Alla borde lyssna på Yasin

Denna bild är ett resultat av ett AI-samarbete mellan Blundlund och Parabol.
Illustration: Blundlund. Läs mer om vårt samarbete här.

Den mördade rapparen C Gambino nominerades till årets artist på P3 guld och Yasins nya toppar listorna. Många förfasas och menar att vi bör ta avstånd från en genre som förhärligar våld, kriminalitet och droger. Men är det egentligen berättelsen om ett djupt trasigt Sverige som vissa inte vill höra? Kristina Alstam skriver om gangstarappens vittnesmål och värde.

Rap är ingen konst är ett litet stycke melankoliskt mästerverk från 2023, komponerat av svensk gangstaraps kanske mest mytomspunne badboy; Yasin. Det är ingen märkvärdig låt och dess litenhet i uttrycket är kanske en av dess verkliga styrkor. Den handlar om kompisar med trasiga skor, om nedslitna lägenheter, om att försöka slå igenom som artist så att man kan flytta från uppväxtorten och om gamla vänner som skjuter på varandra i konkurrensen om narkotikakunder. Men den är också en metakommentar, en gliring till alla oss som någon gång deltagit i debatten om gangstarappens vara eller inte vara: Att prata om min verklighet som underhållning får dig låta lite dum, dum, dum, dum, dum. Men nu ska vi göra det ändå.

Den som vill sälja, måste vara brutal; det finns ett krav på äkthet hos lyssnarna.

Det var inte många år sen rapparen Alex Ceesay under en intervju i SVT menade att gangsterrapen bidragit till att han som ung började begå brott.1 Samtidigt argumenterade Ceesay att det som artist idag inte heller går att leva på gangsterrap om texterna inte är grova nog och rapparen måste uppvisa nån slags egen erfarenhet av den kriminella världen för att vara trovärdig. Den som vill sälja, måste vara brutal; det finns ett krav på äkthet hos lyssnarna.

Ceesay är inte ensam om ståndpunkten. Martin Marmgren, områdespolis i Järva, är av samma åsikt och formulerade den i Aftonbladet för ett par år sedan där han beskrev hur beklämd han blir av det faktum att musikaliska akter som glorifierar våld, hot och avrättningar, ges möjligheter att vinna prestigefyllda kulturpriser. Gangstarappen används i själva verket, argumenterar Marmgren, som ett verktyg av kriminella grupperingar för att markera våldskapital, peka ut fiender, raljera med offer och för att tjäna pengar.2 Detsamma menade Enver Chato Ramirez, legendarisk hiphop- och gangstaproducent, som härförleden gästade min och kollegan Annelie de Cabos podcast Med Kriminella Hälsningar för att tala om varför han helt slutat producera genren efter mordet på Einár.3

Via låttexter kan subtila och mindre subtila signaler skickas som kan trigga våldsincidenter.

Den gangstarap som en gång varit politisk och uttalat samhällskritisk är nu, enligt Chato, avpolitiserad och inriktad på yta och försäljning. Diamant Salihu, författare och journalist, har sökt teckna en bild av kopplingarna mellan svensk gangstarap och de kriminella nätverken. Gängen får, menar Salihu, av rapparna en sorts stjärnglans. Man deltar i musikvideor och figurerar i låttexter. Rapparna i sin tur kan få uppbackning av nätverken. Via låttexter kan subtila och mindre subtila signaler skickas som kan trigga våldsincidenter.4

I den forskningsstudie inom vilken jag arbetar läser vi tingsrättsdomar och förundersökningsprotokoll som berör gängrelaterat skjutvapenvåld i Sveriges tre största städer och vi kan konstatera att det händer att raptexter, youtubekanaler eller influencers verkar ligga som ett lager i några av de konflikter vi tittar på. Det här är inte unikt för Sverige, bör kanske tilläggas. London har som exempel sett flera konflikter där våldshandlingar både kommenderas och kommenteras via artister. Hiphopkollektivet Zone2 från Peckham i London har under perioder legat i skarpa konflikter med ett kollektiv vid namn Moscow 17, med flera mord och mordanklagelser på båda sidor som följd.

