Minskat erkännande av transpersoner stärker inte kvinnors ställning. När feminismen handlar mer om att bevaka biologiska kategorier än att kritisera patriarkatet är något fel. Risken är att man försvarar den könsordning man ville förändra, skriver Veronica Flyman om Tanja Olsson Blandys och XXantippas vredes argumentation.

Den senaste tiden har så kallad “genuskritisk feminism” publicerats på Parabols debattsidor.¹ I Parabol nr. 6 (2026) frågar sig XXantippas vrede varför “transrörelsen” har fått så stort inflytande över den politiska debatten. I Parabol nr. 7 (2026) undrar Tanja Olsson Blandy vad som händer med kvinnors rättigheter när rättsligt skydd som motiverats av biologiskt kön ställs mot anspråk grundade i könsidentitet. Gemensamt för texterna är tre premisser: att biologiskt kön utgör feminismens centrala politiska kategori, att transpersoners erfarenheter inte kan ligga till grund för socialt och politiskt erkännande samt att ett stärkt erkännande av transpersoner sker på kvinnors bekostnad.

Gemensamt är tre premisser: att biologiskt kön utgör feminismens centrala politiska kategori, att transpersoners erfarenheter inte kan ligga till grund för socialt och politiskt erkännande samt att stärkt erkännande av transpersoner sker på kvinnors bekostnad.

Under det senaste decenniet har transpersoner även blivit en symboliskt laddad konfliktpunkt i konservativa och högerpopulistiska rörelser i stora delar av Europa och Nordamerika. Debatter om transpersoners rättigheter fungerar där ofta som en ingång till bredare berättelser om nationens förfall, familjens upplösning, den hotade barndomen och det “sunda förnuftets” förlust. I dessa berättelser utgör det biologiska könets normativa auktoritet en del av lösningen på den föreställda civilisatoriska krisen.²

Att frågor om biologiskt kön fått en sådan politisk laddning aktualiserar mot denna bakgrund en mer grundläggande fråga än de sakfrågor som lyfts fram: vad är egentligen feminismens analysobjekt?

Att frågor om biologiskt kön fått en sådan politisk laddning aktualiserar mot denna bakgrund en mer grundläggande fråga än de sakfrågor som lyfts fram: vad är egentligen feminismens analysobjekt?

Utifrån ett historiematerialistiskt perspektiv analyseras samhället genom de historiska och materiella relationer som organiserar lönearbetet och den sociala reproduktionen, det vill säga det omsorgsarbete som upprätthåller mänskligt liv. Inom denna tradition fungerar kvinnan som analytisk kategori för att synliggöra de sociala relationer genom vilka kvinnor historiskt underordnats och exploaterats. Den avgörande feministiska frågan blir då inte vad en kvinna är, utan vad kategorin kvinna gör analytiskt och politiskt. Den genuskritiska argumentationen förskjuter i stället feminismens analysobjekt: från de sociala relationer som producerar kvinnors underordning till bevakningen av biologiska kategorier.

Biologiska variationer
Den genuskritiska feminismen utgår från att biologiskt kön är enkelt att definiera. Verkligheten är dock en annan. Elitidrotten är ett exempel. Långt innan transkvinnors deltagande i idrottens kvinnoklasser blev föremål för offentlig debatt har internationella idrottsorganisationer successivt omprövat sina sätt att fastställa kön. Detta skedde först genom fysiska undersökningar och därefter genom kromosomtester, innan regelverken successivt kom att bygga på SRY-genen, testosteronnivåer och DSD-regler. Kvinnliga idrottare vars prestationer eller kroppar väckt misstankar har återkommande fått sitt biologiska kön granskat sedan mer än ett halvt sekel tillbaka.³ Den före detta alpinåkaren Anja Pärson har exempelvis beskrivit de könskontroller hon utsattes för som 17-åring som övergrepp.⁴

Om biologiskt kön vore en självklar och entydig kategori skulle denna återkommande prövning av vilka biologiska kriterier som ska avgöra vem som räknas som kvinna vara svår att förstå. Elitidrotten präglas dessutom av många biologiska variationer som påverkar prestationsförmågan, men ingen annan biologisk egenskap har blivit föremål för samma återkommande gränsdragningar. Frågan blir därför varför just denna biologiska variation tillskrivits en sådan särställning.

