Debatten om fritt val inom religionen fortsätter. Valley Ghanem bemöter här sina kritiker och berättar om ett möte som visar hur man kan respektera varandras tro utan att demonisera.

Medan jag skriver denna text sitter jag på ett trädgårdscafé och njuter av höstsolen. En äldre man som har suttit intill mig en längre stund reser sig för att gå och initierar samtidigt ett samtal om vädret. Jag berättar att jag försöker ta vara på solens sista strålar innan vintermörkret kommer, men han svarar att han älskar och njuter av varje dag på året.

”Ingenting går spårlöst förbi”, säger han med sin breda norrländska dialekt som vi konstaterar dela.

Jag berättar att vi inom min tro ser en mening med allt som sker. Han nickar och säger att han vet, för han tror också på Gud, precis som jag, och att Gud älskar oss båda. Han ler och blinkar mot mig när han sen benämner Jesus som profet, kanske för att bejaka mig i min tro.

Jag berättar om texten jag skriver, om debatten kring religion och fri vilja. Han lyssnar och säger sedan något som får mig att stanna upp; troslära är viktigt, men det viktigaste är att nå andra människors hjärtan, inte att vinna en debatt.

Han påminner om orden i Jakobsbrevet om att tron utan gärningar är död. Jag svarar med det välkända muslimska uttrycket al-din al-mu’amala: grovt översatt till religionen är mellanmänsklig interaktion. Vi är överens om att argument och kunskap är viktiga, men att de inte får förlora kontakten med det som tron ska göra med människan. När han lämnar känner jag att mötet bar på en mening. För mig är också detta ett sätt att erfara Guds närhet.

Troslära är viktigt, men det viktigaste är att nå andra människors hjärtan, inte att vinna en debatt.

Samtalet blir en märklig kontrast till de tre repliker jag fått på min artikel ”Slöja är inte ett fritt val”. Religionshistorikern Stefan Arvidsson, den katolske prästen Thomas Idergard och Karim Shamohammadi från Ex-muslimer i Skandinavien närmar sig min text från olika perspektiv, men förenas i en bild av islam som inte överensstämmer med vad religionen faktiskt lär. Deras svar blottlägger ett återkommande problem i den svenska islamdebatten, där islam bedöms utifrån sekulära eller kristna måttstockar och framställs som särskilt strängt och ofritt. Här förstärker okunskap och islamofobiska föreställningar varandra: okunskapen gör fördomarna möjliga, och fördomarna gör det bekvämt att förbli okunnig.

I min ursprungliga artikel använde jag hijab som utgångspunkt för en större diskussion om fri vilja inom religionen och på vår tids svårighet att förstå att en människa frivilligt kan erkänna förpliktelser som hon inte själv har hittat på. Jag kan välja att inte bära hijab, be eller fasta Ramadan men mitt val upphäver inte dessa handlingars religiösa ställning. Fri vilja betyder att jag kan välja hur jag handlar, inte att jag själv får bestämma vad Gud begär av mig. Islam lär inte att människan saknar vilja; utan vilja och förstånd skulle det heller inte finnas något moraliskt ansvar.

Ett återkommande problem i den svenska islamdebatten är att islam bedöms utifrån sekulära eller kristna måttstockar och framställs som särskilt strängt och ofritt.

Här förstår Thomas Idergard faktiskt något väsentligt. Han invänder mot att frihet reduceras till valfrihet och påminner om att alla människor tjänar något eller någon. Jag instämmer. Också den som betraktar sig som helt självständig formas av begär, ideal och sociala förväntningar. I islam är frihet bland annat att inte låta egots nycker styra livet. Att underkasta sig Gud är inte detsamma som att underkasta sig människor.

Så långt börjar Idergard bra, men sedan kommer jag att tänka på barnvisan om prästens lilla kråka: ”Än slank han hit och än slank han dit och än slank han ner i diket.”

Diket är hans föreställning att verklig närhet till Gud förutsätter att Gud själv blir människa. Idergard målar upp en gudsbild där människan inom islam underordnar sig en avlägsen, okänd och övermäktig auktoritet, medan kristendomen genom inkarnationen erbjuder en personlig och nära gudsrelation. Det är en kristen trosuppfattning som han givetvis får hålla fast vid, men varför skulle den vara måttstocken för hur nära Gud kan stå en människa?

Thomas Idergard förstår något väsentligt. Han invänder mot att frihet reduceras till valfrihet och påminner om att alla människor tjänar något eller någon. Jag instämmer. Att underkasta sig Gud är inte detsamma som att underkasta sig människor.

