Nirstedt/Litteratur återutger Tua Forsströms diktsamling Efter en natt bland hästar inom ramen för sitt poesibibliotek. Mikael Hendar har läst.

Första gången jag stötte på Tua Forsström var när en sedan länge svunnen bekant hade en av hennes strofer från samlingen En kväll i Oktober rodde jag ut på sjön (2013) inramad på väggen:

En kväll i oktober rodde jag ut på sjön
Det blåste hårt och den lilla glasfiberbåten som jag hade
lånat av Lasse drev med vågorna hastigt ut mot holmarna
Jag skulle bara dränka de där fiskarna
Jag saknar dig så mycket
Allt var lätt som ett skal
Det mörknade och jag var inte fäst vid något

Jag minns att jag förundrades över sorgen och skönheten i de raderna. Hur den yttre och reella situationen – det faktum att diktjaget ror ut på sjön – plötsligt övergick i något djupare och mera angeläget – behovet att göra sig av med något inre, något smärtsamt och ångestfyllt pockande.

När Nirstedt/Litteratur nu återutger hennes diktsamling Efter en natt bland hästar inom ramen för sitt poesibibliotek så är det till en diger samling klassiker den förs. Här finns såväl Strindberg och Karin Boye som Sonja Åkesson och Stig Sjödin.

Om man vänder på det, så är Tua Forsströms diktsamling kanske allt för öppen och jag finner inga gränser att sluta in den bakom.

Boken, som gavs ut första gången 1998 och som nominerades till Nordiska rådets litteraturpris, rör sig mellan ett antal antiteser. Mellan det högstämt lyriska och det vardagligt sakliga, det privata och det politiska, mellan djur och natur, nutid och dåtid, mellan det geografiskt närliggande och det betydligt fjärmare.

Ibland slår det tyvärr inga gnistor i mötet mellan diktare och läsare. I dessa fall blir läsningen istället krystad och texten ligger i slutändan kvar där, stum, viljelös och utan riktning. Samspelet mellan
författare och läsare stannar av, betydelseskapandet uteblir. Problemet för mig med den här boken är just det.

Det är som att läsa Athena Farrokzhad men sakna det postkoloniala drivet, som att möta Birgitta Trotzig men skala bort det neoplatonska elementet eller som att njuta Emil Boss utan den arbetarlitterära fonden av Lean och New Public Management.

Hur jag än söker, finner jag ingen egentligt utmejslad idé med dess innehåll, inget mål för de tjugosex poem den består av. Det är som att läsa Athena Farrokzhad men sakna det postkoloniala drivet, som att möta Birgitta Trotzig men skala bort det neoplatonska elementet eller som att njuta Emil Boss utan den arbetarlitterära fonden av Lean och New Public Management. Visst saknas det inte tänkvärda
fragment och drabbande formuleringar så som:

Inget förfärar oss så
som de
gudsförgätna platserna.

Eller som i:

Jag såg en gång
en flickas ögon gå i moln, det var irreparabelt
från början, det gör ont. Molnet drog över den
violetta ögonvitan långsamt inåt mot
pupillen och sedan kunde jag inte
följa det längre, molnet.

Men i slutändan talar jag som läsare och Forsström som diktare inte samma språk. Jag finner inga nycklar till att öppna texten, inte ens i dess rika allusioner till Tarkovskij eller till flera av hennes äldre diktsamlingar. Eller, om man vänder på det, så är texten kanske allt för öppen och jag finner inga gränser att sluta in den bakom. Med detta sagt vill jag inte kalla den för en Gyllenstensk Camera Obscura. Men jag förstår den inte, och just därför får den, för min egen del, helt enkelt föras till glömskans kammare.