En nysläppt Beatles-låt får ministrar och musikkritiker att bli saliga. Daniel Strand håller inte med.

I tider av kris behöver människor klamra sig fast vid det trygga och välbekanta. Hösten 2023, när krigen, klimatet, terrorn, våldet och lågkonjunkturen tycks varsla om den slutliga undergången, är detta behov större än på länge. Vi vill tillbaka till tiden innan syndafallet.

Detta är åtminstone den enda rimliga förklaringen till varför så många – från vår stackars statsminister och denrespekterade musikkritikern Alexis Petridis till Rolling Stone och Oasis-sångaren Liam Gallagher – har höjt den nya Beatles-låten ”Now and Then” till skyarna. Låten har framkallat ett globalt emotionellt sammanbrott. Det är inte bara Alex Schulman och George Harrisons son som har snyftat sig igenom ”Now and Then”: på sociala medier pågår ett inofficiellt världsmästerskap i att gråta till låten.¹

Med tanke på hur svag ”Now and Then” är kan reaktionerna inte ha mycket att göra med själva musiken. När tårarna har torkat kan man konstatera att denna trötta ballad, som utgår ifrån en demo som spelades in av John Lennon året innan han dog, är ett totalt antiklimax. Föga förvånande ratades låten i mitten av 1990-talet när de kvarvarande beatlarna letade efter nytt material till Anthology-skivorna.

Det mest anmärkningsvärda med Now and Then är inte den veka melodin eller Lennons skröpliga sånginsats, utan den slätstrukna produktionen.

Det mest anmärkningsvärda med ”Now and Then” är inte den veka melodin eller Lennons skröpliga sånginsats, utan den slätstrukna produktionen. Alla instrument – trummor, bas, piano, slidegitarrer, körer och stråkar – ligger helt platt i mixen. Det finns inget djup, ingen dynamik, inget som sticker ut. Det välpolerade radiosoundet låter inte som Beatles, utan som Keane eller något annat av de bortglömda band som drunknade i den sista lilla vågen av britpop i början av 2000-talet.

Om tio år kommer ”Now and Then” förhoppningsvis ha fallit i glömska. I värsta fall kommer den fortsätta solka ner minnet av Beatles. Sista ordet bör gå till George Harrison, som enligt uppgift tyckte att låten var “jävla skräp”.² Man kan bara beklaga att han inte fick leva tillräckligt länge för att vidhålla sitt veto mot detta magplask till avslutning för 1900-talets största popband.