Inom islam behöver Gud inte bli del av sin egen skapelse för att vara nära den. Koranen säger att Gud är närmare människan än hennes halspulsåder (50:16) och att Han hör den som åkallar Honom (2:186). Vi behöver ingen mänsklig mellanhand för att be till Gud. 

Ännu märkligare är att han i sitt resonemang om uppenbarelse och människans gudsrelation helt förbiser Profeten Muhammads ﷺ betydelse inom islam. 

Profeten är ingen medlare som krävs för att människan ska få tillgång till Gud, utan förmedlare av uppenbarelsen och förebild för hur Guds vilja kan omsättas i mänskligt liv. Genom hans handlingar och undervisning lär vi oss hur barmhärtighet, kärlek, rättvisa och ansvar ska gestaltas. Därför uppmanar Koranen oss återkommande att lyda Gud och Hans sändebud och sätter likhetstecken mellan dessa två (4:59).

Samma distansering blir synlig i hans språkbruk. När han talar om kristendomen heter det Gud, men när han beskriver vad den muslimska kvinnan uppfattar som en religiös förpliktelse blir det plötsligt ”Allah”. Allah är det arabiska ordet för Gud och används även av arabisktalande kristna. Vi talar alltså inte om någon annan gudom, men Idergards språkliga uppdelning bidrar till att skapa just det intrycket.

När Thomas Idergard talar om kristendomen heter det Gud, men när han beskriver islam blir det plötsligt ”Allah”. Allah är det arabiska ordet för Gud och används även av arabisktalande kristna. Vi talar alltså inte om någon annan gudom, men Idergards språkliga uppdelning bidrar till att skapa just det intrycket.

Språkbruket förstärker en redan etablerad föreställning om att muslimernas Gud inte riktigt är Gud i samma bemärkelse som inom den judisk-kristna traditionen. Det är en språklig markering som snarare tycks andas ur en politisk än en teologisk lunga.

Stefan Arvidsson går längre. För honom blir Gud en pseudonym för människors maktanspråk. Han får naturligtvis avvisa tron på Gud, men kan inte göra sin egen icke-tro till utgångspunkt för att bevisa att den troende egentligen bara lyder andra människor. Då är svaret redan givet innan diskussionen ens har börjat.

Han resonerar också som om religion framför allt är något människor okritiskt ärver från sin uppväxt. Men människor konverterar, och många växer upp i sekulära hem och söker sig senare till Gud. Att förklara religiös övertygelse genom frånvaro av kritiskt tänkande är därför en ganska bekväm men felaktig genväg för den som själv inte delar tron.

Arvidsson hänvisar dessutom till människans längtan efter att bli, som en förklaring till varför människor söker sig till religion. Men där han ser ett mänskligt behov som riskerar att göra oss mottagliga för auktoriteter finns inom islam en långt djupare förståelse av denna längtan.

Stefan Arvidsson får naturligtvis avvisa tron på Gud, men kan inte göra sin egen icke-tro till utgångspunkt för att bevisa att den troende egentligen bara lyder andra människor. Då är svaret redan givet innan diskussionen ens har börjat.

Vi kallar den fitra, människans ursprungliga natur och inneboende orientering mot Gud. Inom den islamiska traditionen är människans sökande efter mening och sanning inte enbart ett uttryck för psykologiska behov eller social tillhörighet, utan en del av hennes skapelse. Vi söker något som är större än oss själva eftersom vi ytterst kommer från något större än oss själva.

Denna längtan är därför inte motsatsen till förnuft eller kritiskt tänkande. Tvärtom kan den vara drivkraften bakom ett livslångt sökande efter kunskap och förståelse. Att Arvidsson reducerar den till en mänsklig benägenhet att underordna sig auktoriteter säger mer om hans egen religionsförståelse än om den troendes verklighet.

När han sedan beskriver islam genom fruktan, straff och en sträng Gud blir förenklingen särskilt tydlig. Han påstår dessutom att företrädare för islam ofta förtiger tron på Satan och helvetet, vilket är ett märkligt påstående för den som har någon närmare kännedom om islamisk undervisning. Föreställningarna om domedagen, straff och ansvar finns öppet i Koranen och är ständigt närvarande i traditionen. Ingen behöver gräva särskilt djupt för att hitta dem. Vad Arvidsson däremot förbiser är att Guds barmhärtighet, rahma, ges en framträdande ställning. Liksom 113 av Koranens 114 suror inleder muslimer många av sina vardagliga handlingar med orden: ”I Guds, den Nåderikes, den Barmhärtiges namn.”

Än mer talande är att Arvidsson ställer tjänandet av Gud mot tjänandet av människor, som om omsorg om medmänniskan vore ett bättre alternativ till religionen.