Problematiken begränsar sig inte heller till elitidrotten. Forskning visar att ciskvinnor – kvinnor vars könsidentitet överensstämmer med det kön de tilldelades vid födseln – som har ett utseende som uppfattas som maskulint återkommande har ifrågasatts eller trakasserats på exempelvis offentliga toaletter därför att de misstänks vara transpersoner.⁵ Försök att bevaka biologiskt kön riskerar därmed att övergå i en social kontroll av kroppar och könsuttryck, som också drabbar ciskvinnor vars utseende avviker från rådande föreställningar om kvinnlighet.

Försök att bevaka biologiskt kön riskerar att övergå i social kontroll av kroppar och könsuttryck, som också drabbar ciskvinnor vars utseende avviker från rådande föreställningar om kvinnlighet.

Biologiska skillnader saknar inte betydelse och alla definitioner av kön är inte godtyckliga. Men biologiskt kön framträder aldrig som ren naturfakta oberoende av sociala syften. Vilka biologiska aspekter som görs relevanta beror på vilken fråga som ska besvaras. Samma kroppsliga egenskaper får olika betydelse beroende på om frågan gäller reproduktion, juridisk kategorisering eller idrottslig konkurrens.

Att biologiska skillnader ges olika betydelse i olika sammanhang väcker därför frågan varför just vissa aspekter av biologin historiskt kommit att tillskrivas så stor social och politisk betydelse. En materialistisk analys visar att kapitalismen historiskt vilat på en könad arbetsdelning där kvinnor tilldelats ansvaret för det obetalda omsorgsarbetet, medan män associerats med lönearbete. Denna arbetsdelning har aldrig varit enbart ekonomisk, utan också ideologisk. Föreställningen om två naturligt åtskilda och komplementära kön har fungerat som en central legitimering av hur familjen och sexualiteten organiseras.⁶ Det betyder inte att kapitalismen “skapade” tvåkönsmodellen, utan att den historiskt har upprätthållit och stabiliserat den genom sina sätt att organisera arbetet och reproduktionen.

Också kategorin “trans” måste förstås historiskt. Först när kön förstås som två tydligt avgränsade kategorier blir det möjligt att identifiera vissa erfarenheter som ett överskridande av denna ordning. Människor som i dag skulle beskrivas som transpersoner har alltid funnits. Det historiskt specifika är därför inte människors erfarenheter av kön, utan de kategorier genom vilka dessa erfarenheter förstås, klassificeras och ges social och politisk betydelse.

Ontologisk förnekelse och minoritetsstress
Denna historisering av kön aktualiserar en annan central premiss i den genuskritiska argumentationen: att transerfarenheten förstås som en subjektiv självuppfattning, ytterst framkallad av samtida ideologiska föreställningar om kön, snarare än som en erfarenhet som kan ligga till grund för socialt och politiskt erkännande. Detta leder ofta till slutsatsen att transpersoners anspråk på erkännande saknar legitimitet.

XXantippas vrede argumenterar för att “transrörelsen” fått ett omfattande inflytande över den politiska debatten och över ungas självförståelse. Utifrån denna idé ifrågasätter de unga transpersoners könsidentitet. Debattartikeln inleds som en diskussion om unga människors utsatthet och vikten av medicinsk försiktighet, men övergår successivt till att göra transidentiteten som sådan till det problem som ska förklaras. De menar att unga människor omtolkar psykiskt lidande till könsdysfori därför att de möter en övertygande ideologi och uttrycker en oro för att ett stärkt erkännande av transpersoner gör det svårare att föra kritiska samtal om transerfarenheten eller iaktta medicinsk försiktighet.

Att unga människor söker nya sätt att förstå sina erfarenheter av kön är inte ett resultat av ideologisk påverkan. Att använda nya begrepp för att förstå sina liv är inte unikt för transpersoner, utan ett bredare kännetecken för samtiden.

Att unga människor söker nya sätt att förstå sina erfarenheter av kön är inte ett resultat av ideologisk påverkan. I takt med att traditionella normer och livsbanor förlorat något av sin självklara ställning förväntas människor i allt högre grad själva förstå vilka de är, formulera sina behov och göra sina erfarenheter meningsfulla.⁷ Att människor använder nya begrepp för att förstå sina liv är därför inte något unikt för transpersoner, utan ett bredare kännetecken för samtiden. Det som förändrats är alltså inte människors erfarenheter av kön, utan de begrepp och identitetskategorier genom vilka dessa erfarenheter förstås och artikuleras.