Men den här texten är inte ute efter att trolla bort kopplingarna mellan texter och konkret våld. Jag tar istället avstamp i den här realiteten. I min text försöker jag inte relativisera en utveckling som gjort det allt svårare att hålla isår liv och verk, eller som gör att den som försöker åtminstone får avsevärd träningsvärk i armarna. Jag utger mig inte heller för att beskärma sig över att samband mellan liv och verk istället påtalas och problematiseras och jag driver inga bestämda teser om vilka artister som är goda nog att tilldelas priser och utmärkelser. Men om inte så få tyckare i offentligheten idag tar fasta på den problematiska sidan av genren, vill jag undersöka den för vad den visar oss, vad den pratar om, vad vi kan lära av den.

Vad får vi inte veta om vi förpassar den där giftiga varianten av drill som etiketteras ’gangsta’ till de massmediala skuggorna?

Enkelt uttryckt är det här en text som har ont i magen. Jag skriver det här för att jag oroar mig för vad som händer om vi kastar ut barnet med badvattnet. Vad får vi inte veta om vi förpassar den där giftiga varianten av drill som etiketteras ’gangsta’ till de massmediala skuggorna? Hur ska vi förstå den förmenta lockelsen i genren för ensamma tonåringar i Västerås, Kramfors eller Lilla Edet, som låter sig enrolleras för mord på för dem vilt främmande människor? Hur ska vi hantera en hel genre, lika mångfacetterad som hymner och kyrklig litteratur, speed metal eller broderi, om allt färre av oss ens vet hur den låter? Jag kommer inte att propsa på att artister som gjort instruktiva texter för hur headshots bäst genomförs, eller ingående redogjort för vad som händer med en skjuten mans huvud medan han sjunker ihop på asfalten, ska tilldelas utmärkelser men den dagen vi framgångsrikt pressat undan gangstarapen ur offentlighetens ljus; då händer nåt annat.

Som allra minst klipper vi av en lång konstnärlig lineage från bluesen, jazzen och den tidiga hiphopen. Men vad värre är – vi missar skildringarna av sorg, fattigdom, revanschism, och strukturellt våld i the council houses långa skuggor, den hämndlystnad, den längtan och den bottenlösa vrede som väller ut ur gangstarappen, bara du öppnar första låten på Spotify. Vi missar dessutom ett antal av nittonhundratalets större filosofer och sociologer, tonsatta av killar som inte läst en rad av dem men kan dem utan och innan eftersom de lever de teoretiska begreppen med sina (än så länge) levande kroppar. Vi missar berättelserna från ett samhälle som är absolut och genomgripande trasigt, för vissa kroppar, på vissa platser, och som varit det långt före skotten ekar mellan gårdarna.

Den brittiska filosofen Miranda Fricker skiljer på vittnesbördsorättvisa (ungefär: vem kommer till tals och hur stor tilltro fästs vid olika uttalanden eller vittnesbörd i relation till klass, kön, ras, funktion, ålder etc.) och hermeneutisk orättvisa (som uppstår när någons upplevelser inte förstås, av dem själva eller av andra, eftersom dessa upplevelser inte passar in på några begrepp som är kända för dem, eller kända för andra).5Jag menar att vi löper en risk för både vittnesbördsorättvisa och hermeneutisk orättvisa om vi förpassar gangstarappen och det samhälle den vittnar om till skuggorna.  

Vi missar berättelserna från ett samhälle som är absolut och genomgripande trasigt.

Men en brasklapp: Vi ska ha klart för oss att det i huvudsak är ett slags trallvänlig mello jag här ger mig ut för att försvara; ofta inte mer sofistikerad än EPA-dunk eller Svensktoppen, vilket blir särskilt tydligt när vi vänder blicken mot den svenska scenen. Medan mycket av den brittiska och amerikanska gangstarappen är uppfinningsrik och snyggt producerad, är den svenska scenen inte så sällan ganska banal, sentimental eller bara uppblåst, utan särskilt mycket musikaliska muskler to show for. Men gangstarappen är också, med lite god vilja, en del av det som den franske filosofen Paul Ricoeur skulle kallat the social imagination, med både en ideologisk roll av identifikation såväl som en utopisk roll att störta, störa eller förstöra.6

Gangstarappen kan både ses som ett ideologiskt kitt som etablerar ett tydligt vi och dem; dess bortvändhet tjänar paradoxalt nog också en temporär men ändock sammanhållning i ett föreställt majoritetssamhälle likväl som den talar om alternativ och om andra världar. Och det är kanhända inte som musik den främst är intressant, även om den rymmer allt från billiga loops som får Helan Går att framstå som komplex, över till snillrika lån av ghanesiska beats flytande över ilsken brittisk grime.

