En banan som inte säljs – har den något värde? Debatten om värdet skapas genom produktion eller försäljning fortsätter här med ett inlägg av Emma Gustavsson, som menar att man i Marx texter kan finna stöd för båda synsätten.

Det är sällan som Marx värdeteori diskuteras i Sverige. När diskussionen kommer på tal är det lite som att stanna vid Gullmarsplan i Stockholm; en hållplats man stannar vid en stund, men bara för att komma vidare till viktigare platser. Därför gläds jag särskilt åt det debattutrymme i Parabol som tilldelats Daniel Ankarloo och Anders Ramsay.

Det är sällan som Marx värdeteori diskuteras i Sverige. När diskussionen kommer på tal är det lite som att stanna vid Gullmarsplan i Stockholm; en hållplats man stannar vid en stund, men bara för att komma vidare till viktigare platser.

Debatten inleddes med Ankarloos recension av Samtida marxistisk teori i Parabol nr 12/2025, där han riktade sin enda egentliga invändning mot bokens framställning av värdeformsteorin, närmare bestämt mot påståendet att produkter “ännu inte alls är varor med värde” före bytet. Ankarloo menade att detta strider mot Marx, som skriver att varornas värde är framställt i pris redan innan de träder in i cirkulationen.

Ankarloos fråga är: Om varan inte har något värde förrän den säljs, hur kan vi då förklara att ICA-handlaren inte bara mister ätbara bananer i mögel utan också mister pengar i osålda bananer? Ramsay svarade att Ankarloo polemiserade mot en halmgubbe: värdeformsteorin hävdar inte att varan saknar värde, utan att det är först i bytet som det visar sig om en produkt är en vara. Tyvärr rörde sig diskussionen därefter alltmer bort från sakfrågan och mot personliga hån, som jag tänker lämna obehandlade. 

Kärnfrågan är om en varas värde skapas under produktionsprocessen eller vid utbytet; om varan har värde före bytet redan i produktionen, eller konstitueras värdet först i bytesprocessen? Ankarloo hävdar det förra och Ramsay det senare. Jag menar att båda parter har rätt och fel i olika frågor.

Jag har läst Ankarloo och Ramsay med stort intresse. Jag tror dock inte att någon av dem löser sakfrågan. För att lyckas behöver vi höja blicken över det svenska samtalet till den internationella kontexten det vilar på. Min analys här lånar mycket från Jack Sherer-Clarkes fantastiska text “The Spirit of Value” från 2022.¹

Kärnfrågan är, som Ramsay och Ankarloo skrivit, om en varas värde (som Ankarloos banan på ICA) skapas under produktionsprocessen eller vid utbytet; om varan har värde före bytet redan i produktionen, eller konstitueras värdet först i bytesprocessen? Ankarloo hävdar det förra och Ramsay det senare. Jag menar att båda parter har rätt och fel i olika frågor. Min avsikt är att visa att de två herrarna återspeglar två vedertagna positioner i en internationell debatt, en debatt där båda positionerna redan visat sig vara ensidiga. Vidare hävdar jag att en syntes finns tillgänglig för den som vill söka den.

Deras gräl är en svensk variant av en diskussion som har präglat den internationella värdeteorin.

Deras gräl är en svensk variant av en diskussion som har präglat den internationella värdeteorin. Å ena sidan har Michael Heinrich sedan 90-talet hävdat att värdet först konstitueras i penningbytet genom den praktiska reduktionen av privat arbete till samhälleligt arbete.²

Bananens värde finns på riktigt först när den säljs. Å andra sidan har Fred Moseley i en bok från 2023 argumenterat för att abstrakt arbete och värde redan existerar i produktionen oberoende av bytet.³ Värdet existerar redan innan varan når marknaden, menar Moseley; priset är blott dess uttryck. Bananen får sitt värde innan den säljs.

Ankarloo verkar vara vad jag skulle kalla Moseley-läsare. Detta blir tydligt då han skriver att en vara på butikshyllan har ett värde framställt i pris redan innan någon köper den. Detta bekräftas när han sen citerar Marx om att värdet är förutsättning och inte resultat av cirkulationen. Han har således samma ståndpunkt som Moseley. Och Ramsay, föga förvånande, håller med Heinrich. Vidare menar Ramsay att de två bestämningarna utesluter varandra.

Den osålda bananen har ett värde. Trots detta är detta värdet inte en fysisk egenskap hos frukten.

Men låt oss se vad Marx skrev: “Det är inte pengarna som gör varorna jämförbara med varandra, utan tvärtom. Som värden är alla varor objektifierat mänskligt arbete. Varorna är alltså i sig själva jämförbara, och deras värden kan gemensamt mätas i termer av en specifik vara. När deras värden mäts på detta sätt förvandlas just den specifika varan till deras gemensamma värdemått, nämligen pengar.”⁴

Det här är ett citat som ger Moseley rätt. Men trots att det verkar vara ett trumfkort, säger Marx i själva verket också motsatsen. I 1871–72 års manuskript skriver Marx att värden är “[r]educeringen av de olika konkreta privata arbetena till denna abstrakta form av samma mänskliga arbete förverkligas endast genom utbytet, som faktiskt likställer produkterna av olika arbeten” och detta är vad Heinrich betonar.⁵

Det är inte pengarna som gör varorna jämförbara med varandra, utan tvärtom. Som värden är alla varor objektifierat mänskligt arbete, menade Marx.

Marx vill alltså äta kakan och ha den kvar. Frågan är om det är en motsägelse eller ett uttryck för en enhet i motsatser, vilket tillåter oss att tänka själva istället för att bara citera.