Detta innebär inte att människors självförståelse okritiskt bör bekräftas medicinskt eller att frågor och samtal om könsdysfori bör förbjudas. Socialt erkännande handlar snarare om att betrakta människors erfarenheter som begripliga och värda att ta på allvar. För att individens självförståelse ska kunna utvecklas till en trygg identitet krävs att den erkänns som legitim av andra.⁸

En materialistisk analys visar att kapitalismen historiskt vilat på en könad arbetsdelning där kvinnor tilldelats ansvaret för det obetalda omsorgsarbetet, medan män associerats med lönearbete.

Att ständigt få sin självförståelse ifrågasatt kan förstås som ontologisk förnekelse. Det fungerar ungefär så här: transpersoner gör anspråk på erkännande utifrån sina erfarenheter av kön. Dessa anspråk avvisas med hänvisning till att biologiskt kön antas utgöra den enda legitima grunden för könskategorier. Därmed framställs deras erfarenheter inte bara som felaktiga, utan som omöjliga – som något som egentligen inte kan existera.⁹

I forskning om minoritetsstress har det länge påvisats att ett sådant bristande erkännande påverkar människors psykiska hälsa negativt. Det handlar inte bara om direkta trakasserier eller våld, utan också om vardagliga erfarenheter av att behöva försvara sin egen verklighet inför andra.¹⁰

Ontologisk förnekelse upprätthålls bland annat genom vardagliga och offentliga sätt att tala om kön. Ett exempel återfinns hos Olsson Blandy. Hennes debattartikel handlar om juridiska avvägningar mellan rättigheter knutna till biologiskt kön (kvinnor) respektive könsidentitet (transpersoner). Olsson Blandys argument är att biologiskt kön bör ges juridiskt företräde när dessa rättigheter kolliderar. Men hon nöjer sig inte med att argumentera för denna rättsliga position. Genom att konsekvent benämna transpersoner utifrån det kön de tilldelades vid födseln låter hon den juridiska argumentationen också styra det mellanmänskliga tilltalet. Hon menar att transkvinnor är män. Därmed behandlas biologiskt kön inte bara som en möjlig grund för rättslig kategorisering, utan också som den norm som bör styra mellanmänskligt erkännande.

Detta är emellertid två olika frågor. Man kan exempelvis mena att vissa aspekter av biologiskt kön är relevanta i specifika medicinska eller juridiska sammanhang och samtidigt erkänna människors könsidentitet i det mellanmänskliga tilltalet. Att biologiskt kön i vissa sammanhang ges juridisk betydelse innebär därför inte att det också bör avgöra hur människor erkänns utifrån sin egen självförståelse.

Det går utmärkt att kritisera kvinnors underordning utan att göra biologins gränser till feminismens främsta politiska uppgift.

Att biologiskt kön görs till den enda legitima grunden för kategorin kvinna innebär att transerfarenheten inte kan betraktas som en legitim grund för erkännande. När denna biologiska kategori måste bevakas förskjuts feminismens analys från de relationer som producerar kvinnors underordning till frågan om vem som ska räknas som kvinna.

Men det går alldeles utmärkt att kritisera kvinnors underordning utan att göra biologins gränser till feminismens främsta politiska uppgift. “Kvinnan” har en kropp, men denna kropp tillskrivs i kapitalismen en särskild historisk och politisk betydelse genom den sociala organiseringen av arbetet, omsorgen och sexualiteten – en betydelse som inte kan reduceras till biologi. Det är dessa samhälleliga relationer som gör kvinnan till ett feministiskt subjekt.

Konkurrerande rättighetsbärare
Denna förståelse av kvinnan som ett politiskt subjekt aktualiserar, till sist, den genuskritiska premissen att transpersoners erkännande sker på kvinnors bekostnad. XXantippas vrede menar att ”transrörelsens” ökade inflytande har gjort transpersoners anspråk på erkännande till en fråga som riskerar tränga undan kvinnors intressen. Olsson Blandy formulerar samma grundproblem som en fråga om vilken kategori – biologiskt kön eller könsidentitet – som bör ges juridiskt företräde när de kolliderar. Denna frågeställning bygger på en liberal förståelse av rättigheter där biologiskt kön fungerar som den kategori till vilken rättigheter knyts och vars gränser därför måste försvaras. Det är också utifrån denna premiss som Olsson Blandy uttrycker en oro för vad som händer med separatistiska rum avsedda för kvinnor om transkvinnor ges tillträde till dem.

