbaka etablerat nära band med PLO och Yassir Arafat, kontakter som Sten Andersson ville bygga vidare på. Vägen till ett israeliskt erkännande av PLO – och Arafat – gick dock via USA, menade han.

Olof Palme hade sedan flera år tillbaka etablerat nära band med PLO och Yassir Arafat, kontakter som Sten Andersson ville bygga vidare på. Vägen till ett israeliskt erkännande av PLO – och Arafat – gick dock via USA, menade han.

Därmed inleddes under Sten Andersson ett par år av intensiva överläggningar, delvis som ’tyst diplomati’, med inriktning på USA och ledande aktörer i Mellanöstern. Utrikesministern, liksom hans närmaste medarbetare i denna fråga, Anders Bjurner och Mathias Mossberg, åkte i skytteltrafik mellan Stockholm, Tunis (PLO’s högkvarter) – även Bagdad, New York, Washington, Kairo, Amman, Jerusalem och Tel Aviv. Uppgiften var krävande, då samtliga aktörer hade sina strängt fastställda mål och känsliga hemmaopinioner att ta hänsyn till.

Efter många och invecklade turer med både framgångar och bakslag – detaljerat skildrat i Susanne Palmes bok – lyckades man bryta isen och få tillstånd ett ömsesidigt erkännande: Yassir Arafat erkände Israel som stat och förhandlingspart, medan den amerikanske utrikesministern George Shultz deklarerade supermaktens erkännande av PLO som representant för palestinierna. När Sten Andersson kom tillbaka till Stockholm efter genombrottet i Genève möttes han av ett stort pressuppbåd. Uttalandena sågs som viktiga steg på vägen till fred i Mellanöstern och en seger för svensk diplomati.

Det skulle dröja några år till innan också Israel accepterade att inleda förhandlingar med Arafat och PLO, men då hade initiativet i de förda samtalen bytt adress till grannlandet Norge – det som utvecklades till ’Oslo-processen’ (Oslo I 1993 och Oslo II 1995). En anledning till detta skifte var att Sverige, efter valet 1991 fick en borgerlig regering, som inte prioriterade Palestinafrågan på samma sätt som den socialdemokratiska.

Skillnaden mellan synen på utrikespolitiken då, och den som förs fram av ledande socialdemokrater idag, är uppenbar. Frågan om fred – antingen det gäller Ukraina eller Palestina – har mer eller mindre försvunnit från den socialdemokratiska agendan.

Det har gått nästan fyrtio år sedan Sten Anderssons tid som utrikesminister. Skillnaden mellan synen på utrikespolitiken då, och den som förs fram av ledande socialdemokrater idag, är uppenbar. Frågan om fred – antingen det gäller Ukraina eller Palestina – har mer eller mindre försvunnit från den socialdemokratiska agendan. I stället sluter man upp bakom slitna paroller som att ’Ryssland får inte vinna i kriget i Ukraina’ eller ’Israel har rätt att försvara sig’. Demonisering har ersatt dialog i relation till Ryssland och självständigt agerande har bytts ut mot ängslig anpassning i relation till EU och USA. Vad har hänt med det socialdemokratiska engagemanget för mångsidig dialog för fred och säkerhet?

För den som är intresserad av Sveriges agerande i utrikes- och säkerhetsfrågor under efterkrigstiden ger statsvetarna Ulf Bjerelds och Ann-Marie Ekengrens bok Från neutralitet till Nato. Svensk utrikespolitik under 200 år en intressant översikt.³ Som titeln anger utgör den tvåhundraåriga neutralitetspolitiken ramen för analysen, men merparten av boken belyser svensk utrikespolitik från det kalla krigets till våra dagar.

Om utrikes- och säkerhetspolitiken under årtiondena fram till början av 1990-talet utmärktes av engagemanget för freds- och nedrustningsfrågorna, Vietnamkriget, Palestinafrågan, motståndsrörelserna i södra Afrika – apartheidregimen i Sydafrika, Moçambique och Angola – kom decennierna därefter att präglas av det svenska EU-medlemskapet. Detta inleddes i en atmosfär av stor optimism gällande det allmänna världsläget. Sovjetunionen hade upplösts, vilket innebar slutet på det kalla kriget. Som nybliven EU-medlem blev Sverige en pådrivande kraft när det gällde demokratiseringen av de tidigare Sovjet-republikerna i Baltikum och i övrigt utvidgningen av EU österut. Men samtidigt innebar detta nya intresse för Europasamarbetet en gradvis avveckling av den tidigare aktiva – och självständiga – utrikespolitiken med inriktning på Tredje världen.

Under åren 1982-83 och 1987-88 röstade Sverige på liknande sätt både som övriga västländer (23 procent) och som Tredje världen (24 procent). Däremot röstade vi som övriga västländer i 86 procent av omröstningarna 2000-2001, men ingen gång (noll procent) som Tredje världen.

En talande illustration till denna förändring utgörs av det svenska röstbeteendet i FN:s generalförsamling. Under åren 1982-83 och 1987-88 röstade Sverige på liknande sätt både som övriga västländer (23 procent) och som Tredje världen (24 procent). Däremot röstade vi som övriga västländer i 86 procent av omröstningarna 2000-2001, men ingen gång (noll procent) som Tredje världen. Bakom denna förändring låg ett beslut av Carl Bildt att röstförfarandet skulle samordnas med EU, det vill säga att Sverige skulle rösta som andra europeiska stater i generalförsamlingen.⁴

Ett annat exempel kan hämtas från FN:s säkerhetsråd, där Sverige hade en plats 1976-77 och 1997-98. Medan Sveriges agerande hade kännetecknats av självständiga initiativ under den första, agerade vårt land på samma sätt som övriga EU-medlemmar under den senare perioden.²

Efter flera år i opposition återtog Socialdemokraterna regeringsmakten 2014. Då gjordes ett försök att blåsa nytt liv i den tidigare ’aktiva utrikespolitiken’. Arbetet i FN förstärktes, bland annat genom att regeringen Stefan Löfven med Margot Wallström som utrikesminister lanserade sin ’feministiska utrikespolitik’ och att man – sent omsider – men som första EU-land erkände Palestina som stat.