Ambitionen här är helt enkelt att visa att det finns många sätt för den underordnade att tala på.

När jag skriver den här texten är min ambition mindre att recensera eller dela upp gangstarappen i vad vi kunde kalla för en godkänd kanon, redo för DN:s ålderstigna skribenter att återvinna för att åtnjuta fyra sekunders drip i kolumnerna, och rent skräp; ambitionen är inte ens att skilja ut ’gangsta’ från den annars breda genren drill. Ambitionen här är helt enkelt att visa att det finns många sätt för den underordnade att tala på, om hen får, och att gangstarappen oomtvistat är en sån form.

Den indiska litteraturteoretikern Gayatri Spivak hade åtminstone delvis fel när hon antog att den subalterna – den rasifierade, migranten, kvinnan, arbetaren – inte kan ”tala”, det vill säga ges en plats där hens erfarenheter kan artikuleras och tas emot av någon med kapacitet att förstå, och detta hennes misshugg verkar prägla en kulturdebatt som av och till kantrar mot ren beröringsskräck: “pratar de? Men herregud vilka hemska saker de säger? Varför får de så många plays på Spotify? Kan vi få tyst på dem på nåt vis?” Så i kulturdebatten kan man kanske säga att den underordnades röst verkligen givits en plats, dock mer som ett problem än en presumtiv kunskapskälla.  

Vad är det vi förstår om vi lyssnar på gangstarap då? Mer än vilka klädmärken som gäller i miljöerna för närvarande, vilka modeller av Glock som är bäst och en handfull allmänna gängglosor och nedsättande omdömen om kvinnor som vi kanske tycker är lite tuffa att slänga oss med? Sorg, vrede, revanschism, skrev jag för några rader sen. Vi kanske kan börja där, bakifrån: i revanschismen. En text av den numera bortgågne C Gambino skulle kunna kallas ett slags skolboksexempel på den, exempelvis i låten Dreams som släpptes 2023.

Dreams är en mörk tuggummipopig variant av gangsta, som framstår som en snabbläsning av den franske sociologen Pierre Bourdieus samlade verk om kapitalformer.7 Låten tar avstamp i ett slags ”efter”: efter att man lyckats som gangster, efter att man gjort sina miljoner, när man äter middag på lyxrestaurang och köper lägenhet åt mamma utomlands. Såtillvida följer den i fotspåren av sina föregångare – se till exempel 2Pacs Dear Mama, som skildrar tacksamheten mot en ensamstående utfattig mamma som nu försörjs med inkomster från kriminella aktiviteter av den vuxne sonen: It feels good puttin’ money in your mailbox. Och C Gambino verkar känna något liknande: Kolla vilken utsikt / När vi bor på första våningen / Säg till mamma att hon aldrig tar ett lån igen.

Dreams är en mörk tuggummipopig variant av gangsta, som framstår som en snabbläsning av den franske sociologen Pierre Bourdieus samlade verk om kapitalformer.

Gambino inleder med andra ord sin text ganska exakt som Bourdieu argumenterar för i sitt kapitalbegrepp – med det ekonomiska kapitalet, som föregår alla andra kapitalformer (det sociala, det kulturella och det symboliska). De tre senare formerna är avlagringar, sediment av ekonomiskt kapital eller kamouflage som döljer det ekonomiska kapitalets vikt och påverkan. Gambino summerar utan åthävor: Det måste va miljonerna som ändrar hela stilen / Långt ifrån pistolerna och skiten. Och så vändningen; när han sätter sig för att äta på den fina restaurang han valt ut åt sig själv och sin mamma: Revisorerna de fixade den där biten / Men jag ska inte ljuga / När vi kommer, har en tabbe där i bilen.

Skoningslöst fortsätter han att avtäcka hur egentligen ingenting har ändrats. Hans sociala kapital är fortfarande småkillarna (youngest) som gräver upp gömda tabbar (pistoler) åt honom i skogen, exakt samtidigt med att han överraskar sin mamma på restaurangen med presenter i form av smycken med pärlor och stenar.