Olsson Blandy formulerar samma grundproblem som en fråga om vilken kategori – biologiskt kön eller könsidentitet – som bör ges juridiskt företräde när de kolliderar.

Separatistiska rum har historiskt vuxit fram som ett skydd mot patriarkalt våld och kvinnors strukturella underordning. Om deras legitimitet görs beroende av att transkvinnor definieras som män förskjuts analysen från de maktrelationer som motiverar separatismen till bevakningen av biologiska kategorier.
Transkvinnor utsätts för ett omfattande patriarkalt våld, ofta just därför att de bryter mot den dominerande könsordningen och betraktas som feminina.¹¹ Frågan blir då vilka former av patriarkalt våld och underordning separatistiska rum är avsedda att skydda människor från. Deras utformning bör därför utgå från syfte och funktion, snarare än från en på förhand given exkludering av transkvinnor.

Samma logik präglar också den liberala förståelsen av rättigheter. Utifrån ett materialistiskt perspektiv förskjuter den liberala rättighetsmodellen analysen från de samhälleliga relationer som producerar kvinnors underordning till en konflikt mellan konkurrerande rättighetsbärare. Därmed framstår kvinnors och transpersoners rättigheter som ett nollsummespel, samtidigt som de materiella villkor som gjort dessa rättigheter nödvändiga hamnar i bakgrunden.

Rättigheter är viktiga, men de kan inte i sig förändra de sociala relationer – mäns våld, sexuell exploatering, nedmontering av välfärdsstaten, fördelningen av omsorgsarbete – som producerar ojämlikheten. Den avgörande rättsliga frågan är då inte vilken grupp som generellt ska ges företräde eller hur juridiska kategorier ska avgränsas, utan hur olika institutioner bäst utformas för att motverka de former av underordning de är avsedda att hantera.

Men i grund och botten är detta inte främst en juridisk fråga, utan en fråga om hur de materiella och samhälleliga strukturer som producerar kvinnors underordning kan förändras. Även om man utgår från den genuskritiska premissen att transkvinnor är män förändrar det inte de strukturella villkor som producerar mäns våld mot kvinnor, kvinnors oproportionerliga omsorgsansvar eller deras ekonomiska underordning. Det som framställs som en motsättning mellan kvinnors och transpersoners villkor är på så vis inte självklart. Ett begränsat erkännande av transpersoner skulle inte per automatik stärka kvinnors ställning.

Reaktionär mobilisering
Den kanske mest kontraproduktiva konsekvensen av den genuskritiska argumentationen är vad den gör med feminismen själv. Historiskt har feminismen vuxit fram som en kritik av de sociala relationer genom vilka kvinnors underordning reproduceras. När transpersoner gör anspråk på rätten att definiera sina egna liv destabiliseras den kulturella självklarhet genom vilken kapitalismens könade ordning länge har framstått som naturlig.

Just därför blir transpersoner ett tacksamt objekt för reaktionär mobilisering. De fungerar som symboler genom vilka bredare samhälleliga förändringar – förändrade familjeformer, omförhandlingar av könsroller – kan framställas som uttryck för en civilisatorisk kris. När dessa förändringar görs till symtom på ett samhälle i förfall blir en lösning att återupprätta biologin som den yttersta auktoriteten i frågor om kön. I förlängningen handlar detta inte enbart om transpersoner, utan om att återge traditionella könsroller status som naturgivna och oföränderliga.

När feminismens analys förskjuts från patriarkala maktrelationer till försvaret av biologiska kategorier öppnas ett utrymme där genuskritiska och konservativa argument kan konvergera.

Detta innebär inte att genuskritisk feminism kan reduceras till högerreaktionär politik. Men när feminismens analys förskjuts från patriarkala maktrelationer till försvaret av biologiska kategorier öppnas ett utrymme där genuskritiska och konservativa argument kan konvergera.

Utifrån ett materialistiskt perspektiv är kvinnans underordning inte ett resultat av hennes biologi, utan ett historiskt resultat av hur arbetet och den sociala reproduktionen organiseras. Frågan är därför om feminismen ska fortsätta analysera de sociala relationer som producerar kvinnors underordning eller om dess främsta uppgift ska bli att bevaka kategorin kvinna. Det förra har gjort feminismen till en emancipatorisk kraft. Det senare riskerar att göra den till en förvaltare av den könsordning som den en gång uppstod för att kritisera.