Vid denna tid hade emellertid mycket hunnit förändras i det globala systemet; förhållanden, som alltför ofta hamnade under radarn i den svenska debatten. Det gällde framför allt betydelsen av att USA efter det kalla krigets slut etablerat sig som världsomspännande hegemon och förbehöll sig rätten att ingripa mot stater eller regimer som inte passade in i den av USA påbjudna ’liberala världsordningen’ eller ’rule-based order’, inte att förväxlas med det system för folkrätten – ’international law’ – som utgör ryggraden i FN:s verksamhet. Europas, i synnerhet Tysklands, militära och säkerhetspolitiska beroende av USA – arvet efter andra världskriget – begränsade samtidigt de forna europeiska stormakternas förmåga att föra en egen politik i avgörande internationella frågor.

Europas, i synnerhet Tysklands, militära och säkerhetspolitiska beroende av USA begränsade samtidigt de forna europeiska stormakternas förmåga att föra en egen politik i avgörande internationella frågor.

Ett annat förhållande som också saknats i den svenska debatten är Israels roll i den USA-dominerade unipolära världsordningen. Redan 1996, bara ett år efter undertecknandet av det andra Oslo-avtalet, lanserade Netanyahu med stöd av en grupp ultrakonservativa politiker i det Republikanska partiet (’neo-cons’) ett dokument innehållande en ny strategi – ’A clean break’ (En slutlig lösning) – för Mellanöstern. Nu var det inte ’land for peace’ och en tvåstatslösning som gällde, utan upprättandet av ett framtida ’Stor-Israel’. Detta skulle kräva en omstrukturering av regionen, även till priset av omfattande ingrepp i och/eller destabilisering av stater eller regimer i området. Efter Irak, Libyen, Afghanistan, Libanon, Syrien, Sudan och Somalia, som alla sedan president Bush 2001 inledde USA:s ’war on terror’ direkt eller indirekt utsatts för amerikanska – och israeliska – militära operationer, har turen nu kommit till Iran. Israels – och USA:s – senaste anfall på Iran har stått på Netanyahus agenda i över tjugo år.

I det läge som världen nu befinner sig är dialog och diplomatiska insatser på bred front viktigare än någonsin. Det gäller konflikten i Mellanöstern och det gäller kriget i Ukraina. Sverige måste ta sig ur den handlingsförlamning i utrikes- och säkerhetsfrågor som medlemskapet i EU innebär. Om den sittande regeringen inte vill eller kan, måste oppositionen ta egna initiativ.

I det läge som världen nu befinner sig är dialog och diplomatiska insatser på bred front viktigare än någonsin. Det gäller konflikten i Mellanöstern och det gäller kriget i Ukraina. Sverige måste ta sig ur den handlingsförlamning i utrikes- och säkerhetsfrågor som medlemskapet i EU innebär.

Då fordras också mer av medveten kritisk granskning av den information som förmedlas av etablerade – ’mainstream’ – media – inte minst public service. På senare tid har allmänheten allt oftare blivit påmind om olika försök till sabotage i vår närhet. Det kan gälla kabelbrott i Östersjön eller överbelastningsattacker riktade mot SVT eller Internet, där misstankarna, utan att bevis redovisas, riktas mot Ryssland.

Här kan det vara värt att påminna om tidigare händelser, till exempel ubåtskränkningarna i Östersjön på 1980-talet. ’Sovjetiska ubåtar’, insisterade man från officiellt militärt – även politiskt – håll. I boken – I mörka vatten. Hur svenska folket fördes bakom ljuset i ubåtsfrågan från 2009 – redovisade tidigare ambassadören Mathias Mossberg, Sten Anderssons nära medarbetare i Palestinafrågan, en väl underbyggd analys (även brittiska underrättelsekällor), som visade att det snarare rört sig om västliga aktörer.⁵

Anledningen till att Storbritannien och andra Nato-länder utsatte sig för dessa risker (hemligt intrång på vänskapligt sinnad nations territorium) var att de ville känna grannen i norr på pulsen. Kunde man lita på det svenska ubåtsförsvaret? Ur den svenska marinens synpunkt sett ledde de missvisande rapporterna till ökade budgetanslag. Om allt detta dessutom ledde till att den fientliga inställningen hos allmänheten mot kommunistregimen i öst ökade, hade aktionen varit mer än dubbelt lyckad.

Det saknas inte utmaningar – och handlingsarenor – för ett socialdemokratiskt parti i opposition! Men finns den politiska viljan?

Det saknas inte utmaningar – och handlingsarenor – för ett socialdemokratiskt parti i opposition! Men finns den politiska viljan? Snarare tycks dagens ledarskap undvika att med ord och handling medverka till lösningar på de konflikter som hotar världsfreden. ’Mer vapen till Ukraina’ leder inte till en lösning på konflikten med Ryssland. Lika lite som rädslan att befatta sig med ’terrorgruppen’, det vill säga motståndsrörelsen Hamas, eller den islamistiska och av väst hårt pressade regimen i Iran, gör det. Samtal kan föras med många olika parter och på många olika nivåer. Men utan dialog blir det ingen fred.