Det första Marxcitatet nyttjas för att argumentera att värdet redan existerar i varan som en fast egenskap hos produktionen och att priset endast uttrycker detta redan existerande värde. Fastställandet av värdet går endast i en riktning, från väsen till framträdande. Men Jack Sherer-Clarke visar att detta är en felaktig tolkning av Hegel: väsen måste framträda, vilket innebär att värdet utan sin form som pris är ofullständigt. 

Föreställ dig ett bananfrö. Det rymmer redan ett helt bananträd inuti sig, men det är inte ett bananträd förrän det gror och bär frukt. Värdet i produktionen är fröet; bytesvärdet är groddningen.

För de som sällan läser Hegel: Föreställ dig ett bananfrö. Det rymmer redan ett helt bananträd inuti sig, men det är inte ett bananträd förrän det gror och bär frukt. Värdet i produktionen är fröet; bytesvärdet är groddningen. Detta är varför Marx kritiserar David Ricardo, för att han betraktar prisernas verkliga rörelse, dvs. prissvängningar som tillfälliga och oväsentliga. Visserligen har Ankarloos osålda banan ett värde, men om det värdet existerar helt oberoende av utbytet, blir det en naturlig egenskap hos arbetet snarare än en historiskt specifik social form. Det är just den ricardianska fällan som Marx försökte undvika.

Heinrich löser detta genom att insistera att värdet inte är en naturlig egenskap utan en social bestämning som endast förverkligas först när privat arbete erkänns som socialt arbete genom utbyte med pengar. Om värdet endast skapas genom utbyte blir det dock omöjligt att förklara hur värdet utövar en tvångskraft över utbytet. Varför skriver Marx då att den socialt nödvändiga arbetstiden hävdar sig som en naturlag, oberoende av bytesparternas vilja?⁶ Ramsays framställning följer troget Heinrich och därför ärver han samma döda vinkel: den kan inte redogöra för det faktum att varornas värden uttrycks i pris innan de kommer i omlopp.

Ramsays framställning följer troget Heinrich och därför ärver han samma döda vinkel: den kan inte redogöra för det faktum att varornas värden uttrycks i pris innan de kommer i omlopp.

Sherer-Clarke hävdar med utgångspunkt i Hegel att värdet måste betraktas ur två oskiljaktiga perspektiv samtidigt. Å ena sidan är värdet det pris som marknaden för närvarande accepterar, detta kan vi kalla det Heinrich-perspektivet. Å andra sidan, framstår varje pris endast som ett uttryck för den samhälleligt nödvändiga arbetstiden som alltid redan har styrt utbytet i bakgrunden, Moseley-perspektivet. Heinrich har rätt i att värdet bestäms genom utbyte.

Moseley har rätt i att värdet existerar före utbytet. Inget av perspektiven är sant utan det andra: utan den framåtblickande synen blir värdet en naturlig substans som är frikopplad från samhället; utan den bakåtblickande synen blir värdet en sedvana utan makt att tvinga någon att göra något alls. Marx förmedlar båda dessa tankar i en enda mening när han skriver att varor måste träda in i utbytet som objektifierad universell arbetstid, men att arbetstiden först blir universell genom just den utbytesprocessen.⁷ Det är spänningen mellan dessa två moment som förklarar varför priserna ständigt tvingas återvända till värdena och varför ett sammanbrott i denna utjämningsprocess leder till kriser.

Bananen på hyllan befinner sig i spänning: den bär ett värde som ännu inte bekräftats, men som fortfarande utövar tvång över ICA-handlaren i kraft av de produktionsvillkor som framställde den.

Låt mig återvända till Ankarloos bananer. Hans exempel är riktigt: den osålda bananen har ett värde. Trots detta är detta värdet inte en fysisk egenskap hos frukten. Bukefalos är en häst, men hästheten kan inte hittas i hans kropp, precis som Aristoteles visade (tack Sven-Olov Wallenstein). På samma sätt är varan ett värde, men värdet kan inte hittas i varan som en fysisk egenskap. Värdet är en samhällelig bestämning som förutsätter en värld där arbete är organiserat under varuproduktionen och där dess samhälleliga giltighet över huvud taget står på spel i bytet. Bananen på hyllan befinner sig i spänning: den bär ett värde som ännu inte bekräftats, men som fortfarande utövar tvång över ICA-handlaren i kraft av de produktionsvillkor som framställde den.

Ankarloo och Moseley fångar att värdet redan finns i varan som en normativ standard. Ramsay och Heinrich fångar att värdet är en samhällelig bestämning som förverkligas i bytet. Båda ståndpunkterna är dock ensidiga: de griper en del av helheten men bortser från den andra delen. 

Kritiken av den politiska ekonomin måste följa värdet från ax till limpa, från produktion till cirkulation och tillbaka. Endast då kan den vara vad den utger sig för att vara: en kritik av både hur kapitalismen förstås, och av hur den fungerar. 

Den svenska marxistiska teoribildningen behöver inte upprepa denna dikotomi. I över hundra år har det visats av värdeteoretiker som Isaak Illich Rubin och Riccardo Bellofiore, att vi existerar som både producenter och produkter av värde, att vi är bundna av normer vi själva (och kapitalet som automatiskt subjekt) skapar. Kritiken av den politiska ekonomin måste följa värdet från ax till limpa, från produktion till cirkulation och tillbaka. Endast då kan den vara vad den utger sig för att vara: en kritik av både hur kapitalismen förstås, och av hur den fungerar. 

Sanningen är helheten, som Hegel hade sagt.