Det kulturella kapitalet verkar också sitta rejält på sniskan: Michelinrestauranger, jag dricker från flaskan, jag spelar inte fin / Ställen jag bara vart utanför / När jag kommit och sålt kokain. I så motto fångar Gambino på några få rader in Bourdieus ambitioner att peka på hur det symboliska kapitalet (god) smak egentligen mest kan förstås som det praktiska bemästrandet av ojämlika distributioner i samhället, vilket i sin tur gör att en individ får en närmast sömngångaraktig instinkt för vilket slags gods, vilka saker eller tillhörigheter som hör till hennes sort; och vad inte. Smak är, menar Bourdieu, en slags social orienteringskarta, a ‘sense of one’s place’.8

Gambino konstaterar att han aldrig kan passa in på Michelinrestaurangen, så vilken vikt borde då egentligen läggas vid att låtsas smälta in? I en trotsig gest drar han brallorna av finvinet och klunkar det direkt ur flaskan, men kanske också som en handling som visar att han faktiskt inte vet riktigt i vilket av de många glasen som trängs framför tallriken det borde hällas, och kanhända också som ett oavsiktligt avslöjande att han inte förmår lösa den motsättning som grinar honom i ansiktet: han kan ha hur många miljoner han vill utan att ändå förstå hur de ska kunna köpa honom en annan grundläggande position i samhället. C Gambino behövde nu inte grubbla särskilt länge över detta, eftersom han sköts till döds i ett parkeringsgarage på Hisingen i Göteborg sommaren 2024.

Här ryms det mesta från en barndom i djup exkludering, utom kanske det som en vänsterakademiker allra mest längtar efter: klassmedvetenhet.

Sorgen och vreden då? Det beror kanske på vem man frågar – den som levererar bars om fattigdom och marginalisering, eller den som lyssnar på dem? I en sällsamt sentimental pekoral, Utvalda Barnen, rappar JB: Vi var bortvalda barnen, utkanten av staden / Trubbel efter trubbel, vi sänkte aldrig garden / Vi sov med tomma magen, missförstådd sen första dagen / Förstår du din gahba varför vi bryter mot lagen? Här ryms det mesta från en barndom i djup exkludering, utom kanske det som en vänsterakademiker allra mest längtar efter: klassmedvetenhet, eller åtminstone en politisk impuls.

Samma tendens kan skönjas i dokumentärfilmen G – 21 scener från Gottsunda av filmaren Loran Batti där han återvänder till barndomskamraterna från Gottsunda där han vuxit upp, bara för att upptäcka att de murats fast i utanförskap och gängkriminalitet. Ingen av de gamla vännerna pratar klass, ingen nämner politiken. Man pratar inte bostäder, inte skola, inte de uteblivna möjligheterna på arbetsmarknaden. Samtalen Batti fångar utspelar sig i ett absolut nu, som följs av ett omedelbart följande nytt nu, och ett till, och ett till. Man pratar om hur länge man tror att man kommer överleva och om att den säkraste platsen om man vill klara sig en stund, är i fängelset.

Gangstarappens bärande berättelser förmedlar något utöver sig själva, en erfarenhet – om än i lånta fjädrar – av hur det är att leva.

Vår poddgäst Chato verkar så långt ha fått rätt. Gangstarappen är inte längre politisk. Den kretsar kring förevisandet av materiella ägodelar och hot om våldshandlingar i ett ständigt, strömmande nu, utan analys och utan vägar framåt eller ut. Sociologerna Jo-Anne Dillabough från Cambridge University och Jacqueline Kennelly från Carleton University tar avstamp i den här disidentifikationen hos marginaliserad ungdom och frågar sig vilket slags sociala relationer som gjort den möjlig.9De talar istället om en slags narrative selfhood, där en mer meningsfull historia kan framträda för de unga själva: Vi alla lämna våra drömmar i en fucking korg / Med en Glock och en väst mitt i Rinkeby torg / Från barnsben, har jag gått i samma väg / Allt är bekant i en kall värld / Och jag trodde att jag klättrade upp utanför boxen / Jag ljög för mig själv, så jag fastna på botten.

Här kan gangstarappen förstås som en del av en sådan självskapande berättelse där man kommer åt att tala om sorgen och vreden över att ha lämnats åt sidan, med hjälp av narrativa element från en större och mer glansfull diskurs – den om brott, stora pengar, flykt från polisen och om mord. I den meningen blir eventuella kopplingar till verklighetens handlingar möjligen mindre avgörande; gangstarappens bärande berättelser förmedlar något utöver sig själva, en erfarenhet – om än i lånta fjädrar – av hur det är att leva. I Battis film från Gottsunda spelar också den lokale rapparen Mokke en först smygande men så småningom allt mer framträdande roll: Vem är du och du ska leka vem? / Skickar topp från din block, min vän / Fyller kulor i en Glock igen / Om du undrar vad vi har / Put stick on a slip om horan inte betalar, ey / Snatch a nigga på hans chain / Om han börjar klaga, äter beef, det min vardag, babe / Det min vardag, kom och handla min vara.