Här avslöjas kanske den mest grundläggande missuppfattningen av alla. Att tjäna Gud är inom islam också att tjäna människor. Det är inte två konkurrerande ideal, utan två sidor av samma religiösa ansvar.

I en hadith återberättelse berättar Profeten ﷺ hur Gud på Domedagen förklarar att den som försummar den sjuke, den hungrige och den törstige också försummar Honom, eftersom människan finner Guds närhet genom omsorgen om sina medmänniskor (Sahih Muslim 2569). Allah säger: “En av Mina tjänare var sjuk, men du besökte honom inte. Visste du inte att om du hade besökt honom, skulle du ha funnit Mig där?”

Vidare upprepar Arvidsson gång på gång att han ”stör sig på slöjan”, som han förknippar med kvinnoförtryck och rentav en anklagelse mot mäns sexualitet. Idergard påstår samtidigt att kvinnan åläggs ansvar för mannens självbehärskning. Detta trots att Koranen uttryckligen  uppmanar männen att sänka blicken av anständighet och respekt för andra samt att ta ansvar för sitt eget beteende (24:30), innan kvinnornas förpliktelser behandlas i efterföljande vers. 

Än mer nedvärderande blir Arvidssons resonemang när han ansluter sig till föreställningen om hijab som ett uttryck för ”kvinnors frånvaro” i offentligheten. Är jag alltså frånvarande för att mitt hår inte syns och jag inte klär mig enligt hans ideal? Uppenbarligen ser han mig när han besvarar min artikel, suck!

Är jag alltså frånvarande för att mitt hår inte syns och jag inte klär mig enligt hans ideal? Uppenbarligen ser Arvidsson mig när han besvarar min artikel, suck!

Det mest avslöjande är nog ändå att ateistiske Arvidssons religionskritik, som påstås rikta sig mot religion i allmänhet, blir betydligt mer ensidig när det handlar om islam. Andra religioner får representera frivillighet, närhet och kärlek, medan islam reduceras till stränghet, negativ underkastelse och ofrihet. Kristendomens Jesus får rentav vara en gudomlig ”kompis”, medan muslimernas Gud framställs som en sträng och konservativ härskare. Att kristendomen förstås genom sina vackraste ideal, medan islam definieras genom sina mest negativa stereotyper tar oss tillbaka till samma politiserade problematik som vi mötte hos Idergard.

Med Karim Shamohammadi får samma misstänksamhet ett annat fokus; barnet, när han förskjuter diskussionen till flickor som föräldrar kräver ska bära hijab med hänvisning till Guds vilja. Men han förbiser att islam skiljer mellan religiös fostran och religiös myndighet, taklif, som inträder först vid förstånd och pubertet. Att barn introduceras till religionen innebär alltså inte att de omfattas av vuxnas skyldigheter. För flickor som bär hijab innan de uppnått religiös myndighet kan detta vara en del av en naturlig lärandeprocess, där viljan att efterlikna vuxna kvinnor i sin närhet samspelar med kulturella normer och socialisering, precis som andra barns klädsel och beteenden formas av den miljö de växer upp i. 

Inget barn växer upp utan värderingar och förpliktelser. Vi påtvingar barn skolgång och lär dem vad som är rätt och fel utan att invänta deras samtycke. Varför misstänkliggör Shamohammadidå just religiös fostran och dessutom ignorerar barnets egen rätt till religionsfrihet?

Mötet med den äldre mannen i parken stannar kvar hos mig. Vi hade inte samma troslära, men han behövde inte demonisera min för att bejaka sin egen. Han lyssnade, försökte förstå och mötte mig som en troende människa, inte som en samling föreställningar om vad muslimer är och tror.

Det är alltså samma grundläggande problem som återkommer i samtliga tre repliker. Islam förstås inte utifrån sina egna utgångspunkter, utan genom en föreställningsvärld där okunskap och islamofobi förstärker varandra. Religion får och ska kritiseras. Den islamiska traditionen rymmer själv en omfattande tradition av kritisk diskussion och meningsskiljaktigheter, ikhtilaf. Men religionskritik förutsätter åtminstone kunskap om det man kritiserar. 

Det är därför mötet med den äldre mannen i parken stannar kvar hos mig. Vi hade inte samma troslära, men han behövde inte demonisera min för att bejaka sin egen. Han lyssnade, försökte förstå och mötte mig som en troende människa, inte som en samling föreställningar om vad muslimer är och tror. Det som föll sig naturligt för en främmande man på ett café tycks vara betydligt svårare för tre skribenter som gett sig in i en offentlig debatt om religion.