Om man inte tror på samhället och heller inte sett att det kan göra särskilt mycket för en, kan det nog kännas ganska underligt att skriva om det.

Så, medan ett okänt antal av de våldshandlingar som skildras i texterna de facto äger rum eller har ägt rum, tjänar de kanske också som ett symboliskt möblemang för att söka beskriva livet som ung paria. Det kan möjligen kännas överflödigt att prata om en skola där man aldrig haft någon tillhörighet, eller om en bostadsmarknad som med överväldigande säkerhet aldrig kommer att leverera en endaste bostad åt den unge. Om man inte tror på samhället och heller inte sett att det kan göra särskilt mycket för en, kan det nog kännas ganska underligt att skriva om det. Istället: gangstarappen som narrative selfhood, en sorgkantad historia rent konkret tonsatt i djupaste moll. Lyssna som exempel på Unga Scener och Foreign: Nuförtiden allt jag känner det är bara stress / För att jag har grabbar som jag aldrig kommer se igen / Jag har grabbar som gick ut och aldrig kom tillbaka hem.

Formerna för vreden och sorgen ligger klara för de unga att använda, oavsett övriga kopplingar till låtarnas innehåll. Frågan är därför kanske inte varför gangstarapen inte är mer politisk, utan varför den alls skulle vara politisk? Ett sådant krav implicerar att det också finns en politik som kan möta upp, en politik eller ett samhälle redo att hjälpa de unga med det de behöver. Låt mig ställa mig försiktigt tveksam till det. Jag går därför ur den här texten med hjälp av den avmätta beskan hos Yasin: Jag skriver det jag ser/Med de kritiserar hellre det jag skriver/Än kritiserar det jag ser.

Jag förstår att gangstarappen ter sig osmaklig för många. Det händer att inte heller jag mår strålande när jag läser förundersökningsprotokoll där det finns tecken på att en artist eller en textrad möjligen haft någon form av inverkan på ett mord eller ett mordförsök. Men varför pratar vi fortfarande så lite om det som Yasin ser? De trasiga skornas politik och konsekvenserna av den, är det detta gangstarappen skildrar? Och är det därför som vi inte vill lyssna?

Fotnoter


  1. Alex Ceesay: Gangsterrappen drog mig till kriminalitet | SVT Nyheter, 2021-10-25[]
  2. Aftonbladet Debatt. Polis: Hylla gansterrap är att ha blod på sina händer, 2021-11-02[]
  3. Med kriminella hälsningar | Podcast on Spotify[]
  4. Så använder gängen rapmusiken – och vice versa | SVT Nyheter, 21-10-23[]
  5. Fricker, M. 2007, Epistemic Injustice: Power and the Ethics of Knowing. Oxford: Oxford University Press[]
  6. Aleksandravicius, P. 2024, P. Ricoeur’s Creative Imagination: The Source of Narrative Identity and Social Justice. Vilnius: Vilnius University Press[]
  7. Richardson, J. 1986, Handbook of Theory and Research for the Sociology of Education, Westport, CT: Greenwood[]
  8. Bourdieu, P. 1984, Distinctions. A Social Critique of the Judgment of Taste. Conclusion. I översättning av Richard Nice. Harvard: Harvard University Press[]
  9. Dillabough, J-O & Kennelly, J. 2010, Lost Youth in the Global City. Class, Culture and the Urban Imaginary. New York & London: Routledge[]
Kristina Alstam
Forskare och lektor

Bli prenumerant!

Parabol är öppen och gratis att läsa. När du delar en artikel från Parabol för att diskutera den med dina vänner ska de inte mötas av en betalvägg. Vi vill att våra skribenters texter skall kunna läsas av så många som möjligt.

Tack vare att du blir prenumerant kan detta bli möjligt:

  • Finansierade omkostnader

  • Spännande och bättre reportage

  • Råd att betala våra skribenter

Latte 50 kr/mån Dagens lunch 100 kr/mån Super delux 500 kr/mån

Här kan du läsa mer om Parabol och hur du kan stötta oss.